The Shrine (2010)

Carmen är en amerikansk journalist som efter att ha lagt sin näsa i blöt en gång för mycket nu bara blir tilldelad meningslösa uppdrag av sin chef. Carmen och praktikanten Sara börjar nysta i en story som involverar turister som försvinner spårlöst i staden Kozki i Polen. Långt efter deras försvinnanden dyker deras bagage upp på olika ställen runt om i Europa. Eric är den sista i raden av människor som försvunnit och hans förtvivlade moder sätter sitt hopp till Carmen då polisen vägrar göra någonting konkret åt saken. De hittar Erics dagbok från hans resa och hans sista anteckningar är skrivna i den lilla byn Alvainia. Utan sin chefs vetskap och i ett sista desperat försök till att rädda sin karriär, tar Carmen med sig Sara och sin pojkvän Marcus som är fotograf, till den lilla byn för att gräva vidare i storyn. När de anländer till byn som helt verkar ha avstannat i sin utveckling, märker de ganska snart att de inte är önskvärda där. Erics sista anteckning i sin dagbok beskriver en dimma som ligger orörlig över skogsbrynet, dag som natt, men då de beger sig ditåt blir de ivägschasade av lokalbefolkningen som ber dem lämna byn för att aldrig komma tillbaka. Detta skiter de fullständigt i och smyger sig in i skogen. De hittar dimlandskapet och Sara och Carmen beger sig in och när de kommer ut är de inte längre sig själva. De stöter på en liten flicka i skogen som säger sig veta var Eric befinner sig och hon leder dem till ett skjul som visar sig vara en gravkammare. Eric och flera andra ruttnande lik ligger i trädkistor iklädda konstiga kläder och masker av järn. De blir inlåsta i gravkammaren men lyckas fly därifrån. Utanför kryllar skogen av byborna som inte tänker låta dem lämna byn med livet i behåll.

”I’ve tasted the blood and flesh of fallen angels. Your heaven is a betrayal. There is no redemption”

Jon Knautz regidebuterade för några år sedan med den lyckade skräckkomedin Jack Brooks: Monster Slayer. The Shrine är hans andra långfilm och denna gång är det inte lika skojfriskt utan vad vi får ta del av är en renodlad skräckfilm. Redan under filmens första minuter får vi en glimt av vad som komma skall men det är väldigt svårt att förutspå slutklämmen och det tillhör inte vanligheterna hos dagens skräckfilmer. The Shrine lyckas väldigt bra med att blanda folktro, religiös fanatism och välskrivet historieberättande. Även fast liknande teman tagits upp i filmer tidigare känns ändå The Shrine förvånansvärt originell. Vad som börjar som en intressant historia utvecklar sig till någonting helt annat och blir bara bättre och bättre och lämnar mig väldigt positivt överraskad. Ibland får jag lite samma vibbar som jag fick av Kill List (recensions HÄR) även fast det The Shrine inte är en film av samma kaliber. Ofta är The Shrine väldigt stämningsfull och många ovana skräckfilmstittare tycker säkert att detta är hur otäckt som helst. Ibland önskar jag att jag sett mindre skräckfilm för då skulle jag förmodligen med ha tyckt att detta var hur läbbigt som helst. Vad som däremot är otäckt är religiösa fanatiker, just för att de existerar. Nu är karaktärerna inte riktigt de man kan tro i slutändan och agerandet känns befogat. Ritualmord och kulter av olika slag är något som alltid har fascinerat mig, kryddar man det sedan med vidskepelse blir det hela ännu mer intressant. Även om jag inte tycker att The Shrine är otäck besitter filmen ända en krypande känsla av obehag. Dessutom innehåller den många förbannat snygga sekvenser och utöver det får vi ta del av gamla hederliga specialeffekter och det är verkligen inte varje dag detta händer. Efter en kul regidebut visar Knautz med The Shrine att han är en mycket lovande regissör. Det är besynnerligt att filmer av denna kaliber inte går upp på biograferna när så mycket annan dynga gör det. Skit samma, The Shrine rekommenderas skarpt!