Earth vs. the Flying Saucers (1956)

Sky Hook är ett projekt finansierat av försvarsdepartementet där mindre raketer skickas ut i rymden för att cirkulera kring jorden och samla upp värdefull data. När projektets chef Russell A. Marvin och hans fru är på väg till deras arbetsplats dyker ett flygande tefat upp och av ren tur så spelas farkostens ljud in på Russells bandspelare. Till en början inbillar sig paret att allt måste ha varit en synvilla men när det är dags för den tolfte raketen att sändas upp i skyn, avbryts jippot när en farkost landar utanför forskningsbasen. I panik öppnar militären eld mot besökarna och när utomjordingarna svarar med samma mynt bryter kaos ut och anläggningen totalförstörs och dödar alla i närheten, förutom Russell och hans fru. Det visar sig att inspelningarna Russell fångade på sin bandspelare i själva verket var ett meddelande från besökarna och de kommer med ett ultimatum – att ordna ett möte med makthavarna i Washington där utomjordningarnas ödesdigra planer ska offentliggöras. Mänsklighetens framtid ligger nu i händerna på Russell.

”To the best of my knowledge my wife and I are the only ones left alive since we have not seen or heard from anyone for hours. The air is becoming toxic. In the event of our death this report, with the recording of the saucer sounds on this tape constitute all the data we have. The batteries are failing. The recorder is not running up to speed. This is Dr. Russell A. Marvin.”

Första gången jag hörde talas om Earth vs. the Flying Saucers var när jag läste Stephen Kings bok Danse Macabre där han ingående går igenom skräcken i filmen och litteraturen. Jag minns inte riktigt vad hans tankar kring den var men när jag läst färdigt boken stod titeln på en lista över filmer som fångat min uppmärksamhet. Lyckligtvis var Earth vs. the Flying Saucers med i en Ray Harryhausen dvd-box jag nyligen inhandlade för en billig slant.

”People of earth, attention!”

I sin självbiografi skriver Ray Harryhausen att Earth vs. the Flying Saucers är den film han gillar minst av de han varit involverad i. Det är besynnerligt då hans effekter i Earth vs. the Flying Saucers är otroliga, till och med sextio år senare. Earth vs. the Flying Saucers är ingen tramsig rymdhistoria utan istället berättas ett humorbefriat domedagsscenario som är svårt att slita sig från. Hugh Marlowe är superb i huvudrollen och lyckas gestalta sin karaktär Russell med en nerv som inte hör till vanligheten i liknande filmer från årtiondet. De illsinta utomjordingarnas färdmedel, utseende, gungande gångstil och gurglande röster slår huvudet på spiken och den förstörelse de bringar på byggnader runt om i Amerika är sci-fi godis. Tillsammans med The War of the Worlds är Earth vs. the Flying Saucers ett utmärkt exempel på när science fiction görs rätt. Den simpla men engagerande historien tåls att se flera gånger och Earth vs. the Flying Saucers känns aldrig som en billig b-film i mängden. Earth vs. the Flying Saucers är ett fantastiskt tidsdokument och ett viktigt kapitel i sci-fi historien.

Xtro (1983)

Tony och hans pappa Sam leker ”hämta pinnen” med deras hund Katie. När fadern kastar pinnen högt upp i luften, blir himlen plötsligt svart och Sam försvinner in i ett stark ljus. Åren går och Tony har återkommande mardrömmar om vad som hänt sin far. Tre år senare landar en otrevlig varelse i skogen som snabbt söker sig till en kvinna vilken den befruktar. Kort därefter föder kvinnan en fullvuxen man och det är inte vilken fullvuxen man som helst, det är Sam. Tonys mamma har nu träffat en ny kille, Joe, som de bor tillsammans med i hans lägenhet. När Sam plötsligt dyker upp och vill att det ska vara som vanligt igen så förändras allt. Sam lider av minnesförlust och kommer inte ihåg någonting efter det att han blev bortförd. Han börjar bete sig allt märkligare och dessutom så vill han att hans son ska bli precis som honom.

I vissa kretsar är brittiska Xtro en kultfilm, andra avfärdar den som ren skit. Jag gillade filmen skarpt, mycket mer än vad jag trodde att jag skulle göra efter att jag läst en hel del om filmen genom åren. Regissören Harry Bromley Davenport gör en John Carpenter och både skriver och framför filmens musik själv. Dessutom så står han även för historien. Musiken i Xtro är ett viktigt element då den tillför en bisarr känsla som inte skulle ha varit lika påtaglig annars. Filmen är besynnerlig så att det räcker och blir över även utan musiken. Jag får starka David Lynch vibbar och ibland känns filmen som en tidig skapelse av David Cronenberg. Med andra ord, det är ingen vanlig science fiction skräckis. Det är lågbudget, fast på ett bra sätt. De slibbiga och blodiga effekterna är effektiva och riktigt snygga och den ökända födelsescenen är, även om den idag inte känns särskilt chockerande, imponerande. Det enda jag egentligen kan klaga på är de ibland hastiga klippen, de förstör lite av filmens annars sköna stämning. Jag drogs genast in i filmen och kunde inte slita blicken under de kommande 85 minuterna. Ibland kändes det som jag tittade på ett avsnitt av The X-Files, skapat av filmmakare som käkat en massa hallucinogena droger. I nästa stund så kändes det som om jag tittade på en tavla, målad av Salvador Dalí. Xtro genererade två uppföljare, av samma regissör, som inte har någonting med varandra att göra och dessutom så ska de vara riktigt ruttna. Å andra sidan är det många som tycker att Xtro är rutten så på något sätt känns de som filmer jag måste kolla upp. För de som vill bocka av Bondbrudar som slänger kläderna är detta ett gyllene tillfälle då Maryam d'Abo, som sedan var med i The Living Daylights, här filmdebuterar som fransyskan Analise. Det finns två filmade slutsekvenser till Xtro där det ”olyckliga” slutet självklart är det bästa. Det ser du enklast genom att köpa Njutafilms släpp av filmen. Jag rekommenderar Xtro till er som vill se någonting annorlunda. Fast gör det med ett öppet sinne, för som sagt, det är ingen vanlig science fiction skräckis.

Cowboys & Aliens (2011)

Jake Lonergan vaknar upp i öknen någon gång i slutet av 1800-talet i Arizona, utan minne om vem han är eller vad som har hänt. På sig har han ett besynnerligt armband och han plågas av smärtor från ett blödande sår. Han lyckas ta sig till närmaste stad där det visar sig att han är efterlyst för rån och som om inte det vore illa nog är han dessutom efterlyst för mord på en prostituerad. Stadens lokala sheriff bestämmer sig för att skicka iväg honom till ett annat fängelse i en större stad. Innan Jake hinner förflyttas attackeras staden av mystiska skepp som rövar bort invånarna i en hiskelig fart. Den vilda västern har blivit invaderad av illasinnade rymdvarelser. 

Cowboys & Aliens börjar riktigt lovande med rafflande spänning i 30 minuter. Sedan tar det stopp. Det blir snabbt tråkigt och händelselöst. Karaktärer pratar nonsens med varandra, antingen på hästrygg eller till fots. Ointressanta händelser staplas på varandra bara för att fylla ut filmens speltid, framförallt obligatoriska sekvenser som hör västerngenren till såsom tjoande indianer och attacker av giriga banditer. Utomjordingarna ser man knappt röken av förrän de sista 30 minuterna och då har man nästan helt tappat intresset, dessutom är det inte ens då speciellt spännande. På pappret ser det riktigt lovande ut och bara titeln i sig gav mig gåshud. Resultatet å andra sidan var ju en helt annan femma. Jag har alltid gillat Harrison Ford och här spelar han samma roll som han har gjort så många gånger tidigare, alltså en grinig gubbe. Samma sak gäller för Daniel Craig. Här har han slängt av sig kostymen och istället tagit på sig cowboykläderna för han spelar i stort sett samma roll som han gjort tidigare som Agent 007. Detta stör jag mig inte på då jag kan tycka att om det är bra karaktärer så kan jag gärna se dem igen, även under andra förhållanden. Tråkigt nog är Cowboys & Aliens en ganska så dålig mix av science fiction och västernfilm som skulle ha tjänat på att välja en av inriktningarna. Vad som är till filmens fördel är att den skippar att slänga in en massa onödig humor som är något av en självklarhet i liknande filmer som fått PG-13 stämpeln. Nej, Cowboys & Aliens är ingenting jag kommer att se om. Jag ser hellre Tremors eller The Burrowers en gång till för det är underhållande kombinationer av två liknande filmgenrer.