Cut-Throats Nine (1972)

Några soldater med Sgt Brown i spetsen forslar sju fångar genom ett vinterlandskap för att leverera dom till fängelset i Fort Green. De blir stoppade av banditer som letar efter en guldtransport. När banditerna inser att det är en fångtransport tar de livet av soldaterna och skickar häst och vagn med innehåll mot sitt öde. Vad de inte vet är att Sgt Brown och hans dotter Sarah finns bland fångarna. Efter att vagnen totalförstörts och hästarna som finns kvar inte klarar av den hårda terrängen tvingas Sgt Brown leda fångarna genom det bistra landskapet till fots. Hans enda avsikt är dock inte att föra dom till fängelset utan också att finna vem av dem det var som mördade hans fru och dessutom tjäna en hacka. Kedjorna som sammanlänkar fångarna är nämligen gjorda av rent guld.

Cut-Throats Nine är en av de filmer jag velat se en längre tid. När Code Red äntligen släppte den på dvd som ”lawless land double feature” tillsammans med Fred Williamson-western Joshua fick jag äntligen chansen att se denna ökända, spanska western.

”There’s one way you could help. All you have to do is die.”

Cut-Throats Nine, eller Condenados a Vivir som är den spanska titeln, är ingen vanlig western utan en mörk och dyster historia där inte en enda karaktär förtjänar någon sympati, om man bortser från Sarah. Här är det inget ”sitta runt lägerelden, äta bönor och spela gitarr”, allt är dödsdömt redan från början och vinterlandskapet som filmen utspelar sig i förstärker den känslan. Att spela in en westernfilm under vinterns årstid är inget som tillhör vanligheten och här hjälper det filmen på traven. Dessutom är det ett tacksamt miljöombyte. Cut-Throats Nine har ett rykte om sig att vara den mest våldsamma westernfilm som gjorts. Jag vet inte om det är jag som blivit avtrubbad eller om jag hade för höga förväntningar. Visst, den innehåller en hel del blodiga scener helt i stil med Lucio Fulci’s filmer men att kalla den för den mest våldsamma westernfilm som gjorts, det vet jag inte riktigt om jag håller med om. Filmen är i och för sig en konstig hybrid mellan western och skräckfilm. Den atmosfärfyllda musiken ekar gammal skräckfilmsmusik och därför passar de blodiga morden perfekt in. Jag gillar Cut-Throats Nine ungefär lika mycket som jag trodde att jag skulle göra, fast på ett annat sätt. De många men korta tillbakablickarna lägger någon slags psykedelisk touch på filmen som jag gillar skarpt. Det är dock mycket promenerande utan att någonting egentligen händer men tack vare filmens sköna och bisarra stämning som inte liknar någonting annat jag sett, kvarhåller den mitt intresse. Konstigt nog fick jag ett sug att se om filmen direkt efter att bokstäverna FIN tynat bort på TV-skärmen. Det är något speciellt med Cut-Throats Nine, något jag inte kan sätta fingret på.