Storage 24 (2012)

Ett militärt transportflygplan kraschar i centrala London och centrum spärras av för invånarna. Bitar av planet hamnar i lagerlokalerna på förrådsuthyrarfirman Storage 24 och slår ut strömmen i lokalen. Flygplanet har fraktat någonting topphemligt som nu brutit sig fri, ett monster som tar livet av en samling olyckligt lottade människor som befinner sig på fel plats vid fel tidpunkt.

”You don’t understand. It’s going to fucking kill us.”

Storage 24 är en brittisk monsterfilm som jag haft ögonen på ett tag nu. Jag plockade hem den från en loppis i somras och den fick agera middagsunderhållning när Malmö stad är för energikrävande att befinna sig i nu när den är överpopulerad av energiska festivalbesökare. Storage 24 målar upp ett välanvänt men effektivt scenario där en grupp människor får slåss för sina liv i ett trångt utrymme mot ett monster från en annan värld. I grund och botten är det en Alien kopia (med ett monster som bär fler likheter med det i Species) som utspelar sig på land, i en gigantisk samling lagerlokaler och självklart når filmen inte samma höjder som sin förebild - men det hade jag heller inte förväntat mig. Det är en underhållande monsterrulle med ett coolt monster i huvudrollen. För en gångs skull innehåller filmen inga irriterande karaktärer och skådespelarna sköter sig bättre än väntat. Kärlekstriangeln som står i centrum när monstret inte gör sina entréer är väl i sig inte särskilt fascinerande men den genererar en hel del bitter humor som på sina ställen är klockren. Stundtals är Storage 24 något slö och det är lite dåligt med monsteraction under filmens första timme men det tar fart mot slutet. Blandningen mellan cgi och gamla hederliga specialeffekter funkar alldeles utmärkt och ibland blir det riktigt våldsamt. Visst är Storage 24 fylld av genrens alla tänkbara klichéer men så länge det görs bra har jag inga problem med det. Storage 24 är alldeles förträfflig underhållning.

The Crawling Eye (1958)

Systrarna Anne och Sarah Pilgrim, som försörjer sig som tankeläsare, sitter på ett tåg som ska ta dem till Genève. Någonstans i de Schweiziska Alperna stannar systrarna då Anne känner en märklig dragning till den lilla byn Trollenberg. På tåget befinner sig även den amerikanska forskaren Alan Brooks som är på semester för att hälsa på sin vän professor Crevett, som har något brådskande att visa honom. Ett radioaktivt moln svävar över berget i Trollenberg och flera bergsklättrare har försvunnit in i dimman utan att komma tillbaka igen, de som återvänder är våldsamma kopior av sitt forna jag. Någonting från en annan värld finns i molnet och det börjar röra sig allt fortare ner mot den lilla byn och dess vettskrämda invånare. Nu ligger byns öde i händerna på professor Crevett, hans vän Alan och telepatiska Anne.

”Didn’t you see? His head! It was torn off!”

Filmomslaget säger The Crawling Eye men när filmen drar igång står det The Trollenberg Terror. Jag gillar titeln The Crawling Eye så jag kör på den. The Crawling Eye är en brittisk science fiction skräckis av bästa sort. Den bygger på en tv-serie i sex delar som sändes mellan åren nittonhundrafemtiosex och nittonhundrafemtiosju men för den som vill slänga sig över den (som jag) har otur då den inte verkar existera längre. Ett år senare kom filmen och den är ett ofta förbisett fynd inom sin genre. John Carpenter fick inspiration till sin The Fog efter det att han sett filmen och det känns inte helt otippat om Stephen King sett den ett antal gånger innan han skrev sin långnovell The Mist (han använde sig dock av filmens monster i sin mastodontroman It).

The Crawling Eye är en tidstypisk skapelse som går den extra milen med att vara lite originell. Denna typ av films standardkaraktärer med forskare av olika slag (och i detta fall ett gäng bergsklättrare) får tacksam tillökning av systrarna Anne och Sarah. Annes telepatiförmåga höjer filmens underhållningsvärde ytterliga ett snäpp. Även om vi inte reagerar något nämnvärt på det idag så är The Crawling Eye en ganska blodig skapelse för att vara från nittonhundrafemtioåtta. Avslitna huvuden är inte något vi är vana att se i filmer från denna era och även fast de verkligen inte är några skrämmande exempel fick det säkert publiken att sätta kudden framför ögonen när det begav sig. Det råder delade meningar huruvida monstren är något att hänga i granen eller inte när de tittar fram efter drygt en timme, jag tycker de ser alldeles fantastiska ut. Ska du se The Crawling Eye (filmen finns att få tag på lite varstans till en billig slant) köp då den brittiska originalversionen då den amerikanska varianten är nedklippt drygt tio minuter. Den amerikanska publiken var otålig och ville att monstren skulle göra entré så fort som möjligt och brydde sig uppenbarligen inte särskilt mycket om historien i sig. The Crawling Eye är nödvändig att se om man gillar denna typ av filmer och det är ett guldkorn bland de brittiska science fiction skräckfilmerna från femtiotalet.

Inbred (2011)

Jeff och Kate tar fyra ungdomsbrottslingar med sig ut på landet för att lära snorungarna vett och etikett. De har hyrt en stuga ute på vischan i den lilla byn Mortlake utanför Yorkshire och planerar en lugn helg ute i naturen. Det blir inte riktigt som de har tänkt sig. Nästkommande dag beger de sig ut på landsbygden för att göra saker tillsammans med det spårar snart ut och ungdomarna vandaliserar allt de kommer över. Två av dem avviker från gruppen och blir attackerade av tre byfånar som fördriver tiden med att elda upp levande kreatur och masturbera till bilder av nakna kvinnor med djurhuvuden. När de andra i gruppen kommer till deras räddning skadar sig Jeff svårt och de skyndar sig till den lokala puben (The Dirty Hole) för att be om hjälp. Det visar sig vara deras livs största misstag. Jeff får huvudet separerat från kroppen av en köttyxa och de andra blir inlåsta i källaren. Sjuka föreställningar anordnas i byn och gästerna från storstaden är underhållningen.

”They won’t leave, they never do.”

Jag läste mycket om regissören Alex Chandons senaste film, Cradle of Fear när den var på tapeten i början av millenniet. Mycket tack vare att min tonårsidol Dani Filh från black metal bandet Cradle of Filth hade en roll i den. Det blev dock aldrig av att jag såg den fast jag hållit den i min hand vid flera tillfällen genom åren. Det tog Chandon tio år att leverera en ny film och Inbred har det surrats en hel del om de senaste månaderna och efter det att jag såg trailern för ett tag sedan blev jag mycket nyfiken.

”Is it also inproper for me to stick my cock in your good ladys mouth?”

Inbred inleds med en helt bisarr sekvens där en man och en kvinna sitter i en lada och dricker lemonad, samtidigt som en ung man klyver ved i bakgrunden. När den unga mannen blir nekad ett glas av den läskande drycken blir han skogstokig, kläcker ur sig ovanstående mening och hugger ihjäl dem båda med yxan. Sedan blir vi introducerade för de otroligt irriterande ungdomarna som tittat på filmklippet på en mobiltelefon. Filmens första halva är ganska händelsefattig, men inte direkt tråkig. Den sista halvan består mest av skrik och brutala dödsscener. Inget fel i det men vad jag stör mig lite på är de incestuösa byfånarnas utseende och agerande. Det känns som om regissören har samlat ihop ett gäng teaterskådisar och skickat iväg dem till närmaste buttericks-affär för att handla skämtartiklar och maskeradsmink. Med andra ord är deras utseenden inte särskilt imponerande och det förstör helheten något. Skådespeleriet pendlar mellan bra och kasst men karaktären Jim som bär flera likheter med Rob Zombies skapelse Captain Spaulding är underhållande som den skvatt galna ledaren. Inbred bär uppenbara likheter med filmer som The Texas Chain Saw Massacre, Two Thousand Maniacs!, Deliverance, An American Werewolf in London, The Hills Have Eyes och Wrong Turn (här kan ni läsa mina recensioner av den fjärde och femte delen i serien) men det är nog menat mer som en hyllning än en efterapning. Den brittiska humorn finns här, om än becksvart, men jag kom aldrig på mig själv med att dra på smilbanden, kombinationen mellan skräck och humor fungerar inte riktigt. Filmen försöker ofta att vara så stötande som det bara går och att trampa allt som är politiskt korrekt på tårna. Inbred ger emellertid en van skräckfilmstittare som mig själv inte mycket nytt att höja ögonbrynen åt, även fast filmen på sina ställen är en riktigt elak jävel. Man vet att det inte kommer att sluta lyckligt. Vissa av morden är dock förbannat snyggt utförda och den mörka musiken gör vissa sekvenser i filmen riktigt effektiva i sann sadistisk anda. Här har de även den goda smaken att ta livet av de mest irriterande karaktärerna först och det är ju alltid ett plus. Jag är lite kluven till Inbred. Den var absolut inte dålig men jag hade nog alldeles för höga förväntningar.

Xtro (1983)

Tony och hans pappa Sam leker ”hämta pinnen” med deras hund Katie. När fadern kastar pinnen högt upp i luften, blir himlen plötsligt svart och Sam försvinner in i ett stark ljus. Åren går och Tony har återkommande mardrömmar om vad som hänt sin far. Tre år senare landar en otrevlig varelse i skogen som snabbt söker sig till en kvinna vilken den befruktar. Kort därefter föder kvinnan en fullvuxen man och det är inte vilken fullvuxen man som helst, det är Sam. Tonys mamma har nu träffat en ny kille, Joe, som de bor tillsammans med i hans lägenhet. När Sam plötsligt dyker upp och vill att det ska vara som vanligt igen så förändras allt. Sam lider av minnesförlust och kommer inte ihåg någonting efter det att han blev bortförd. Han börjar bete sig allt märkligare och dessutom så vill han att hans son ska bli precis som honom.

I vissa kretsar är brittiska Xtro en kultfilm, andra avfärdar den som ren skit. Jag gillade filmen skarpt, mycket mer än vad jag trodde att jag skulle göra efter att jag läst en hel del om filmen genom åren. Regissören Harry Bromley Davenport gör en John Carpenter och både skriver och framför filmens musik själv. Dessutom så står han även för historien. Musiken i Xtro är ett viktigt element då den tillför en bisarr känsla som inte skulle ha varit lika påtaglig annars. Filmen är besynnerlig så att det räcker och blir över även utan musiken. Jag får starka David Lynch vibbar och ibland känns filmen som en tidig skapelse av David Cronenberg. Med andra ord, det är ingen vanlig science fiction skräckis. Det är lågbudget, fast på ett bra sätt. De slibbiga och blodiga effekterna är effektiva och riktigt snygga och den ökända födelsescenen är, även om den idag inte känns särskilt chockerande, imponerande. Det enda jag egentligen kan klaga på är de ibland hastiga klippen, de förstör lite av filmens annars sköna stämning. Jag drogs genast in i filmen och kunde inte slita blicken under de kommande 85 minuterna. Ibland kändes det som jag tittade på ett avsnitt av The X-Files, skapat av filmmakare som käkat en massa hallucinogena droger. I nästa stund så kändes det som om jag tittade på en tavla, målad av Salvador Dalí. Xtro genererade två uppföljare, av samma regissör, som inte har någonting med varandra att göra och dessutom så ska de vara riktigt ruttna. Å andra sidan är det många som tycker att Xtro är rutten så på något sätt känns de som filmer jag måste kolla upp. För de som vill bocka av Bondbrudar som slänger kläderna är detta ett gyllene tillfälle då Maryam d'Abo, som sedan var med i The Living Daylights, här filmdebuterar som fransyskan Analise. Det finns två filmade slutsekvenser till Xtro där det ”olyckliga” slutet självklart är det bästa. Det ser du enklast genom att köpa Njutafilms släpp av filmen. Jag rekommenderar Xtro till er som vill se någonting annorlunda. Fast gör det med ett öppet sinne, för som sagt, det är ingen vanlig science fiction skräckis.

Creep (2004)

”Homeless people don’t go missing, homeless people are missing.”

Kate är på förfest i London med några kollegor. Hon och hennes polare Jemma har biljetter till VIP-loungen på en nattklubb där ingen mindre än George Clooney ska befinna sig. Snart inser Kate att Jemma har lämnat henne i sticket så hon lämnar partajet allena. När hon inte får tag i en taxi bestämmer hon sig för att åka tunnelbana istället. Det är 8 minuter till sista tåget går och Kate är rastlös. Hon trattar några souvenirflaskor med vodka och däckar av. När hon vaknar inser hon att hon missat tåget och som om det inte vore illa nog har hon dessutom blivit inlåst och kommer inte ut från den underjordiska perrongen. Efter ett tag dyker trots allt ett tåg upp och hon hoppar på. Tåget rullar inte många meter innan det stannar och det blir becksvart. Från ingenstans dyker Guy, en slemmig kille från förfesten, upp och när det bara är de två ombord och han dessutom är hög som ett hus försöker han våldta Kate. Det misslyckas totalt då dörrarna plötsligt öppnas och någonting drar ut honom i mörkret. Livrädd flyr Kate ut i tunnlarna med någonting efter henne, någonting som vill henne väldigt illa.

Jag såg Creep när den kom ut och det enda jag egentligen kommer ihåg var att den handlade om någonting, någonstans i en tunnelbana. Jag har följt Christopher Smiths karriär och blivit grymt imponerad varje gång, ovetandes om att det var just han som regisserade Creep. Hans andra film, Severance, var en perfekt kombination av brittisk komedi och slasherfilm och det var länge sedan jag skrattade så mycket. Tre år senare gjorde han Triangle som var ett otäckt mindfuck. Hans senaste film, Black Death var en av förra årets bästa filmer. Det ska bli mycket intressant att se vad Smith hittar på härnäst. På en loppmarknad hittade jag Creep för en tia och nu var det dags att återbesöka regissörens debutfilm. Filmen är klart inspirerad av den överskattade Raw Meat (recension HÄR) och många andra filmer med för den delen, som utspelar sig under marken. Det är skit samma för görs det bra så spelar det ingen roll att man har sett det tidigare. Creep är bra och jag blir inspirerad när jag i extramaterialet hör Christopher Smith berätta om sin kärlek för filmgenren och hur seriöst han faktiskt tog inspelningen och historien runt omkring Creep. Franka Potente från utmärkta Lola Rennt springer även här och hon är trovärdig i rollen som Kate. De första 45 minuterna är riktigt bra och den stängda tunnelbanan är en effektiv och klaustrofobisk miljö. Filmens andra halva är jag lite tveksam till, den är absolut inte dålig men det känns som Smith försökte få in så mycket som möjligt i sin filmdebut. Jag gillar fortfarande Creep och det är kul att ha fått återbekanta sig med filmen som banade vägen för en av de mest intressanta regissörer vi har just nu.

The Hike (2011)

Fyra tjejer, som ser ut och beter sig som att vilja vara så långt borta från bushen som möjligt, tar med sin vän Kate för att campa ute i vildmarken. Kate har precis kommit hem från Afghanistan där hon bevittnat sin pojkväns död. Hon behöver muntras upp med andra ord. De träffar på några killar i skogen som bergsklättrar och börjar hänga med dem. När en av tjejerna beger sig djupare in i skogen för att samla ved försvinner hon spårlöst. Resten av tjejerna går för att leta efter henne och inser snart att killarna inte är några charmtroll utan ett gäng skogstokiga psykopater.

The Hike börjar mycket lovande och de vackra miljöerna är verkligen ett av många underverk från moder natur. Jag kände direkt att jag ville plocka ner tältet från vinden, snöra på mig vandrarskorna och åka dit, utan psykopaterna som sällskap då förstås. The Hike innehåller den mest patetiska dialog jag tagit del av på länge och den framställer tjejerna som värsta puckona. De beter sig som fnittriga 15åringar som kläcker ur sig det ena dummare än det andra. Jag behöver gå på toaletten, min mobiltelefon fungerar inte, jag vet inte hur man sätter upp ett tält, jag har för långa naglar för att klättra, jag är faktiskt modell, aj jag fick en sticka i fingret osv. På den nivån ligger dialogen. 2011 och kvinnor framställs fortfarande som om de inte klarar av någonting på egen hand. Den töntiga atmosfären som i och för sig ibland blir lite småkul förändras efter cirka en halvtimme ganska så radikalt och tjejerna får visa sina framfötter och äntligen hålla truten. The Hike tar inspiration från både här och där. Det blir en tvivelaktig blandning av filmer som I Spit on Your Grave, Funny Games, Eden Lake, Hostel och Deliverance. En mix som inte känns särskilt trovärdig och dessutom ganska så meningslös. The Hike är snyggt utförd men den tillför ingenting nytt vilket är synd, det kunde ha blivit både spännande och otäckt. Fast än filmen är ganska så våldsam så känns den förvånansvärt tam och även om tjejerna utsätts för fruktansvärda saker så skiter jag faktiskt i vilket.