ATM (2012)

En kylig vinterkväll har de anställda på företaget Starkweather Financial julfest. David ger sin enerverande polare Corey och charmiga Emily, som han är kär i, skjuts hem. De stannar vid en bankomat för att hämta ut pengar till nattamat men när de är klara står en hotfull figur i huvjacka och väntar på dem utanför. När den hotfulla figuren brutalt mördar en förbipasserande hundägare förstår de att allt inte står rätt till. Den hotfulla figuren saboterar deras bil och stänger av värmen i det trånga utrymmet. Utan någon chans att ta sig där ifrån får de får kämpa för sina liv i den sjunkande temperaturen och med en skoningslös mördare som iakttar deras agerande in i minsta detalj.

Jag har varit sugen på att se ATM ett bra tag nu sedan jag såg den lovande trailern för några månader sedan. Allt jag läst om filmen sedan dess har varit allt annat än positivt men å andra sidan brukar jag inte tillhöra majoriteten av negativa åsikter kring sågade filmer av denna sort. Jag gillar konceptet och utspelningsplatsen då filmer som äger rum i trånga utrymmen alltid har tilltalat mig. För att filmer av denna sort ska fungera krävs det en bra dialog och älskvärda karaktärer men det är inte mycket av den varan i ATM. Ofta är allt så jävla dumt som det bara kan bli och det skulle inte förvåna mig om det var en 7-åring som låg bakom filmens manus. Det är det inte, utan det är samma 35-åring som ligger bakom manuset till den positiva överraskningen Buried. Buried var en smart paranoiathriller som också den utspelade sig i ett trångt utrymme men det verkar som om manusförfattarens idéer tog slut där. ATM är rakt igenom en ologisk och dum historia med korkade resonemang och idiotiska beteenden. Dialogen är bland det mest ointelligenta jag tagit del av på väldigt länge, och då räknar jag med konversationer jag hört ute på krogen från folk som varit nära däckningsgränsen. Jag kan inte sluta tänka på sekvensen ”I’m in a glass case of emotion” från världens roligaste film Anchorman – The Legend of Ron Burgundy eftersom idiotiska känslor och tankegångar kring vad det är som egentligen sker är det enda filmens tre karaktärer dividerar om. Om de skulle ha skänkt lika mycket tankekraft till att försöka ta sig ut från glasburen skulle historien ha varit över på 10 minuter. Corey skulle ha vaknat upp med en baksmälla nästkommande dag och David och Emily skulle förmodligen ha levt lyckliga i resten av sina liv. ATM är långt från ett mästerverk och även fast det inte är mycket att hänga i julgranen höll den mig underhållen och tiden rann iväg av bara farten. Om du bortser från all logik och stänger av huvudet fungerar filmen som ganska hyfsad men totalt hjärndöd underhållning.