Profondo Rosso (1975)

Den tyska tankeläsaren Helga är på besök i Rom. Under ett seminarium blir hon varse tankegångarna hos ett ondskefullt sinne. Vettskrämd av kvällens händelser beger hon sig till sitt hotellrum där någon väntar på henne. Utanför strosar den brittiska jazzpianisten Marcus när han plötsligt hör hennes skrik. Kort därefter ser han Helga bli brutalt mördad och skyndar sig dit. En gestalt i svart regnrock avlägsnar sig från platsen och Marcus är övertygad om att det är någonting han glömt, någonting han har sett som kan röja mördarens identitet. Tillsammans med den tuffa tidningsreportern Gianna bestämmer de sig för att ta reda på vem mördaren är och orsaken bakom detta fruktansvärda dåd men mördaren ligger hela tiden ett steg före.

”Maybe you’ve seen something so important you can’t realize it?”

Det finns inte mycket att skriva om Profondo Rosso (eller Deep Red som är titeln filmen kanske är mest känd under) som inte redan har blivit skrivet. Dario Argentos mästerverk är dock en av de filmer som fick upp ögonen hos mig (och så många andra) när det kommer till den italienska filmen så jag känner mig tvungen att i varje fall skriva några rader. Jag och min sambo ska åka till Rom om en månad och det jag ser mest fram mot är att besöka Dario Argentos museum med samma namn som filmen. Det har länge varit en dröm hos mig och nu verkar det som om den ska gå i uppfyllelse. Dessutom utspelar sig Profondo Rosso till mesta del i Rom (även fast de flesta av utomhusscenerna är inspelade i Turin) så äntligen fick jag min skeptiska sambo att gå med på att se filmen. Det är säkert nästan tio år sedan jag såg Profondo Rosso senast men vissa scener sitter fortfarande etsade i mitt inre. Det inledande mordet, ansiktet i spegeln, barnmålningen och slutsekvensen är sekvenser som följt med mig ända sedan jag såg filmen för första gången. Profondo Rosso är så mycket mer än bara en giallo, det är ett konstverk. Allt är så otroligt detaljerat och ju fler gånger man ser filmen desto fler detaljer och nyanser upptäcker man. Arkitektur, inredning, design, modet och allt som hör årtiondet till är en fröjd för ögat och Argento vet precis hur man ska dra nytta av det. Hans karaktäristiska kameraåkningar är sjukt snygga och metaforerna han använder sig av istället för att nyttja dialog, till och med i så simpla omständigheter som under ett misslyckat telefonsamtal, är tyst poesi. Profondo Rosso skulle emellertid inte vara lika effektfull om det inte vore för Goblins otroligt stämningsfulla musik, filmens soundtrack är ett mästerverk för sig. Profondo Rosso är ett av de bästa mordmysterier (inte det smartaste men ett av de mest estetiskt fulländade) som har gjorts och tillsammans med Suspiria, Argentos bästa film.

Jag valde att se den längre italienska versionen (jag vet inte om jag sett den kortare) och har man valt engelskt tal märker man vad som blev bortklippt. Mycket av det som tagits bort på den engelska utgåvan är relationen mellan Marcus och Gianna och den längre varianten har en mer humoristiskt ton. Min enda invändning mot den längre versionen är poliskommissarien vars utbrott mot läskmaskinen eller när han pratar med mat i munnen blir lite påfrestande. Såhär i efterhand är det är inte svårt att förstå varför hans karaktär nästan helt klipptes bort. Profondo Rosso växer för varje gång man ser den och det är en film som förhoppningsvis aldrig slutar att hitta en ny publik. Nu blev mina reflektioner längre än jag tänkt mig men det är svårt att sluta klottra ner tankar kring denna film när man väl har börjat, det finns så mycket att skriva. Till alla er som inte kan få nog av tankegångar kring denna fantastiska skapelse är det bara att googla på Profondo Rosso eller Deep Red och sedan kan ni hålla er sysselsatta en halv evighet. Mitt råd till er är dock att slå er ner i soffan och se Profondo Rosso för första, tredje eller tionde gången, det är en lika mäktig upplevelse varje gång.