Stage Fright (2014)

Camillas mamma, musikalstjärnan Kylie, blev brutalt mördad bakom kulisserna när dottern testade tonerna på scenen. Tio år senare jobbar Camilla och hennes bror Buddy som kockar på ett sommarläger för sjungande och dansande ungar. När lägret sätter upp Haunting of the Opera, samma musikal som Camillas mamma spelade huvudrollen i när hon dog, tar Camilla sin sexuella charm till hjälp för att håva in mammas roll. Det finns dock någon på lägret som hatar musikaler och denne någon börjar mörda ynglingarna på löpande band.

”The following is based on true events. While the names have been changed to respect the victims and their families, the musical numbers will be performed exactly as they accured.”

Nej, detta är inte Michele Soavis underhållande rulle med det mordgalna fjäderfäet i huvudrollen, inte heller Hitchcocks spännande thriller med samma namn utan en sprillans ny slasherfilm med sång och dansnummer. Stage Fright gör sitt bästa med att försöka att slussa in den hjärntvättade Glee-generationens ungdomar i skräckfilmen och det är ju ett smart drag, problemet är bara att resultatet inte är särskilt intressant.

”Maybe the show is cursed.”

Jag gillar varken dansfilmer eller musikaler, förutom möjligtvis Grease som jag hade en nästan ohälsosam relation till när jag var ung. Jag tycker oftast att de är tråkiga, mycket tack vare att musiken är kass. Skräckfilmer som använder sig av både dans och musik är ingenting nytt men de växer för den delen inte på träd. Jag har inte sett särskilt många och den enda jag kan komma på på rak arm som jag gillar skarpt är Brian de Palmas Phantom of the Paradise. I Stage Fright har filmskaparna haft den goda smaken att ge Meat Loaf en av rollerna och även fast han ser ganska trött och oinspirerad ut så kompenserar han detta genom att ha en snygg mustasch. Stage Fright inleds riktigt bra med att en figur som liknar någon av de sexgalna satanisterna i Stanley Kubricks briljanta Eyes Wide Shut, brutalt knivmördar stjärnan i en musikal men efter detta så går det snabbt utför. Det är händelselöst och med undantag för det första mordet så dröjer det fyrtio minuter innan nästa trillar av pinnen. Morden är för övrigt ganska trista och filmens mördare, som påminner om rockabillysnubben i Slumber Party Massacre 2, är otroligt irriterande med sin falsettsång till tonerna av hårdrock och platta oneliners. Sångnumren som blir allt färre ju längre filmen rullar är bra utförda men innehållet är mest tramsigt och alla, med undantag för den charmiga hjältinnan, är enbart enerverande. Stage Fright flirtar med gamla skräckfilmsklassiker men misslyckas totalt och varken humorn eller skräcken lyckas locka till varken fniss eller kalla kårar. Stage Fright har en kul idé men utförandet är allt annat än tillfredsställande. Tempot är slött och för att vara en slasherfilm så är morden alldeles för få, dessutom så slänger ingen av de irriterande ungdomarna av sig kläderna och det är ju alltid ett stort minus.