Första gången jag såg Bob Dylan var på Olympen i Lund 2000, efter det har det blivit sex gånger till. När jag var i USA, besökte jag hans hemstad Hibbing i Minnesota. Jag stod på trappstegen som legenden under sin barndom gick upp och ner från. Jag har suttit på passagerarsidan och åkt längs Highway 61. Desolation Row är min favoritlåt, inte bara med Dylan utan överhuvudtaget. Det är en underdrift att Dylan är min största idol (ett ord jag inte tycker om att använda) genom tiderna. Igår spelade han, 70 år gammal, på ett utsålt Malmö Arena.
Mark Knopfler agerade förband men det är en helt annan historia, en bra sådan. Alla vi som älskar Dylan vet att när man går på hans konserter låter det inte som det en gång gjorde. Han ändrar ständigt arrangemanget på låtarna till ibland nästan oigenkännliga versioner. Det är hela grejen med hans konserter och de som inte gillar det gör bäst i att stanna hemma och låta skivorna rulla på stereon istället.
Bob Dylan och hans band inledde konserten med Leopard-Skin Pill-Box Hat. Det första jag kom att tänka på var rösten. Det är nu fyra år sedan jag såg honom sist och då har jag för mig att den inte lät särskilt bra. Jag var beredd på att det skulle låta förskräckligt, vilket jag även varnade min flickvän för som såg honom för första gången igår. Men, det var driv i den och ibland kändes det som man faktiskt lyssnade på originalskivan, nej inte riktigt men så nära originalet man kan komma när man ser Dylan live. En bra Dylan konsert beror mycket på om han är på bra humör eller inte, igår var han på ett strålande humör. Han log nästintill konstant, tog besynnerliga danssteg och spelade gitarr. Detta är så bra som man kan uppleva Bob Dylan i dagsläget. Att dessutom Mark Knopfler spelade gitarr på de fyra första låtarna kändes stort. Det andra jag reagerade på var spellistan. Den har nog aldrig varit så gjuten tidigare. Om man bortser från de dåliga versionerna av A Hard Rain’s A-Gonna Fall och Honest With Me är detta bland det bästa jag sett av honom live. Tangled Up In Blue och Blind Willie McTell var positiva överraskningar och standard låten Highway 61 nådde nya höjder med en entusiastisk Dylan bakom orgeln. Love Sick och Ballad of a Thin Man var ren magi. Turnéns 14 låtar med avslutande Like A Rolling Stone tog slut och publiken var redo att gå hem, men det var inte Dylan. Han gav oss Blowing in the Wind som bonus och jag lämnade konserten med ett leende på läpparna och konstaterade, han kan ju om han bara vill. Bob Dylan är och kommer alltid vara den största låtskrivaren genom tiderna, så är det bara.
 |
| Två legender på samma scen: Bob Dylan & Mark Knopfler |
Vilken bra avstickare att recensera Dylan. Jag tycker om det jag läser och gläds att rekapitulera gårkvällen. Med ditt musikintresse skulle du kunna ha en blogg till.
SvaraRaderaTack Tack! Att ha en musikblogg är faktiskt något jag har funderat över men sen är det ju också tiden som ska räcka till!
SvaraRadera