En samling kortare recensioner Vol. II

Jag har fastnat i Stephen Kings fantastiska värld igen. Jag är halvvägs igenom hans mastodontroman It och dessutom planerar jag och min sambo en resa till Rom. Solen och värmen har äntligen gjort entré i Skåne så det kanske inte är så konstigt att jag inte har hunnit se särskilt mycket film den senaste tiden. Jag ska försöka rycka upp mig och lägga upp lite nya recensioner så fort jag bara kan men under tiden kommer här några kortare recensioner från min Facebook-sida. Ni som är trogna läsare av min blogg vet ju redan att jag har, sedan början av året, lagt upp lite kortare recensioner av filmer och serier lite då och då. Vissa av dem publicerade jag här på bloggen för någon månad sedan (de kan ni läsa HÄR) och nu har jag samlat ihop en ny dröse från Facebook-sidan för alla er som inte redan gått in och gillat min sida. Som jag nämnt tidigare finns det säkert ett och annat stavfel eller grammatikfel i texterna men då de är skrivna i all hast hoppas jag att ni har överseende med detta. Jag vet att jag tjatar men det är verkligen helt fantastiskt att det finns så många där ute som läser min blogg och lämnar upplyftande kommenterar. Ett stort tack till er alla!

Officer Down (2013)
När polisen Callahan (nej inte Harry) blir räddad från en säker död av en anonym civilperson, ändrar han sitt destruktiva leverne radikalt. Hans mystiska räddare i nöden träder fram och ber om en gentjänst, att hitta mannen som är anledningen till att hans dotter tog livet av sig. Hans förflutna hinner ifatt honom och snart är han fast i en ond spiral av lögner, korruption och död.
Sakta läggs pusselbitarna ihop i detta långsamt pyrande mordmysterium. Stephen Dorff levererar ett trovärdigt personporträtt av en smutsig snut som vill göra rätt för sina fel. Känns lite som en uppdaterad variant av de gamla deckarhistorierna från 1940-1950talet och även fast Officer Down inte är särskilt spännande har den en skön krypande stämning av paranoia rakt igenom. Lite tamt slut men en stabil trea blir betyget.

Menace II Society (1993)
Caine växer upp med dåliga förebilder i gettot med sin bästa polare, vettvillingen Kevin. Hans vardag kantas av droger och våld men han kommer sakta men säkert på andra tankar om vad han vill med sitt liv men det är lättare sagt än gjort.
Svordomarna haglar och varenda mening som uttalas innehåller standardfraser som ass-fuck-nigger-ass-ho-bitch-motherfucker, eller något i den stilen. Det blir dock aldrig irriterande och tonåringen inom mig gillar det fortfarande som fan. Samma sak gäller filmens soundtrack som består av allt som är bra med hip hop (det kunde gärna ha varit mer, typ hela Geto Boys Grip it on That Other Level men man kan inte få allt här i livet) innan det blev tramset som spelas idag. 1993 tyckte alla att Menace II Society var den tuffaste filmen som fanns (tillsammans med Boyz n the Hood) och än idag håller den måttet och känns inte alls åldrad. På ytan är det ytterligare en uppgång och fall-film men tittar man närmare är det mycket mer än så. Menace II Society är en av de bästa filmerna från det tidiga 1990-talet! En stark fyra blir betyget.

Damages: Season 5 (2012)
Damages börjar lite som min gamla favoritserie Alias gjorde där hjältinnans fästman blir mördad under mystiska omständigheter. Efter det upphör dock likheterna. Damages är en konspirationsthriller i tv-serieformat där varje säsong vigs åt ett nytt fall för den unga advokaten Ellen Parsons (Rose Byrne) och hennes mentor/fiende Patty Hewes (suveränt porträtterad av Glenn Close). I seriens sista säsong står hackern/mediagurun Channing McClaren (Ryan Philippe) som samlar smutsiga fakta att kunna exponera för allmänheten i centrum. Likheterna med Wikileaks är såklart slående och den femte och sista säsongen av Damages är en rafflande historia och som vanligt vet man inte riktigt vem man kan lita på. Bra avrundning och ett värdigt avslut för en stundtals lysande serie. Det är inte den bästa säsongen men heller inte den sämsta. En väldigt stark trea blir betyget.

The Walking Dead: Season 3 (2012-2013)
En ondskefull, självutnämnd guvernör står i centrum under den tredje säsongen av The Walking Dead. Rick och hans vänner håller ställningarna i ett övergivet fängelse medan de levande döda fortfarande driver omkring i ett ödelagt Amerika. The Walking Dead inleddes med vad som mycket väl kan vara ett av de absolut bästa pilotavsnitt som gjorts. Tyvärr blev det inte bättre än så och seriens tredje säsong är segare än någonsin. Jag älskar zombiefilm och The Walking Dead hade definitivt potential då allt är supersnyggt och en del karaktärer är riktigt bra (tyvärr tar de livet av de mest intressanta). Någonstans under resans gång blev emellertid manusförfattarna lika hjärndöda som de levande döda och serien trampar mest vatten. Det är hög tid att lägga ner The Walking Dead och kanske låta alla de andra bra serierna som lades ner på tok för tidigt få en ny chans istället! Gör dig själv en tjänst och se den fan så mycket mer underhållande brittiska miniserien Dead Set en gång till istället! En svag tvåa blir betyget.

Californication: Season 6 (2013)

Strulpellen Hank Moody åker in på rehab då han har fått för mycket av det goda. Där träffar han groupien Faith som han inleder ett hett och passionerat förhållande med men hans livs kärlek, Karen, vägrar att lämna hans tankar. Hank slår sig motvilligt ihop med den brittiska rockstjärnan Atticus Fetch som vill inleda ett samarbete tillsammans med honom och allt blir plötsligt komplicerat igen.

Den sjätte säsongen av Californication är snarlik de tidigare. Hank dricker, tar droger, ligger med de flesta kvinnor han stöter på och försätter sig och sina nära i ohållbara situationer. Kärleken mellan honom och hans före detta fru sätter fortfarande käppar i hjulet i hans emotionella och tankspridda inre och dottern Becca börjar allt mer att likna honom själv. Atticus (Tim Minchin) är en trist figur, vars musik suger men tack vare David Duchovny som är lysande som Hank Moody och hans polare och agent Runkle (Evan Handler) gör den sjätte säsongen till ett underhållande tidsfördriv. Även fast serien uppenbart trampar vatten har den blivit förnyad för en sjunde säsong och frågan är om det inte är bäst att då, en gång för alla, säga adjö till den Bukowski-osande författaren Hank Moodys bravader. Trots sina brister blir betyget en trea, om än en svag sådan.

House of Lies: Season 2 (2013)

Den skrupellösa managementkonsulten Marty Kaan och hans lika skrupellösa undersåtar fortsätter att gå över lik för att få vad de vill i den andra säsongen av House of Lies. Jag tyckte att den första säsongen var sådär och det är ungefär samma känsla jag har efter det att sista avsnittet tagit slut även denna gång. Trots att Don Cheadle är mycket bra i huvudrollen så känns House of Lies som ytterligare en serie i mängden som försöker att vinna tittare genom att vara vulgär och burdus, utan att ha en ordentlig historia att berätta. Det fungerar ibland och Josh Lawson som spelar Doug är en kul figur, likaså Kristen Bell som Jeannie. Däremot är Ben Schwartz lika irriterande här som han är i Parks and Recreation, tv-bolagen måste sluta upp med att ge honom fler roller. House of Lies tillhör definitivt inte de bättre serierna från Showtime fast det är ändå ett helt okej tidsfördriv. Betyget blir en stark tvåa.