På en fest ser Frédéric ett foto som påminner honom om sin
barndom. Fotot föreställer ruiner och barndomsminnen börjar spelas upp där han
som 12 årig pojke möter en kvinna klädd i vitt som låter honom spendera natten
bland ruinerna. Innan gryningen skickas han iväg då hans mor letar efter honom.
Frédéric förälskar sig i kvinnan och när han springer där ifrån ropar han je t’aime. Han blir besatt av fotot och
frågar runt på festen om någon vet var fotot är taget. Modern är inte lika
lyrisk över Frédérics besatthet och varnar honom för den farliga natten. Han
lyckas lokalisera fotografen som är mitt upp i en fotosession med en naken
skönhet. Fotografen vägrar berätta vart fotot är taget då hon fått pengar för
att hålla sin mun stängd. Det krävs dock inte mycket övertalning och de
bestämmer träff vid midnatt på stadens akvarium och hon lovar att då förtälja namnet
på platsen. Under sin väntan går Frédéric på bio och ser Jean Rollins Le Frisson des Vampires trots att bioaffischen utanför
visar planschen för en annan Rollin-film,
La Vampire Nue. På biografen ser han samma kvinna som han förälskade sig i som
ung och följer efter henne. Han följer henne in på en kyrkogård och ner i en
gravkammare där det står två kistor. När han öppnar dem finner han skrikande
fladdermöss men i själva verket släpper han lös fyra vackra och väldigt
lättklädda vampyrer. När han anländer till akvariet vid utsatt tid stöter han
på en mystisk man och den kvinnliga fotografen ligger livlös. Det verkar som om
någon gör allt i sin makt för Frédéric inte ska återvända till ruinerna.
Jag läser titt som tätt recensioner där folk avfärdar Jean Rollins filmer som sega skitfilmer och jag kan verkligen inte förstå varför då
jag fortfarande inte sett en enda dålig film av karln. Kanske är det av samma
anledning som jag själv ratade honom när mitt intresse för skräckfilm utanför Amerikas
gränser tog sin början. Jag var intresserad av Lucio Fulci, Ruggero Deodato
och Dario Argento, för att bara nämna
några få och jag ville se blodutgjutning, så ofta och så brutalt som möjligt.
Jag testade Fascination (recension
HÄR) men tröttnade snabbt och det dröjde säkert tio år innan jag besökte
fransmannens filmer igen, då med ett öppet sinne och ett inte lika stort
intresse för blood, guts and gore.
Det fungerade utmärkt och idag anser jag honom som en av mina absoluta
favoritregissörer. Lèvres de Sang eller Lips
of Blood som filmen är mer känd som är ytterligare ett bevis på vilken
fantastisk regissör han var. Hans drömlika atmosfärer, poetiska framtoning och
vackra lättklädda kvinnor är unik, även för sin tid då det kom mängder av
liknande filmer. Rollins filmer är så
mycket mer än bara exploitation som många verkar avfärda dem som. För att vara
en film regisserad av Rollin är Lèvres de Sang en ganska rakt berättad historia
och inte alls lika flummig som många av hans andra filmer är. Lèvres de Sang är sparsam på dialog och
håller ett långsamt tempo men är fylld med vackra kvinnor, en skön atmosfär och
fantastiska miljöer. Allt ser som vanlig väldigt estetiskt snyggt ut. Rollin dyker själv upp på en kort visit
och faller snabbt offer för de vackra kvinnornas sylvassa tänder. Nu när jag
sett några filmer av mannen börjar jag se samband och röda trådar i hans skapelser.
Olycklig kärlek, identitetssökande och utanförskap är ständigt återkommande
teman. Dessutom kände jag igen stranden där slutscenen utspelar sig, det är
samma strand som inleder hans La Rose de
Fer (recension HÄR). Lèvres de Sang
är inte min favoritfilm från Rollins
katalog men det betyder inte att den inte är förbannat bra, för det är den. Jean Rollin håller mig fortfarande
trollbunden och hans filmer stannar kvar hos mig långt efteråt och likt en drog
vill jag bara ha (se) mer.
De filmer av liknande karaktär jag inte har sett har jag iallafall hört talas om. Denna har helt flygit över mitt huvud, dags att lägga en beställning. Tack för tipset.
SvaraRaderaVarsågod och tack för att du läser och kommenterar! Alltid kul att kunna inspirera!
SvaraRadera