Tony och hans pappa Sam leker ”hämta pinnen” med deras hund Katie. När fadern kastar pinnen högt upp i luften, blir himlen plötsligt svart och Sam försvinner in i ett stark ljus. Åren går och Tony har återkommande mardrömmar om vad som hänt sin far. Tre år senare landar en otrevlig varelse i skogen som snabbt söker sig till en kvinna vilken den befruktar. Kort därefter föder kvinnan en fullvuxen man och det är inte vilken fullvuxen man som helst, det är Sam. Tonys mamma har nu träffat en ny kille, Joe, som de bor tillsammans med i hans lägenhet. När Sam plötsligt dyker upp och vill att det ska vara som vanligt igen så förändras allt. Sam lider av minnesförlust och kommer inte ihåg någonting efter det att han blev bortförd. Han börjar bete sig allt märkligare och dessutom så vill han att hans son ska bli precis som honom.
I vissa kretsar är brittiska Xtro en kultfilm, andra avfärdar den som ren skit. Jag gillade filmen skarpt, mycket mer än vad jag trodde att jag skulle göra efter att jag läst en hel del om filmen genom åren. Regissören Harry Bromley Davenport gör en John Carpenter och både skriver och framför filmens musik själv. Dessutom så står han även för historien. Musiken i Xtro är ett viktigt element då den tillför en bisarr känsla som inte skulle ha varit lika påtaglig annars. Filmen är besynnerlig så att det räcker och blir över även utan musiken. Jag får starka David Lynch vibbar och ibland känns filmen som en tidig skapelse av David Cronenberg. Med andra ord, det är ingen vanlig science fiction skräckis. Det är lågbudget, fast på ett bra sätt. De slibbiga och blodiga effekterna är effektiva och riktigt snygga och den ökända födelsescenen är, även om den idag inte känns särskilt chockerande, imponerande. Det enda jag egentligen kan klaga på är de ibland hastiga klippen, de förstör lite av filmens annars sköna stämning. Jag drogs genast in i filmen och kunde inte slita blicken under de kommande 85 minuterna. Ibland kändes det som jag tittade på ett avsnitt av The X-Files, skapat av filmmakare som käkat en massa hallucinogena droger. I nästa stund så kändes det som om jag tittade på en tavla, målad av Salvador Dalí. Xtro genererade två uppföljare, av samma regissör, som inte har någonting med varandra att göra och dessutom så ska de vara riktigt ruttna. Å andra sidan är det många som tycker att Xtro är rutten så på något sätt känns de som filmer jag måste kolla upp. För de som vill bocka av Bondbrudar som slänger kläderna är detta ett gyllene tillfälle då Maryam d'Abo, som sedan var med i The Living Daylights, här filmdebuterar som fransyskan Analise. Det finns två filmade slutsekvenser till Xtro där det ”olyckliga” slutet självklart är det bästa. Det ser du enklast genom att köpa Njutafilms släpp av filmen. Jag rekommenderar Xtro till er som vill se någonting annorlunda. Fast gör det med ett öppet sinne, för som sagt, det är ingen vanlig science fiction skräckis.
