Spartacus: Blood and Sand (2010)

Spartacus: Blood and Sand berättar den klassiska historien om den namnlösa Thrakern som får namnet Spartacus när han blir tillfångatagen av romarna och får agera underhållning på gladiatorarenorna. Spartacus förknippas inte bara med den oövervinnerlige gladiatorn utan också med mannen som stred för frihet då han ledde stora slavuppror mellan åren 73-71 f. Kr. Här får vi reda på hur allting började.

Den namnlösa Thrakern går med på att strida vid romarnas sida för att beskydda sin by. När han inser att de blivit förrådda vänder han sig mot dem och flyr med sin fru Sura. Det dröjer inte länge innan de blir tillfångatagna och han blir såld till en gladiatorskola samtidigt som hans fru blir bortförd och såld som slav i en annan del av landet. Han tilldelas namnet Spartacus och blir tränad i regi av den skenheliga Batiatus och hans hämningslösa hustru Lucretia. Spartacus enda tanke är att få återförenas med sin fru och att återfå sin frihet. Omgiven av publikens jublande blir Spartacus sin tids största gladiator och de sandfyllda arenorna badar i blod.

”Jupiter’s cock!”

Dra mig i grusen vilken gåva från ovan Spartacus: Blood and Sand visade sig vara. Jag har länge varit skeptisk till serien då swords and sandals genren aldrig riktigt fallit mig i smaken (med få undantag då förstås) men jag får erkänna mig besegrad. Detta är verkligen hur bra som helst och jag kan inte finna ett enda fel i hela serien. De serietidningsliknande landskapen är en fröjd för ögat och påminner mig ytterligare en gång om vad det var jag tyckte så mycket om i Zack Snyder’s lysande 300. Många gånger känns det som om man läser en grafisk novell och allt är rejält uppskruvat och överdrivet. Serien fullkomligt frossar i naken hud och blodet sprutar överallt, hela tiden. Könsorgan och sargade kroppsdelar blir till slut vardagsmat utan att det för den delen blir för mycket av det goda. Även fast vi fröjdas med sex och blod in i absurdum är serien så mycket mer. De ständiga intrigerna som är fler än i valfri tv-såpa och de klockrena karaktärerna gör Spartacus: Blood and Sand till något utöver det vanliga. Det finns inte en enda person som har rent mjöl i påsen, alla har en baktanke till sitt agerande. Svordomar ingår i nästintill varenda mening och för att frias från sina blasfemier skulle hädarna behöva tvätta sina munnar med tvål i all evighet. Spartacus: Blood and Sand bryter flera tabun som för bara 10 år sedan skulle vara strängt förbjudet att visa för tittarna, både i film- och tv-format. Blandningen av mjukporr och ultravåld har nu blivit till vardagsmat för de hungriga tv-tittarna. Alla skådespelare är som klippta och skurna i sina roller. Andy Whitfield är perfekt i rollen som Spartacus och det är en tragedi att han förlorade sin kamp mot cancern vid en så ung ålder. Jag har svårt att se den 10 år yngre Liam McIntyre axla rollen med värdighet men vad vet jag, jag har inte kommit dit än. Spartacus är dock inte min favoritkaraktär. Det är John Hannah som den skrupelfria Batiatus och Lucy Lawless (mil från sitt porträtt av krigarprinsessan Xena) som Lucretia, hon drar sig inte för någonting för att få sin vilja igenom och det verkar som om det alltid kliar i hennes underliv. Alla inblandade levererar utlämnande personporträtt och ingen av dem kvarlämnar någon av deras kroppsdelar till fantasin. Spartacus: Blood and Sand innehåller inte en död sekund och är det mest underhållande jag sett på mycket länge. Spänningen håller mig (och min sambo som förmodligen blivit härdad för all framtid när det kommer till våld och sex) i ett järngrepp ända fram till den dramatiska uppgörelsen. Det enda jag grämer mig över är att jag väntade så här länge på att se detta stycke tv-historia.