Cellât (1975)

Arkitekten Orhan hatar vapen och har som livsfilosofi att man ska behandla människor med värdighet och respekt. Han förfäras över alla våldsamheter som händer i Istanbul och förstår inte hur folk kan bete sig på sådant vis. Hans inställning förändras dock när hans syster och fru blir brutalt misshandlade och våldtagna. Hans fru Filiz avlider i eftersviterna från skadorna och hans syster Sevgi blir katatonisk. När polisen inte kan hjälpa honom mer än att ge de visa orden att de skyldiga aldrig kommer att gå ostraffade utan att de bli arresterade någon gång framöver, tar han lagen i egna händer. Orhan börjar rensa upp bland slöddren på Istanbuls gator.

Känner du igen historien? Ja, det är inte så konstigt då turkiska Cellât i grund och botten är en ripoff på amerikanska Death Wish (recension HÄR) från året innan. Dialog och händelser är ofta rakt av kopierad men det spelar ingen roll då Cellât är en riktigt underhållande film. Om man bortser från den urusla klippningen är det en stabilt utförd film och Serdar Gökhan är som klippt och skuren i rollen som Orhan. Dessutom vet han hur en man bär upp sin mustasch! Det övertydligt töntiga ”all you need is love” budskapet under filmens första minuter är ren fars som dessutom innehåller den längsta skrattkavalkaden jag sett på länge, kanske till och med någonsin. Långa och utdragna skratt är förövrigt något som återkommer förvånansvärt mycket i filmen, och det är ju kul. Kanske inte i en film som detta men turkarna kommer undan med det och det blir ofrivilligt komiskt. Med detta menar jag inte att Cellât är en rolig film, absolut inte. Det är en tragisk historia om en man som förlorar allt och som inser att den ibland våldsamma verkligheten inte alltid går att förändra. Cellât är trots de många likheterna med Death Wish, en film som klarar av att stå på egna ben. Tyvärr är den något av en raritet men får du chansen att se den så tveka inte, detta är riktigt bra!