Cannibal Ferox (1981)

Två syskon och deras polare från New York åker till Amazonas för att ta reda på om kannibaler verkligen existerar. Gloria ska skriva en doktorsavhandling om ämnet, brorsan Rudy fotograferar och vännen Pat hänger på för lite rajtan-tajtan. Efter att trion stöter på allehanda otäckheter dyker två män upp i djungeln varav den ena är svårt skadad och de flyr från vad de hävdar är kannibaler. Det skriker otur om de båda nyanlända och snart visar det sig att trion inte har att göra med skrämda flyktingar utan våldsdyrkare i jakt efter droger och smaragder. Trion fångas i ett nät av terror, fast det är ingenting mot vad som väntar dem ute i djungeln…

“The following feature is one of the most violent films ever made. There are at least two dozen scenes of barbaric torture and sadistic cruelty graphically shown. If the presentation of disgusting and repulsive subject matter upsets you, please do not view this film.”

Cannibal Ferox var den första kannibalfilmen jag såg och den gjorde stort intryck på mig. Jag var då helt oförberedd på vad italienarna hade att erbjuda när det kom till skräckfilmsgenren då jag nästan uteslutande hade matats med filmer från USA. När jag lärde känna Italiens skräckfilmer så väcktes mitt filmintresse till liv på allvar. Jag insåg då att man kunde dra allt till sin spets - och lite till.

“Get off my case motherfucker!”

Efter det att Ruggero Deodato skrämde skiten ur publiken med Cannibal Holocaust så rotade sig kannibalgenren på allvar. Umberto Lenzi var ingen nybörjare när det kom till kannibaler, om man tittar tillbaka i hans katalog så hittar man fler exempel. Redan i början av sjuttiotalet så regisserade han sin första film som behandlade ämnet, The Man from the Deep River och han återkom till ämnet igen året innan Cannibal Ferox med Eaten Alive. Hursomhelst så var Cannibal Ferox Lenzis svar på Deodatos Cannibal Holcaust och det är omöjligt att inte jämföra de båda filmerna. Cannibal Ferox är emellertid en ganska lättsam variant i jämförelse. Cannibal Holocaust är perfektion och Cannibal Ferox är ett grymt underhållande djungeläventyr med tillräckligt mycket våldsamheter så att det räcker för att tillfredställa vilken våldsdyrkare som helst. Djungelns lag är grym, inget snack om saken. Precis som i Cannibal Holocaust så innehåller Cannibal Ferox några scener med djurvåld fast denna gång så är de (med undantag för ännu en sköldpadda som får sätta livet till) inte lika groteska – jag tycker fortfarande inte att de är okej. De båda filmerna använder sig av liknande grundhistoria där kannibalerna inte är de elaka utan det är människan från civilisationen som är de riktiga monstren och principen fungerar åter igen.

“Oh God, please let her die soon. Oh, let her die soon. And let me die soon too, please.”

Cannibal Ferox är som jag nämnde tidigare till största del ett djungeläventyr (om man bortser från några scener i New York där polisen försöker ta reda på vart brottslingen Mike har tagit vägen) och det är ett otroligt underhållande sådant. Vi blir introducerade för en skara kul karaktärer där kåtbocken Pat (Zora Kerova) och kokainisten Mike (Giovanni Lombardo Radice aka John Morghen) hör till favoriterna. Radice är i sitt esse och även fast han till vardags inte verkar vara särskilt intresserad av sina prestationer inom skräckfilmen så är han ett viktigt namn i landets många bidrag till genren. Cannibal Ferox är, trots sin våldsamma natur, stundtals ganska lustig och det ena påståendet dummare än det andra skuttar iväg under filmens gång. Därför är det svårt att ta Cannibal Ferox på allvar, den är gjord att chockera, ingenting annat och det är definitivt inget fel i det. Filmen innehåller en rad brutala och idag klassiska våldsscener där våldet mot ögat, kastreringen, macheten mot kraniet och brösthängningen (en av världshistoriens elakaste scener) tillhör favoriterna. Även fast Cannibal Ferox är brutal som fan så är den inte lika chockerande idag som när jag såg den första gången men det är en bra introduktion till genren innan man ger sig i kasst med den riktiga jätten, Cannibal Holocaust. Cannibal Ferox är en lightvariant av modern till alla kannibalfilmer men en väldigt bra och förbannat rå lightvariant som bör ses av alla som har ett intresse av italiensk våldsfilm!

Cannibal Holocaust (1980)

När ett gäng dokumentärfilmare försvinner i Amazonas djungel lämnar professor Harold Monroe New York för att försöka hitta dem. Djupt inne i det gröna infernot finner han filmteamets barskrapade skelett och teamets filmrullar som mirakulöst har klarat sig. Harold tar med sig inspelningarna hem och vad han får se är fruktansvärt.

”Today people want sensationalism; the more you rape their senses the happier they are.”

Dagen efter att Lunds Fantastiska Filmfestival drog igång för tjugonde gången besökte den italienska regissören Ruggero Deodato festivalen där han introducerade sitt tidlösa mästerverk Cannibal Holocaust på biografen Kino. Jag anlände till Lund strax innan åtta och efter ett kort besök på en nyöppnad vinylbutik så vandrade jag till Stadshallen där Deodato befann sig för att signera prylar och träffa sina beundrare. Efter två signerade dvder och ett foto tillsammans med honom och ett kort besök på krogen så var det äntligen dags för Cannibal Holocaust. Ruggero Deodato var på plats för att prata lite om sin omtalade rulle innan mörkret la sig i salongen och jag sjönk ner i biofåtöljen. Jag hade smusslat in en fickplunta med J&B whisky och i goda vänners sällskap såg jag Cannibal Holocaust på vita duken för första gången.

“I wonder who the real cannibals are.”

Det var säkert femton år sedan jag såg filmen senast men ändå så var den färsk i minnet. Det är få filmer som har gjort ett så stort intryck på mig som Cannibal Holocaust. Första gången jag såg den så förväntade jag mig ett våldsamt djungeläventyr och var inte alls förberedd på vad som skulle utspela sig under de kommande nittio minuterna. Jag tänker inte ens ta upp de omtalade autentiska djurvåldsscenerna. De är vidriga och jag tycker inte om dem, vi lämnar det där. Cannibal Holocaust är en grym film och en omtumlande upplevelse än idag. Upplägget är banbrytande och The Blair Witch Project har mycket att tacka Cannibal Holocaust för som får alldeles för lite cred för introduktionen av found footage genren. Specialeffekterna är fortfarande bland de mest realistiska jag har sett och de skoningslösa sekvenserna som avlöser varandra är inte helt lätta att sitta igenom. Det finns nog ingen som har sett filmen som har glömt otrohetsbestraffningen, aborten, den spetsade kvinnan eller kastreringen. Cannibal Holocaust är en obarmhärtig skildring av människans ondska och även fast filmen innehåller några ljuspunkter, ofta involverade en majspipa, så är det en becksvart skapelse som har åldrats med värdighet. Det går inte att prata om Cannibal Holocaust utan att nämna Riz Ortolanis musik. Den är vansinnigt bra och pendlar skickligt mellan att vara sorgset vemodigt till skrämmande otäckt. Cannibal Holocaust är kannibalfilmernas moder och en av mina absoluta favoritfilmer. Ruggero Deodato skrev filmhistoria nittonhundraåttio. Det är en tidlös klassiker och en film som ständigt kommer att återupptäckas och chockera nya generationer av filmtittare över hela världen.

Wrong Turn 4: Bloody Beginnings (2011)

Året är 1974 och chefsläkaren på ett sanatorium i West Virginia visar en kvinnlig läkare runt. De flesta av sanatoriets 182 patienter är gravt deformerade på grund av inavel och missbildningar. Farligast på hela stället är Hillicker-bröderna, som vi känner igen från de första tre filmerna. Det dröjer inte länge innan de lyckas knycka den kvinnliga besökarens hårnål och bryter sig ut från deras cell. De går bärsärkagång tillsammans med de andra patienterna. En efter en tar de livet av all personal med chefsläkaren som deras grand finale. Vi hoppar fram till 2003, samma år som händelserna i första filmen utspelar sig. Ett gäng ungdomar (som ser på tok för gamla ut för sina påstådda åldrar) ska spendera helgen i en stuga som ligger några mil från deras skola. Det blåser upp till snöstorm och ynglingarna kör vilse. De tar en ”wrong turn” och tvingas övernatta på det nedstängda sanatoriet. Gissa vilka de träffar där?

”It wasn’t a ghost, I think it was a person.”

Wrong Turn var en helt okej uppgradering av The Hills Have Eyes. När Wrong Turn 2: Dead End kom fyra år senare, blev jag positivt överraskad och förvånad över hur pass brutal den var. Trean tyckte jag var ren skit. Mina förväntningar var inte särskilt höga för Wrong Turn 4: Bloody Beginnings.

Jag tyckte det var kul att återse de inavlade kannibalfreaksen igen. Filmen utspelar sig i vinterlandskap istället för under någon av de andra årstiderna, vilket gör filmen effektiv och det känns inte som om detta är del fyra i en filmserie. Att få se lite gamla hederliga specialeffekter istället för en massa CGI-effekter var också ett stort plus i kanten.

Sanatoriet ser ovanligt fräscht ut för att ha varit stängt i nästan 30 år. Skulle man börja anmärka på detaljer och logiska luckor är detta helt fel film och genre att göra det på, då det finns en hel del. Det är ju dock inte logiken som får oss att titta på denna typ av film, eller hur? Skådespeleriet är heller inte mycket att hänga i granen och historien är inte det minsta originell men filmen har ett högt tempo och innehåller en del uppfinningsrika dödsscener. Det känns lite som att slasherfilmsgenren möter The Texas Chain Saw Massacre.

Wrong Turn 4 är en prequel till de första tre filmerna men fungerar självständigt och man behöver inte ha sett föregångarna för att hänga med. Jag var beredd att ranka den lika högt som filmseriens första del men plötsligt hände någonting. Efter en timmes speltid stannar filmen upp och känns plötsligt tråkig och oengagerad. Det är ju vida känt att en slasherfilm brukar trappa upp sitt tempo under filmens sista 30 minuter men här är det precis tvärt om. Det känns som om filmskaparna plötsligt tappar intresset och bara ger upp, skiter i vilket. Det är synd för Wrong Turn 4 hade verkligen potential att bli riktigt bra. Nåja, jag hade i alla fall kul i 60 underhållande minuter. Även om de var i fel ordning.

Raw Meat (1973)

Innan The Tunnel, Stag Night, Creep och alla de där andra filmerna som utspelar sig under markens yta i någon storstad, så kom Raw Meat eller Death Line som är den brittiska titeln.

”- Want to see The French Connection?

  - No, it’s too violent.”

De två studenterna Alex och Particia hittar en medvetslös man nere i Londons tunnelbana. När polisen anländer är mannen borta. Tydligen är mannen högt uppsatt i försvarsdepartementet och dessutom visar det sig att fler personer försvunnit vid samma tunnelbanestopp. Poliskommissarie Calhoun och hans kollega börjar nysta i försvinnandena och snart blir de varse att det finns människor nere i tunnlarna som fått smak på människokött.

Raw Meat är regissören Gary Sherman’s första långfilm. Han kom senare att regissera den något udda men väldigt stämningsfyllda zombiefilmen Dead & Buried och bottennappet Poltergeist III. Det är en bortglömd film som gör det bästa av den uppenbart låga budgeten. Detta är inget filmen lider av, tvärtom är det till dess fördel då filmen lägger all krut på dödscenerna och atmosfären. Raw Meat var dock sämre än vad jag hade förväntat mig och jag förstår inte alla lovord filmen har fått både här och där. Den är seg och det händer inte särskilt mycket. Filmens största behållning är Donald Pleasence som här gör rollkaraktären Calhoun. Hans torra humor och nonchalans gentemot allt och alla är sann underhållning. Christopher Lee dyker upp med snygg mustasch i en liten biroll som MI5 agent, förmodligen för att hjälpa filmen på traven. Det är inget jag klagar över då det alltid är kul att se Christopher Lee i en film även om det bara är i två minuter.

Russell Square Tube Station är verkligen inget ställe jag skulle vilja hänga vid någon tid på dygnet. Inte framför tvn med Raw Meat i dvdn heller för den delen. Nej, här blev jag besviken.

Zombie Holocaust (1980)

”Då patientens skrik störde mig tog jag bort stämbanden” / Dr. Butcher M.D.

Detta är ytterligare en av de filmer som varit på min ”att se” lista.
Det är en konstig mix av det mesta som kom ut i Italien under sent 70-tal tidigt 80-tal. Är det en kannibal film? Check! Är det en zombiefilm? Check! Är det jungelaction? Check!
Det är Cannibal Ferox – Zombie Flesh Eaters – Mountain of the Cannibal God, ungefär I en härlig mix.
Det enda jag hört om filmen tidigare var att det skulle vara en scen som involverade en båtpropeller, mycket mer behövs inte för att göra mig intresserad. När jag satte mig i soffan var mina förväntningar ganska låga och är de det så brukar det bli ganska bra. Titeln är ganska missledande, då passar den alternativa titeln Dr. Butcher M.D mycket bättre. Det är vad det handlar om. På en ö långt borta befinner sig en galen vetenskapsman som experimenterar med liv och död. Han tar liv för att skapa nya liv som han själv har kontroll över (nej det är inte Frankenstein). Historien i sig är urlöjlig och skådespeleri och dialog är väl inte heller en av filmens starka egenskaper. Människor dör en efter en medans deras medmänniskor inte ens höjer ögonbrynen. Det är precis detta jag gillar med italiensk film, lägg sedan till fantasifulla dödsscener och omotiverade nakenscener så har du allt i ett nötskal. Skådisarna känns igen från andra liknande filmer. Ian McCulloch från Lucio Fulci’s fantastiska Zombie Flesh Eaters och Alexandra Delli Colli från Fulci’s minst lika fantastiska New York Ripper. Regissören Marino Girolami är ingen mindre än Enzo G. Castellari’s (Inglorious Bastards) far. Zombi Holocaust är långt ifrån lika bra som de filmer jag tidigare nämnt men det är perfekt underhållning tillsammans med några likasinnade vänner, en påse chips och några öl.
Extramaterialet på SubDVD’s släpp på filmen innehåller bl.a. en borttagen scen där djungel har ersatts av lövskog. Undrar varför de valde att inte ta med den…

Länk till Imdb