För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor (1964)

Den ryktbara musikkritikern Cornelius beger sig till cellomästaren Felix sommarresidens för att avsluta sin biografi om den store musikern. Väl där visar det sig stört omöjligt att få ett enskilt samtal med maestron utan istället får Cornelius nöja sig med att prata med Felix många kvinnor, som alla ger sin egen bild av den kvinnotjusande mästaren.

”Varje likhet mellan denna film och den s.k. verkligheten måste vara ett missförstånd.” Så inleds Ingmar Bergmans första färgfilm, en komedi indelad i fyra kapitel vilken inleds och avslutas med cellomästaren Felix död. För manus står regissören själv, tillsammans med kompisen Erland Josephson och vad som på pappret verkar lovande visar sig istället vara en besvikelse.

”Här i huset finns inga hemligheter som är hemliga.”

För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor är inte en av Bergmans kändaste filmer och efter att ha sett den för första gången så förstår jag varför, den är helt enkelt inte särskilt bra. Filmens största problem är Jarl Kulle som här spelar musikkritikern Cornelius. Han är otroligt enerverande och han levererar det ena töntigare utspelet efter det andra. Det blir alldeles för mycket ”trilla på bananskal humor” och hela upplevelsen känns mest högljudd och tölpig. Vid enstaka tillfällen skiner dock Bergmans känsla för humor igenom som när textraden ”i anledning av censurfaran skildras kärleksakten på följande sätt” och ett efterföljande dansnummer får ersätta den pågående sexakten mellan Kulle och Andersson. Någon rädsla för censuren verkar dock Bergman inte ha då det några minuter senare dyker upp ett blottat kvinnobröst i all hast och det gör just den scenen roligare än vad den egentligen är. Bibi Andersson är emellertid strålande i rollen som den förföriska Humlan och likaså Allan Edwall som spelar cellomästarens impressario Jillker. Edwalls utspel är förövrigt det enda i För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor som faktiskt lockar till skratt. Utseendemässigt däremot så ser För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor väldigt bra ut. Scenografin är ursnygg, musiken skön och Sven Nykvists foto är förstås väldigt vackert. En fyrverkerisekvens är otroligt effektfull men i det stora hela så är För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor inte mer än en parentes i Bergmans filmkatalog. Regissören har tidigare visat att han kan hantera komedin strålande i t.ex. Sommarnattens Leende eller i den sista episoden i Kvinnors Väntan. För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor är endast intressant för de mest inbitna Bergman-beundrarna.

Scener Ur Ett Äktenskap (1973)

”Jo… men sånt får man bara tänka – inte säga.”

Johan och Marianne har varit gifta i tio år. Johan är docent vid psykotekniska institutionen och Marianne jobbar som advokat med familjerätt som specialitet. Tillsammans har de två döttrar, Eva och Karin. Deras förhållande inleddes inte med kärlek vid första ögonkastet utan efter varsitt kapsejsat förhållande var de båda lite tilltufsade och ensamma och föreslog då att de skulle hålla ihop. Det har de alltså gjort under tio år och portionsvis börjar de förstå att deras äktenskap inte riktigt är vad de hade tänkt sig. Paret glider allt längre bort från varandra och när Johan kommer hem en dag för tidigt för att prata med sin hustru kommer samtalsämnet som en blixt från klar himmel. Johan har träffat en ny kvinna som han åker till Paris med och en utdragen process av lidande och förakt inleds, tills bara det oundvikliga finns kvar – skilsmässa.

”Förr trodde vi inget kunde hända oss, nu vet vi att vad som helst kan hända.”

Ingmar Bergmans Scener Ur Ett Äktenskap slog ner som en bomb i det svenska samhället när den gjorde entré i tv-apparaterna nittonhundrasjuttiotre. Det blev genast en otrolig succé, både hemma i Sverige och i utlandet. Scener Ur Ett Äktenskap var Bergmans första tv-serie och än idag räknas den som en milstolpe i svensk tv-historia. Serien är indelad i sex kapitel på en total speltid på nästan fem timmar. Efter seriens otroliga framgång kortades den även ner till en kortare bioversion, men den skippar vi att ta upp här. Bergman förstod vikten av att det krävdes tid att berätta om någonting så smärtsamt som en skilsmässa och den långa speltiden innehåller inte en enda överflödig minut. Under tio år så får vi följa Johan och Marianne. Från att det börjar knaka i fogarna hos deras bekanta tills det att deras eget äktenskap börjar luckras upp. Det är inte en helt enkel upplevelse att ta till sig och det är omöjligt att inte bli berörd och själv börja fundera på eventuella likheter i ens egna brustna förhållanden. Det var precis vad tv-tittarna gjorde och enligt Bergman själv så ökade skilsmässorna i Sverige efter det att Scener Ur Ett Äktenskap hade slutat sändas. Det gick så långt att privatpersoner ringde hem till regissören för att få råd om sina egna äktenskap och Bergman fick till slut skaffa ett hemligt telefonnummer.

”Jag tar hellre den ensamheten än att fortsätta i ett kärlekslöst äktenskap.”

Bergman sätter ribban högt redan i första avsnittet och visar tittaren vad den har att vänta sig. Vi blir introducerade för Johan och Mariannes olyckliga vänner Peter (Jan Malmsjö) och Katarina (Bibi Andersson) som under en middagsbjudning når sitt ultimata botten i äktenskapet. Även Mariannes mamma berättar under seriens sista avsnitt om sitt eget kärlekslösa äktenskap. I centrum står dock Erland Josephson och Liv Ullmann som är fullkomligt fenomenala i sina roller som Johan och Marianne. Man kan riktigt känna deras smärta och tillsynes oändligt långa kris och även fast serien utspelar sig under tio år så känns det inte som mycket har förändrats mellan de olika avsnitten. Kvävd gråt, öppen gråt, djupa suckar och sömnlösa nätter fyller parets dagar och hela upplevelsen är en lång emotionell berg och dalbana.

”Jag tror inte att man kan leva ensam och stark. Man måste ha nån att hålla i hand.”

Ett äktenskap är inte alltid en dans på rosor och det har Bergman slagit fasta på. Han levererar en mogen inblick i två människors mest privata stunder och för varje scen som går så vänder han alltmer ut och in på deras söndervittrande äktenskap. Scener Ur Ett Äktenskap är förstås inte en särskilt upplyftande skapelse och efter varje avsnitt så känner man sig i ärlighetens namn aningen känslodränerad men det är viktiga frågor som Bergman tar upp, utan att ge tittarna några lösningar eller svar. Även fast barnen finns med i periferin så visas de aldrig i bild och nästan all fokus går åt föräldrarnas problem. Scener Ur Ett Äktenskap utspelar sig oftast i ett och samma rum och tagningarna är långa och närgångna men inte en enda gång förlorade jag fokus. Dialogen är knivskarp och Josephson och Ullmann levererar den med sådan trovärdighet att man skulle kunna tro att det är självupplevt. Scener Ur Ett Äktenskap är en rejäl urladdning av det konventionella äktenskapet och en fullkomligt strålande analys av en av livets allra största kriser. Precis som med Fanny & Alexander så kan jag inte förstå varför det var nödvändigt med en kortare version av någonting som är så här bra. Efter sista avsnittet när Bergman för sista gången berättade för tittaren vilka som medverkat och gjort vad i serien, samtidigt som en vacker Sven Nykvist-bild från Fårö fick agera bakgrund ville jag fortfarande se mer av Johan och Marianne. Scener Ur Ett Äktenskap är utan tvekan en av de absolut bästa tv-produktionerna från Sverige någonsin.

En Passion (1969)

Jag har alltid tyckt om Ingmar Bergman, till en viss del. Att se för mycket av honom under en kort tid blir för mycket. Han ständiga tendenser att fokusera på nattsvart ångest i alla dess former, är något jag personligen klarar mig med i måttliga portioner.
En Passion såg jag för första gången under SVT: s satsning på Bergman för ca 6 år sedan. Det fanns något i den som jag tyckte mycket om och filmen har funnits i mitt undermedvetna ända sedan dess. För några månader sedan hittade jag äntligen filmen genom axelmusic, i komplett utgåva. Att den inte släppts på DVD i Sverige är helt ofattbart men MGM: s US släpp under namnet, The Passion of Anna, är mycket bra.
En Passion handlar i grund och botten om ofrivillig ensamhet. Andreas är frånskild, Anna är änka, Eva och Elis lever i en slags tvåsamhet i ensamhet.
Det är teater på film med djup dialog och starka personporträtt. Sven Nykvists foto är som vanligt mycket vackert, han lyckas fånga miljöer precis så som vi ser dem. Von Sydow, Ullman, Andersson och Josephson är alla klippt och skurna för rollerna och de små inläggen där skådespelarna berättar om sina karaktärer ger filmen ett ännu större djup. Slutscenen är mästerlig!
En svårfunnen pärla som är värd ett svenskt släpp.