The Collection (2012)

Det är ett stort party på en svartklubb i stan när den skoningslösa seriemördaren som fått namnet The Collector slår till igen. När Elena ser sin pojkvän hångla med en annan tjej slår hon honom på käften och går upp på ovanvåningen för att rensa tankarna. I ett annars tomt rum hittar hon en koffert och ut trillar Arkin (den enda överlevande från förra filmen), desorienterad och med en enda tanke i huvudet – att fly. Samtidigt på nedervåningen äger en massaker utan dess like rum och inom loppet av några minuter hamnar istället Elena i kofferten och blir bortförd av galningen. Elenas far anlitar Lucello som till varje pris ska hämta hem dottern. Med hjälp av Arkin och ett gäng tungt beväpnade figurer åker de för att en gång för alla sätta stop för seriemördarens galenskaper.

”It’s best described as a predator without boundries, targeting men, women, children, young, old. He does not discriminate.”

När jag såg The Collector för några år sedan blev jag så till mig att jag surfade in på nätet och beställde ett exemplar av filmen på studs. Den levererade ingenting nytt men den hade ett sjukt bra driv och levererade en rad uppfinningsrika dödsscener. Tortyrporr är en utskälld genre som många älskar att hata men själv är jag ganska förtjust i den ända sedan jag såg Eli Roths Hostel för första gången. Nu är inte The Collection en renodlad tortyrporr-rulle utan mer en actionladdad slasherfilm men många verkar tycka att den faller under den utskällda kategorin. Marcus Dunstan ligger bakom manus till Feast-trilogin, de fyra sista Saw-filmerna, Piranha 3DD samt de båda filmerna om seriemördaren The Collector. Som regissör har han tidigare bara regisserat The Collector men nu är det alltså dags att följa upp den med The Collection.

Jag kommer inte ihåg mycket av föregångarens handling och jag har inte sett den igen. Som jag nämnde tidigare blev jag positivt överraskad av dess intensitet och brutala natur så när jag satte mig ner för att ta del av uppföljaren var mina förväntningar ganska neutrala. The Collections inledning är grym! Det är ett jävla ös när en variant av en skördetröska mejar ner ett hundratal dansande ungdomar och de som lyckas undkomma de sylvassa bladen blir istället mosade av en förödande hiss. Därefter tar filmen en kort paus för att bestämma spelreglerna och sedan är det fullt ös igen när de anländer till mördarens domäner i det gamla hotellet Argento. Allt krut har lagts på våldsamma specialeffekter. Karaktärerna är lika genomskinliga som vatten och ingenting förklaras, varken vad som ligger till grund för mördarens beteende eller vilka de som sänds ut för att rädda flickan är och vad de pysslar med. Vi får en kort sammanfattning av vilken roll Lucello spelar i flickans och pappans liv i två korta tillbakablickar men några djupdykningar i historien får vi inte. Sådant har jag dock lärt mig att skita i när det kommer till denna sort av filmer och istället lutar jag mig bara bakåt i soffan och väntar på vad The Collector ska hitta på härnäst.

”Hjälten” Arkin (Josh Stewart) från första filmen ser om möjligt ännu mer nerdrogad ut denna gång och hans skådespelartalanger har ett limiterat register, vilket man redan märkte i den kortlivade serien Dirt. Den annars begåvade Andre Royo (Bubbles i The Wire) verkar helt ha slängt sina talanger och ambitioner i soporna och det var längesedan jag såg ett så ointressant personporträtt. Lee Tergesen var helt fenomenal i HBO-serien OZ och även fast han inte har fått mycket att arbeta med här i rollen som Lucello är han ändå den enda som har någon form av djup i sin karaktär. Dialogen är obefintlig och består mest av fuck this, fuck that och fuck you men The Collection har bara ett syfte och det är att ge tittaren non-stop action och det lyckas den med. Filmen lägger allt krut på att leverera våldsamma dödssekvenser och karaktärerna spenderar den största delen av filmen genom att gå runt i den gigantiska dödsfällan och trilla av pinnen en efter en. The Collector är en överdjävlig mördarmaskin som verkar stört omöjlig att ta död på och han är en kul tillökning till filmvärldens galningar. The Collection öppnar för en möjlig fortsättning så förhoppningsvis kommer vi att få se mer av honom i framtiden. The Collection är inte lika bra som The Collector och den fick mig inte att rusa till datorn för att beställa ett exemplar av filmen men det är en intensiv rulle som har en kort speltid på cirka sjuttio minuter innan eftertexterna börjar rulla så det är svårt att hinna bli uttråkad. Det är långt från ett mästerverk och du gör bäst i att kasta hjärncellerna och glömma all logik för en stund. Då har du en actionladdad våldsrulle framför dig vars enda uppgift är att leverera slafsig underhållning, sämre kan man ju ha det.