En värmebölja drar över Manhattan. Bisarra råttattacker
inträffar runt omkring i tunnelbanorna och invånarna hamnar på sjukhus.
Råttorna tar sig snabbt upp till marknivå och fler och fler blir bitna av de
aggressiva djuren. De drabbade beter sig märkligt och sakta förvandlas de till
råttliknande monster med smak för blod. Snart är hela Manhattan i kaos. Några
hyresgäster barrikaderar sig i sitt hyreshus och får kämpa för sina liv.
”They’re ratpeople,
fucking ratpeople!”
Regissören Jim Mickles Stake
Land var en positiv överraskning även fast jag inte var lika överväldigad
som de flesta verkade vara. Det kan förstås ha att göra med att jag är sjukt
trött på vampyrer och allt som hör därtill. Hans debutfilm, Mulberry Street,
har jag stött på lite då och då genom åren men gång på gång har jag lyckats
glömma bort den. Jag hittade filmen för en tia på Ginza och passade på att lägga den i kundkorgen tillsammans med
resten av min beställning. Mulberry
Street är en lågbudgetfilm som enligt IMDb
hade en budget på fjuttiga 60.000 dollar. Det är imponerande vad Mickle lyckas
prestera med en sådan tajt budget men tyvärr fallerar filmen i helhet. På
pappret är detta en film helt i min stil men jag väntar hela tiden på att
någonting ska hända, någonting som ska hålla mitt intresse uppe. Det gör det
inte och jag börjar fingra på telefonen och vänta på att filmen ska ta slut. Mulberry Street är inte helt värdelös,
bara tråkig. Filmen skulle säkert ha fungerat i kortfilmsformat men som
långfilm gör den det inte. Jag gillar denna typ av film väldigt mycket och Mulberry Street bär på många likheter
med andra filmer jag gillar skarpt. Lamberto
Bavas Demons, Danny Boyles 28 Days
Later och Jaume Balaguerós [●REC]
är bra exempel och filmer jag också ofta återbesöker. Mulberry Street är inte en av dem och kommer inte ens i närheten av
någon av dessa titlar. Höjdpunkten för mig i filmen var när bandet Love dök upp på soundtracket med deras
låt Dream. Det fick mig att minnas
vilket bra band Love var och känna
mig lyckligt lottad som hann se Arthur
Lee framföra hela Forever Changes
plattan på Roskilde Festivalen 2002
innan han tragiskt gick bort i cancer några år senare. Jag kände igen vissa
scener här och där i filmen och insåg till slut att jag sett Mulberry Street tidigare. Det fanns
tydligen en anledning till varför jag förträngt filmen. Den är helt enkelt inte
särskilt bra.
Love - Dream
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar