Raw Meat (1973)

Innan The Tunnel, Stag Night, Creep och alla de där andra filmerna som utspelar sig under markens yta i någon storstad, så kom Raw Meat eller Death Line som är den brittiska titeln.

”- Want to see The French Connection?

  - No, it’s too violent.”

De två studenterna Alex och Particia hittar en medvetslös man nere i Londons tunnelbana. När polisen anländer är mannen borta. Tydligen är mannen högt uppsatt i försvarsdepartementet och dessutom visar det sig att fler personer försvunnit vid samma tunnelbanestopp. Poliskommissarie Calhoun och hans kollega börjar nysta i försvinnandena och snart blir de varse att det finns människor nere i tunnlarna som fått smak på människokött.

Raw Meat är regissören Gary Sherman’s första långfilm. Han kom senare att regissera den något udda men väldigt stämningsfyllda zombiefilmen Dead & Buried och bottennappet Poltergeist III. Det är en bortglömd film som gör det bästa av den uppenbart låga budgeten. Detta är inget filmen lider av, tvärtom är det till dess fördel då filmen lägger all krut på dödscenerna och atmosfären. Raw Meat var dock sämre än vad jag hade förväntat mig och jag förstår inte alla lovord filmen har fått både här och där. Den är seg och det händer inte särskilt mycket. Filmens största behållning är Donald Pleasence som här gör rollkaraktären Calhoun. Hans torra humor och nonchalans gentemot allt och alla är sann underhållning. Christopher Lee dyker upp med snygg mustasch i en liten biroll som MI5 agent, förmodligen för att hjälpa filmen på traven. Det är inget jag klagar över då det alltid är kul att se Christopher Lee i en film även om det bara är i två minuter.

Russell Square Tube Station är verkligen inget ställe jag skulle vilja hänga vid någon tid på dygnet. Inte framför tvn med Raw Meat i dvdn heller för den delen. Nej, här blev jag besviken.