En mördare går lös i Gällivare och polisen med kommissarie
Gren i spetsen står handfallna. En efter en blir personer i en stödgrupp för
människor som fått organ donerade, mördade av någon iförd svarta handskar. De donerade
organen avlägsnas och ersätts med en amulett föreställande stjärntecknet
väduren. Det finns snart inte fler personer kvar i stödgruppen och polisen
söker desperat efter ledtrådar.
En svensk giallo med en så bra titel som I Vädurens Skugga klingar
ju fint men detta är allt annat än bra. Daniel Lehmussaari visar inga som helst
tecken på regissörstalanger och han är inte den enda i produktionen som inte
verkar veta vad han håller på med. Skådespelarna uppvisar noll fallenhet med
undantag för Jan Lundmark som spelar Erik, som faktiskt verkar vara en
sympatisk filur. Musiken känns som om den kommer från en dålig dokumentärfilm
om någonting ointressant. Dialogen var nästintill ohörbar och jag var tvungen
att ta hjälp av de engelska undertexterna för att hänga med i svamlandet. Det
enda som egentligen fungerar nått sånär är specialeffekterna som, med tanke på
den obefintliga budgeten, faktiskt är ganska imponerande. Historien i sig är
inte heller fy skam och med riktiga skådespelare och en befintlig budget skulle
den säkert ha fungerat. Filmen som klockar in på 45 minuter känns i och för sig
aldrig tråkig men är alltför irriterande för att hålla mitt intresse uppe. Det
är kul när folk som verkligen brinner för sitt filmintresse försöker sig på att
skapa någonting eget men då måste någon form av talang finnas. På sin höjd kan I Vädurens Skugga ses som ett experiment
eller träningsprojekt för framtida filmplaner men att det släpps på dvd är ett
skämt. Jag köpte min limiterade utgåva (2000 ex känns lite väl mycket för
någonting av denna kvalitet) för en tjuga på årets sci fi mässa och nu i
efterhand tycker jag att det är för mycket pengar att ge. Daniel Lehmussari kan
mycket väl komma att skapa någonting bra i framtiden om pengar och skådespelartalang
kommer hans väg. Efter att ha sett trailern till dvdns andra film The Grief finns tecken som indikerar på
det om man återigen bortser från skådespelarna men det är ändå ingen regissör
jag är intresserad av att följa i framtiden. Sanningen är ju faktiskt den att
de flesta passar bättre i filmsoffan än i regissörsstolen, hur svårt det än kan
vara att acceptera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar