Halloween II (1981)

När Dr. Loomis skjuter Michael Myers och rusar ner från övervåningen för att titta efter livstecken, är den känslokalla mördaren borta. Tillsammans med Haddonfields poliskår beger sig Loomis efter Michael för att förhindra ännu fler våldsdåd. Chockade och mörbultade Laurie förs med sirenerna ljudande till sjukhuset men Michael Myers är hack i hälarna…

”I shot him six times!”

Halloween II tar vid direkt där ettan slutade. Uppföljaren levererar ingen ny historia utan hela Halloween II är en lång och skoningslös jakt på liv och död. Att avsluta Halloween så som John Carpenter gjorde genom att lämna publiken ovetande om vad som egentligen ska hända när en förskräck Dr. Loomis inser att hans sex pistolskott inte hindrade mördaren från att resa sig upp och försvinna, är både frustrerande och spännande. I tv-världen är cliffhangers ingenting ovanligt men då får publiken vänta en vecka innan de får reda på vad som ska hända näst. Halloween II lämnade publiken väntandes i tre år. John Carpenter står även denna gång för filmens historia (tillsammans med Debra Hill) men steg ner från regissörsstolen och nöjde sig med att producera. Rykten säger å andra sidan att då Carpenter tyckte att Rick Rosenthal’s version var något tam hoppade han in och regisserade några av de mer våldsamma inslagen. Enligt en polare som läst boken John Carpenter: The Prince of Darkness, där Gilles Boulenger gör en djupgående intervju med regissören, förnekar dock Carpenter detta i intervjun. Om det är min goda vän eller imdb som har rätt lämnar jag osagt och även om det är sant eller inte är Halloween II en otroligt lyckad uppföljare.

”You don't know what death is!”

Rick Rosenthal gör ett väldigt bra jobb med att föra historien vidare. Många gånger känns det som om det är Carpenter själv som står bakom kameran och de båda filmerna är en perfekt double bill, även fast Halloween II fungerar lika bra egen hand. Precis som i de flesta uppföljare till skräckfilmer är våldet upptrappat och en obligatorisk nakenscen slängs in för att hålla publiken lite extra vaken. Halloween-serien har dock aldrig varit särskilt känd för att vara lika grafiska som sina kollegor (med undantag för Halloween III: Season of the Witch) och även fast våldsdåden Myers begår är brutala sprutar aldrig blodet hejvilt. Att förflytta historien till ett sjukhus är ett strålande beslut (till en början var det tänkt att filmen skulle utspela sig i ett höghus) och att det dessutom utspelar sig nattetid då personalen är minimal, gömställena är flera och korridorerna ligger öde gör det hela mer skrämmande. Halloween II har ett bättre driv än ettan men jag föredrar ändå originalet före uppföljaren, den är ganska svårslagen. Eftersom tvåan tar vid där ettan slutade är historien väldigt lik Halloween. Loomis lullar runt i staden letandes efter Myers under större delen av filmen medan Myers skördar offer i jakten på sin syster (oups spoiler) och Laurie gör allt för att hålla sig vid liv (utan småknattar att ta hänsyn till). Myers känns denna gång ännu mer omänsklig och ostoppbar och den iskallt nollställda skräckfilmsikonen är definitivt en av genrens allra bästa skapelser. Halloween II innehåller några riktigt snygga och effektiva sekvenser och scenen där sjuksköterskan finner doktorn med en kanyl i ögat (oups ännu en spoiler) är mästerligt utförd. Slutet är klockrent och precis som ettan fångar uppföljaren känslan av total hopplöshet för alla inblandade - Michael Myers är en mördarmaskin. Halloween II är en av de mest lyckade uppföljarna i skräckfilmshistorien och en perfekt film att avnjuta under allhelgonahelgen!

Honkytonk Man (1982)

Under en sandstorm i Oklahoma dyker Red Stovall upp hos sin syster och hennes familj, full som en alika. Red är en avdankad och alkoholiserad countrymusiker som fått ett erbjudande att provsjunga på Grand Ole Opry i Nashville. Efter mycket övertalning får fjortonåriga Whit, tillsammans med sin farfar, följa med på resan för att hålla ordning och agera chaufför åt sin morbror. För att finansiera resan spelar Red på syltor och hämtar hem gamla skulder. Det blir en händelserik och problematisk resa där fängelsebesök och sjukdom sätter käppar i hjulet, en resa som tillslut ska ta dem till countrymusikens Mecka – Nashville.

”Papa, please let me go with him! You heard him. He said I had talant. I could be a musician.”

Jag är smått manisk när det kommer till countrymusik. Ständigt återkommer jag till musiker som Jimmie Rodgers, Hank Williams, George Jones och Merle Haggard, men så har det inte alltid varit. Det var bara för ungefär fem år sedan som jag föll pladask för musiken som oftast får den oförtjänta jämförelsen med dansbandsmusik. Innan dess har jag undvikt countryn som pesten. Sist jag såg Honkytonk Man gillade jag den inte något nämnvärt. Då lyssnade jag nästan uteslutande på death- och black metal och country var så långt borta från denna tuffa musik som det var möjligt. Då var jag en av dem som kallade musiken för dansband. Detta var länge sedan och nu har jag vidgat mina vyer och lyssnar på allt från svenska visor och jazz till stenhård djävulsmusik. Jag hittade soundtracket till Honkytonk Man på vinyl för en krona och samtidigt som jag sorterade i min skivsamling passade jag på att lyssna igenom plattan. Det dröjde inte många låtar innan jag fick ett innerligt sug att se filmen igen och min sambo var inte sen med att haka på.

”It’s a sad state when a man can’t buy a woman for his own boy.”

Nu har jag skrivit om musik länge nog men saken är den att Honkytonk Man är en film om förälskelsen till musiken och i detta fall countryn. Clint Eastwood står för regin och spelar huvudrollen som den försupna Red. Systersonen spelas av hans riktiga son Kyle och det är inte särskilt konstigt att kemin dem emellan är väldigt bra. Honkytonk Man är en varmt berättad historia som är vemodig (utan att bli för sentimental,) rolig (Clint Eastwoods minspel passar utmärkt under de mer komiska inslagen) och en väldigt fascinerande berättelse. Eastwood vet precis vilka knappar han ska trycka på för att få publiken berörd av Red, Whit och människorna runtomkring. Det är en känsloladdad roadmovie där Whit får agera vuxengestalt åt den egotrippade men ändå godhjärtade Red och deras fartfyllda färd mot Nashville innehåller allt från tjurfäktning, besök på ett horhus till ett misslyckad rån.

”- Uncle Red, don’t you think you have a problem with your drinking?

- Only when I can’t get it.”

Musiken i Honkytonk Man är, även om den kanske inte tillhör toppskiktet inom countrymusiken, väldigt bra och passande och det är kul att höra Eastwood ta ton. Jag kommer på mig själv med att nynna på titelmelodin under tiden jag i detta nu försöker att sammanfatta filmen. Låten Honkytonk Man blev inspelad av Marty Robbins (som sjunger den tillsammans med Eastwood i filmen) och låten blev en hit både i USA och Kanada och hamnade högt upp på radiostationernas listor i de båda länderna. Robbins medverkan i filmen blev hans sista och han avled i sviterna av en hjärtattack några veckor innan det att filmen fick sin premiär. Honkytonk Man tillhör inte en av Eastwoods kändaste filmer och det är synd då den är väldigt bra. Honkytonk Man är så långt man kan komma från de krutosande västernfilmerna eller de hårdkokta snutfilmerna men Clintan kommer undan med det mesta just för att han är coolheten personifierad, till och med som smörsjungande countrymusiker. 

Clint Eastwood och Marty Robbins framför Honlytonk Man

Halloween (1978)

När fredagen den 13:e dyker upp i kalendern försöker jag att se åtminstone en film i serien om den hockeymaskförsedda massmördaren Jason Voorhees. Samma sak gäller Halloween. Nu var det länge sedan jag såg originalet och då Halloween var en av de första skräckfilmer jag och min sambo såg tillsammans, för exakt tre år sedan, tyckte vi båda två att det var dags för ett återbesök. Vi hällde upp rött vin i våra glas (mest för färgens skull) och poppade de obligatoriska popcornen, samtidigt som titelmusiken strömmade ut ur högtalarna. Några minuter senare var det dags att ännu en gång besöka den lilla staden Haddonfield i Illinois.

Det är Halloween och året är 1963. Sexåriga Michael är ensam hemma med sin storasyster Judith som agerar barnvakt. Tillsynes utan anledning hämtar Michael en kniv i köket och mördar brutalt och känslokallt sin syster. I femton år sitter han inspärrad på ett mentalsjukhus i Smith’s Grove, med läkaren Sam Loomis som hans enda länk till verkligheten. Loomis anser att Michael aldrig borde bli utsläppt i samhället igen, att Michael är ondskan inkarnerad. Dagen innan Halloween 1978 rymmer Michael från sjukhuset och beger sig hem till Haddonfield igen där han börjar förfölja high school eleven Laurie som ska vara barnvakt till unge Tommy. Ovetande om vad som försiggår runtomkring henne ser Laurie allt oftare en spöklik karaktär stryka omkring i området. Doktor Loomis är hack i hälarna för att försöka förhindra ett blodbad signerat den känslokalla mördaren Michael Myers.

“I met him, fifteen years ago. I was told there was nothing left. No reason, no conscience, no understanding; even the most rudimentary sense of life or death, good or evil, right or wrong. I met this six-year-old child, with this blank, pale, emotionless face and, the blackest eyes... the devil's eyes. I spent eight years trying to reach him, and then another seven trying to keep him locked up because I realized what was living behind that boy's eyes was purely and simply... evil.”

John Carpenters Halloween är en stilbildande slasherfilm. Det finns fler exempel på liknande filmer och Halloween var inte först. Mario Bavas A Bay of Blood (recension HÄR) och Bob Clarks Black Christmas (kort recension HÄR) är tidigare och bra exempel. Många menar att Alfred Hitchcocks Psycho (som jag skriver kort om HÄR) startade hela genren och jag kan till viss del hålla med men Psycho är så mycket mer än ”bara” en slasherfilm. Som sagt, liknande tema har iscensatts tidigare men Halloween skapade den traditionella slasherfilmen där en maskförklädd mördare tar livet av lättklädda ungdomar på brutala sätt. Idag har Halloween lyckats generera sju uppföljare och två nyinspelningar och jag är övertygad om att det kommer att bli fler.

“It's Halloween, everyone's entitled to one good scare.”

Halloween var John Carpenters stora genombrott och filmen, som hade en blygsam budget på runt trehundratusen dollar genererade snabbt ett mångmiljonbelopp. Filmen är idag ett fenomen och har lika många trogna anhängare som filmerna med Jason och Freddy. Den trettio år gamla Jamie Lee Curtis, dottern till filmstjärnorna Tony Curtis och Janet Leigh, slog igenom stort i sin första filmroll som barnvakten Laurie Strode och blev screamqueen med hela det amerikanska folket. Halloween är inte särskilt våldsam eller blodig och morden är inte många men filmen är sprängfylld med atmosfär och Carpenters egenkomponerade soundtrack är bland de bästa som någonsin gjorts och är otroligt suggestiv. Den minimala historien är smått genialisk och den fungerar lika bra då som nu. Carpenter målar upp ett perfekt scenario där halloweenfirandet blir det ultimata gömstället för en karaktär av Michaels kaliber. Hans utstyrsel är väldigt effektiv med den uttryckslösa masken och det blir alltid lite otäckare när en mördare inte yttrar ett enda ord. Rob Zombie försökte nitton år senare att tillföra lite mer bakgrundshistoria och djup till Michael Myers karaktär. Personligen tyckte jag att det förstörde nyinspelningen, även fast den också är väldigt bra på sina ställen. Jag hade glömt hur bra vissa scener i filmen är. Ta bara den när Doktor Loomis och sjuksköterskan kommer till sjukhuset och de intagna irrar runt i mörkret samtidigt som Myers försöker stjäla deras bil under några intensiva minuter. Eller gravstenen i sängen och att man faktiskt fick se mördarens ansikte. Kul kuriosa är att det är Carpenters egen röst som hörs när Paul ringer till sin flickvän Annie och att Laurie och ungarna tittar på The Thing From Another World under kvällens skräckfilmsmaraton, en film Carpenter själv valde att göra en uppgradering av några år senare och som resulterade i en av hans absolut bästa filmer. Halloween är ett praktexempel på hur en bra slasherfilm ska vara och dagens skräckfilmer har mycket att tacka Carpenter för. Det är filmhistoria vare sig man inser det eller inte och en film som de flesta som har ett intresse för skräckfilm inte kan ha missat. Det är en av mina filmfavoriter från ungdomsåren och än idag är det en av mina favoritskräckfilmer genom tiderna, även fast jag alltid har föredragit Jason före Michael. Halloween är lika bra idag som den var när jag såg den för första gången och en film som är värd att återbesöka lite då och då, förslagsvis den 31 oktober, dagen då Michael Myers beger sig hem igen.

The Fog (1980)

”Is all that we see or seem but a dream within a dream?”

                                                                              - Edgar Allan Poe

Det var länge sedan John Carpenters The Fog upptog mina tankar men i söndags, då jag tog årets första dopp nere på Ribban, dök filmen upp i huvudet igen. En dimma började sakta men säkert att röra sig uppåt stranden och de badande strandgästerna förvandlades till silhuetter. Det enda jag kunde tänka på var hur mycket jag ville se The Fog igen.

“...but it is told by the fishermen, and their fathers and grandfathers, that when the fog returns to Antonio Bay, the men at the bottom of the sea, out in the water by Spivey Point will rise up and search for the campfire that led them to their dark, icy death”

Klockan slår tolv den 21 april 1980 och konstiga saker sker i den lilla kuststaden Antonio Bay i Kalifornien. Telefoner ringer frenetiskt, glasrutor krossas, kyrkklockor klingar, elektricitet slås på och av, möbler rör på sig och en gammal dagbok tillhörandes fader Patrick Malone uppenbarar sig i den loka kyrkan. Samtidigt sveper en tjock dimma över staden. Dagboken beskriver fruktansvärda dåd som begicks av sex personer med fader Patrick i spetsen för exakt 100 år sedan. Samtidigt försvinner en fiskebåt ute till havs och när den återfinns på morgonen är besättningen försvunnen, förutom en av sjömännen som har lungorna fyllda med saltvatten. Antonio Bay firar sin 100års dag men en förbannelse vilar över staden. När mörkret faller rullar en tung dimma återigen in över staden men det finns någonting i dimman, någonting som har kommit för att kräva sex människoliv. 

”There’s something in the fog!”

The Fog var tillsammans med The Last House on the Left, The Hills Have Eyes och World Tour 1966: The Home Videos Through the Camera of Bob Dylan’s Drummer Mickey Jones de första filmer jag köpte på dvd. Tanken var att jag skulle ge The Fog ytterligare en chans då jag som ung inte tyckte filmen var någon höjdare. Jag var dock inne i en period då jag nästan uteslutande tittade på filmer signerade Carpenter och tyckte att det var dags att ge filmen en ny chans. Jag blev inte heller då särskilt imponerad av filmen och sedan dess har The Fog inte tillhört mina favoriter bland John Carpenters verk. Nu, nästan 10 år senare kände jag plötsligt ett enormt sug att se The Fog igen. Jag dammade av fodralet och gav filmen en sista chans. Filmer har ju en tendens att bli bättre ju äldre man blir och ofta har jag omvärderat filmer jag inte haft mycket till övers för till en början.

Mycket riktigt så omvärderade jag The Fog. Det är en mysrysare i ordets sanna mening och filmen levererar allt som hör genren till. The Fog innehåller, trots att den är helt befriad från blod, ganska brutala dödsscener. Det var förmodligen just detta som gjorde att jag inte tyckte filmen var någonting speciellt när jag såg den sist, den totala avsaknaden av blodiga mord. Nu är det ju inte det som lockar mig mest, även fast jag fortfarande är barnsligt förtjust i blodiga specialeffekter, utan atmosfär kommer i första hand. Det är The Fog fullproppad med och innehåller allt som en bra spökhistoria ska innehålla, gnisslande ljud, billiga hoppa till effekter, otäcka figurer och förstås massvis av dimma. John Carpenters musik är som alltid strålande och tillför en otrolig stämning till filmen och just musiken är oftast det viktigaste elementet i hans filmer. The Fog kryllar av skådisar som har eller kom till att medverka i hans filmer som Jamie Lee Curtis, Tom Atkins, Adrienne Barbeau, Charles Cyphers, Nancy Kyes, för att nämna några. Utöver detta har vi en av mina favoriter, Hal Holbrook som här spelar Fader Malone och Jamie Lee Curtis mor, (och världens kanske kändaste mordoffer i Alfred Hitchcocks Psycho) Janet Leigh i rollen som stadens borgmästare. Karaktärer finns det gott om i The Fog men de förblir anonyma personporträtt utan några större vidareutvecklingar. Det spelar ingen roll då en enkel spökhistoria (så länge den har en skön atmosfär) ibland räcker väldigt långt. The Fog var mycket bättre än vad jag minns och nu håller jag den som en av mina favoriter bland John Carpenters (som dyker upp i en okrediterad roll som fader Malones assistent Bennett) filmer. The Fog är en utomordentlig spökhistoria som lyckas på alla plan, trots avsaknad av blod.