Tystnaden (1963)

Systrarna Ester och Anna och pojken Johan är på väg hem. Under hemresan blir Ester sjuk och de tvingas stanna på ett hotell någonstans i Europa i en liten stad vid namn Tiimoka. Uttråkad av systrarnas tystnad och uppenbara ogillande gentemot varandra beger sig pojken på upptäcktsfärd i det stora hotellet, beväpnad med leksakspistol och en hungrig nyfikenhet.

”Jag satt och såg på det där paret som älskade. Sen gick jag in på baren, och mannen följde med mig. Vi visste inte vart vi skulle ta vägen, så vi gick in i kyrkan. Där låg vi med varandra i ett mörkt hörn bakom tjocka pelare. Där var i alla fall inte så varmt.”

Tystnaden är den avslutande delen i Ingmar Bergmans trilogi om tron på Guds existens och även den bästa delen i serien. Såsom i en Spegel och Nattvardsgästerna bär flera likheter med varandra med Tystnaden är någonting helt annat. Det är en febrigt surrealistisk drömlik historia, sprängfylld med atmosfär. Gillar man David Lynchs filmer så tycker man med allra största sannolikhet om Tystnaden då det känns som om Lynch hämtat en hel del inspiration från Bergmans mästerverk.

”Vad det är skönt med dig. Vad det är skönt att vi inte förstår varann.”

Bergman ville göra en film med minimalistiskt användande av dialog, hans annars så karaktäristiska styrka i sina filmer. Tystnaden gör verkligen själ för sin titel, antalet repliker ligger på strax under fyrtio. Omgivningar och dess ljud, karaktärernas kroppsuttryck får stå för upplevelsen istället, det är en fascinerande sådan. Tystnaden är en sexuellt laddad historia som på många håll ansågs pornografisk när den gjorde entré på biograferna runtom i världen. På vissa ställen gick det så långt att det stod utskrivet på affischerna när de oanständiga scenerna skulle äga rum. Tystnaden är emellertid allt annat än pornografi, någonting som svenskarna förstod och filmen håvade hem tre guldbaggar nittonhundrasextiotre för bästa film, regi och kvinnliga huvudroll. Ingrid Thulin är väldigt bra i rollen som Ester men Gunnel Lindblom förtjänar lika mycket beröm för sin roll som Anna. Det går inte att skriva om Tystnaden utan att nämna Sven Nykvist då hans svartvita foto får ta upp ännu mer utrymme när Bergman tonat ner sin annars så underfundiga och skickliga dialog. Mer fokus har gått åt snygga kameravinklar och hela upplevelsen är fängslande. Möjligheterna till samtal hindras då de befinner sig i ett land vars språk de inte känner till och filmens tre huvudpersoner umgås med sig själva på enskilt håll. Systrarnas har angränsande rum men de pratar knappt med varandra och så fort de vistas tillsammans gör sig det tillbakahållna hatet gentemot varandra sig alltmer påmint innan det till slut exploderar. Ester begraver sin dödsångest i spritflaskan och Anna flyr det varma hotellrummet in i armarna på en okänd man för att söka tröst. Visst fan så är Tystnaden en dyster skapelse men inte alls så tung som man kan tro. Den kvalar lätt in bland mina favoriter av Bergmans filmer.

Nattvardsgästerna (1963)

Sedan prästen Tomas fru dog för fyra år sedan har hans tro på Gud alltmer bleknat. Under nattvarden har trasiga människor samlats i Mittsunda kyrka för att finna tröst, en tröst Tomas inte längre kan ge. När han själv behöver svar har Guds röst tystnat och hans bitterhet och förtvivlan smittar av sig på människorna i hans närhet. Hur ska han kunna predika de heliga orden när han inte själv tror på dem?

”Vi lever i vår enkla vardag. Fasansfulla upplysningar tränger in i tryggheten. Sammanhangen blir så överväldigande och Gud blir så avlägsen. Jag känner mig så maktlös. Jag vet inte vad jag ska säga.”

Nattvardsgästerna är verkligen inte en lätt film att ta till sig. Ingmar Bergmans andra del i trilogin om tron på Guds existens är en blytung skapelse, en av de mörkaste och deppigaste filmerna han gjort i sin karriär. På samma gång är det en otroligt vacker film. Sven Nykvists lyckades skapa en lampa som tog bort skuggorna och fångade novemberljusets kalla och gråa sken och fotot är minst sagt imponerande. I samband med att SVT gjorde en storsatsning på Bergman och hans filmer 2003 så såg jag många av hans skapelser för första gången. Nattvardsgästerna var den sista jag såg, efteråt kände jag mig totalt känslodränerad och det dröjde flera år innan jag såg en Bergmanfilm igen. Nu har den gått över tio år och men jag har fortfarande starka minnen från filmen. Nattvardsgästerna är nog den film av regissören som av personliga skäl har påverkat mig mest och som tjugotreåring så var det för mycket att ta in på en och samma gång. Det är fortfarande en jobbig film att sitta igenom men som Bergman säger själv så är Nattvardsgästerna en väldigt modig film.

”Gud, varför har du övergivit mig?”

I Bergmans introduktion av filmen så berättar han hur han tänkte innan han gjorde Nattvardsgästerna. Han var trött på att fokusera på att publiken skulle gå nöjda och belåtna från biograferna. ”Jag ska strunta i att vara inställsam och skriva om problematiken som sysselsätter mig. Inte ett ögonblick, inte en minut så ska det vara insmickrande. Nu berättar jag den här historien precis som jag föreställer mig den.” Jo, jag tackar jag. Med Nattvardsgästerna visar Bergman ingen som helst barmhärtighet mot tittaren. Det är en oerhört tung och deprimerande film, till och med för att vara Bergman. Alla involverade ser slitna och livströtta ut, ingen ler eller skrattar – de utstrålar ingen som helst glädje. Långa och smärtsamma scener avlöser varandra och allt är kallt, mörkt och dystert. Dialogen är otroligt tung, fylld av hjälplöshet och förtvivlan och Bergmans egen dödsångest skiner igenom som aldrig förr. Kyrkan är en mäktig plats, oavsett om man är troende eller inte men den lilla kyrkan i Mittsunda är inget ställe jag skulle vilja sätta min fot i. Gunnar Björnstrand är strålande i rollen som prästen som Gud har övergivit och det var länge sedan jag såg en sådan totalt dränerad och utsliten karaktär på tv-skärmen. Ingrid Thulin som spelar lärarinnan som obesvarat älskar Tomas är svår att inte känna medlidande för, inte minst under det brutalt ärliga brevet till Tomas som hon läser upp framför en helt stillastående kamera. Max von Sydow är utmärkt som mannen som går i självmordstankar efter det att han märker hur världen allt mer går åt helvete och Allan Edwall (som är slående lik Mikael Persbrandt) visar ännu ett bevis på sin storhet i birollen som den förtidspensionerade kyrkohjälpredan. Nattvardsgästerna är som sagt inte en lätt film att sitta igenom och man bör vara rejält mentalt förberedd innan man ger sig i kast med denna koloss av ångest. Bergman visste verkligen hur han skulle överföra sina inre demoner till den vita duken!

Såsom i en Spegel (1961)

Karin är nyss hemkommen från sjukhuset där hon blivit behandlad för samma sinnessjukdom som sin nu avlidna moder led av. På en avlägsen och tillsynes folktom ö spenderar hon en kortare tid tillsammans med sin make Martin, pappa David och lillebror Minus. Familjen och Karin vet att hennes sjukdom med allra största sannolikhet inte kommer att kunna botas och samtidigt som Karin förlorar greppet om verkligheten allt mer så kommer de resterande familjemedlemmarnas förtryckta känslor upp till ytan.

”Hennes sjukdom är hopplös – med tillfälliga ljusningar. Jag har anat det länge, men vissheten är likafullt nästan outhärdlig. Till min skräck märker jag min nyfikenhet. Driften att registrera förloppet – att koncist notera hennes gradvisa upplösning. Att utnyttja henne.”

Såsom i en Spegel är Ingmar Bergmans första film som är inspelad på Fårö. Det är inte svårt att förstå varför Bergman förälskade sig i platsen. De oerhört vackra och samtidigt spöklika omgivningarna förstärks av Sven Nykvists alltid lika förtrollande foto. Såsom i en Spegel är den första delen i vad som brukar kallas för trilogin om tron på Guds existens. Bergman själv avfärdar i SVTs dokumentär att Såsom i en Spegel, Nattvardsgästerna och Tystnaden skulle ha en koppling till varandra och menar på att anledningen till att de ses som en trilogi var för att det var inne att göra filmer om tre på den tiden.

”Man kan inte leva i två världar. Man måste välja. Jag orkar inte gå från den ena till den andra och tillbaka igen.”

Filmens titel är taget från bibelcitatet "Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte.” och precis som majoriteten av Bergmans filmer så belyser han även här att livet är tufft, förbannat tufft ibland. Just detta gör att så många av Bergmans skapelser är tidlösa dokument som trots att de har många år på nacken fortfarande bearbetar frågeställningar som alltid kommer att vara aktuella och relevanta. Såsom i en Spegel inleds hoppfullt med en tillsynes lycklig familj som just tagit ett middagsdopp i havet men snart inser vi att det är allt annat än en lycklig samling personer som vi ska få lära känna lite bättre de kommande nittio minuterna. Bergman beskriver ett sjukdomsförlopp där fokus inte bara är på den sjuka kvinnan Karin utan vi får även se effekten av sjukdomen på dem som står henne närmast. Alla söker faderns uppmärksamhet som i sin tur plågas av oerhörda skuldkänslor för sin egen egoism och för att inte räcka till.

”Min sjukdom var som drömmar, men det här måste vara verkligheten.”

Filmens fyra skådespelare sköter sig alla alldeles utmärkt men Harriet Andersson är den som skiner mest. Hon levererar här kanske sitt livs roll och hon är fullständigt strålande som den kollapsande Karin. Såsom i en Spegel är oerhört välskriven och dialogen är både tankeväckande och ibland nästan poetisk i sin framtoning. Filmen drog inte helt otippat hem en oscar för bästa utländska film då Såsom i en Spegel är Bergman när han är som bäst. Det är vemodigt och tungt och det klassiska stycket av Bach som spelas med jämna mellanrum lyckas förmedla samma melankoli i toner som vi redan ser i agerandet och de skuggdränkta omgivningarna. Såsom i en Spegel är ännu ett mästerverk signerat en av Sveriges i särklass skickligaste regissörer genom tiderna.

För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor (1964)

Den ryktbara musikkritikern Cornelius beger sig till cellomästaren Felix sommarresidens för att avsluta sin biografi om den store musikern. Väl där visar det sig stört omöjligt att få ett enskilt samtal med maestron utan istället får Cornelius nöja sig med att prata med Felix många kvinnor, som alla ger sin egen bild av den kvinnotjusande mästaren.

”Varje likhet mellan denna film och den s.k. verkligheten måste vara ett missförstånd.” Så inleds Ingmar Bergmans första färgfilm, en komedi indelad i fyra kapitel vilken inleds och avslutas med cellomästaren Felix död. För manus står regissören själv, tillsammans med kompisen Erland Josephson och vad som på pappret verkar lovande visar sig istället vara en besvikelse.

”Här i huset finns inga hemligheter som är hemliga.”

För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor är inte en av Bergmans kändaste filmer och efter att ha sett den för första gången så förstår jag varför, den är helt enkelt inte särskilt bra. Filmens största problem är Jarl Kulle som här spelar musikkritikern Cornelius. Han är otroligt enerverande och han levererar det ena töntigare utspelet efter det andra. Det blir alldeles för mycket ”trilla på bananskal humor” och hela upplevelsen känns mest högljudd och tölpig. Vid enstaka tillfällen skiner dock Bergmans känsla för humor igenom som när textraden ”i anledning av censurfaran skildras kärleksakten på följande sätt” och ett efterföljande dansnummer får ersätta den pågående sexakten mellan Kulle och Andersson. Någon rädsla för censuren verkar dock Bergman inte ha då det några minuter senare dyker upp ett blottat kvinnobröst i all hast och det gör just den scenen roligare än vad den egentligen är. Bibi Andersson är emellertid strålande i rollen som den förföriska Humlan och likaså Allan Edwall som spelar cellomästarens impressario Jillker. Edwalls utspel är förövrigt det enda i För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor som faktiskt lockar till skratt. Utseendemässigt däremot så ser För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor väldigt bra ut. Scenografin är ursnygg, musiken skön och Sven Nykvists foto är förstås väldigt vackert. En fyrverkerisekvens är otroligt effektfull men i det stora hela så är För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor inte mer än en parentes i Bergmans filmkatalog. Regissören har tidigare visat att han kan hantera komedin strålande i t.ex. Sommarnattens Leende eller i den sista episoden i Kvinnors Väntan. För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor är endast intressant för de mest inbitna Bergman-beundrarna.

Scener Ur Ett Äktenskap (1973)

”Jo… men sånt får man bara tänka – inte säga.”

Johan och Marianne har varit gifta i tio år. Johan är docent vid psykotekniska institutionen och Marianne jobbar som advokat med familjerätt som specialitet. Tillsammans har de två döttrar, Eva och Karin. Deras förhållande inleddes inte med kärlek vid första ögonkastet utan efter varsitt kapsejsat förhållande var de båda lite tilltufsade och ensamma och föreslog då att de skulle hålla ihop. Det har de alltså gjort under tio år och portionsvis börjar de förstå att deras äktenskap inte riktigt är vad de hade tänkt sig. Paret glider allt längre bort från varandra och när Johan kommer hem en dag för tidigt för att prata med sin hustru kommer samtalsämnet som en blixt från klar himmel. Johan har träffat en ny kvinna som han åker till Paris med och en utdragen process av lidande och förakt inleds, tills bara det oundvikliga finns kvar – skilsmässa.

”Förr trodde vi inget kunde hända oss, nu vet vi att vad som helst kan hända.”

Ingmar Bergmans Scener Ur Ett Äktenskap slog ner som en bomb i det svenska samhället när den gjorde entré i tv-apparaterna nittonhundrasjuttiotre. Det blev genast en otrolig succé, både hemma i Sverige och i utlandet. Scener Ur Ett Äktenskap var Bergmans första tv-serie och än idag räknas den som en milstolpe i svensk tv-historia. Serien är indelad i sex kapitel på en total speltid på nästan fem timmar. Efter seriens otroliga framgång kortades den även ner till en kortare bioversion, men den skippar vi att ta upp här. Bergman förstod vikten av att det krävdes tid att berätta om någonting så smärtsamt som en skilsmässa och den långa speltiden innehåller inte en enda överflödig minut. Under tio år så får vi följa Johan och Marianne. Från att det börjar knaka i fogarna hos deras bekanta tills det att deras eget äktenskap börjar luckras upp. Det är inte en helt enkel upplevelse att ta till sig och det är omöjligt att inte bli berörd och själv börja fundera på eventuella likheter i ens egna brustna förhållanden. Det var precis vad tv-tittarna gjorde och enligt Bergman själv så ökade skilsmässorna i Sverige efter det att Scener Ur Ett Äktenskap hade slutat sändas. Det gick så långt att privatpersoner ringde hem till regissören för att få råd om sina egna äktenskap och Bergman fick till slut skaffa ett hemligt telefonnummer.

”Jag tar hellre den ensamheten än att fortsätta i ett kärlekslöst äktenskap.”

Bergman sätter ribban högt redan i första avsnittet och visar tittaren vad den har att vänta sig. Vi blir introducerade för Johan och Mariannes olyckliga vänner Peter (Jan Malmsjö) och Katarina (Bibi Andersson) som under en middagsbjudning når sitt ultimata botten i äktenskapet. Även Mariannes mamma berättar under seriens sista avsnitt om sitt eget kärlekslösa äktenskap. I centrum står dock Erland Josephson och Liv Ullmann som är fullkomligt fenomenala i sina roller som Johan och Marianne. Man kan riktigt känna deras smärta och tillsynes oändligt långa kris och även fast serien utspelar sig under tio år så känns det inte som mycket har förändrats mellan de olika avsnitten. Kvävd gråt, öppen gråt, djupa suckar och sömnlösa nätter fyller parets dagar och hela upplevelsen är en lång emotionell berg och dalbana.

”Jag tror inte att man kan leva ensam och stark. Man måste ha nån att hålla i hand.”

Ett äktenskap är inte alltid en dans på rosor och det har Bergman slagit fasta på. Han levererar en mogen inblick i två människors mest privata stunder och för varje scen som går så vänder han alltmer ut och in på deras söndervittrande äktenskap. Scener Ur Ett Äktenskap är förstås inte en särskilt upplyftande skapelse och efter varje avsnitt så känner man sig i ärlighetens namn aningen känslodränerad men det är viktiga frågor som Bergman tar upp, utan att ge tittarna några lösningar eller svar. Även fast barnen finns med i periferin så visas de aldrig i bild och nästan all fokus går åt föräldrarnas problem. Scener Ur Ett Äktenskap utspelar sig oftast i ett och samma rum och tagningarna är långa och närgångna men inte en enda gång förlorade jag fokus. Dialogen är knivskarp och Josephson och Ullmann levererar den med sådan trovärdighet att man skulle kunna tro att det är självupplevt. Scener Ur Ett Äktenskap är en rejäl urladdning av det konventionella äktenskapet och en fullkomligt strålande analys av en av livets allra största kriser. Precis som med Fanny & Alexander så kan jag inte förstå varför det var nödvändigt med en kortare version av någonting som är så här bra. Efter sista avsnittet när Bergman för sista gången berättade för tittaren vilka som medverkat och gjort vad i serien, samtidigt som en vacker Sven Nykvist-bild från Fårö fick agera bakgrund ville jag fortfarande se mer av Johan och Marianne. Scener Ur Ett Äktenskap är utan tvekan en av de absolut bästa tv-produktionerna från Sverige någonsin.

En Passion (1969)

Jag har alltid tyckt om Ingmar Bergman, till en viss del. Att se för mycket av honom under en kort tid blir för mycket. Han ständiga tendenser att fokusera på nattsvart ångest i alla dess former, är något jag personligen klarar mig med i måttliga portioner.
En Passion såg jag för första gången under SVT: s satsning på Bergman för ca 6 år sedan. Det fanns något i den som jag tyckte mycket om och filmen har funnits i mitt undermedvetna ända sedan dess. För några månader sedan hittade jag äntligen filmen genom axelmusic, i komplett utgåva. Att den inte släppts på DVD i Sverige är helt ofattbart men MGM: s US släpp under namnet, The Passion of Anna, är mycket bra.
En Passion handlar i grund och botten om ofrivillig ensamhet. Andreas är frånskild, Anna är änka, Eva och Elis lever i en slags tvåsamhet i ensamhet.
Det är teater på film med djup dialog och starka personporträtt. Sven Nykvists foto är som vanligt mycket vackert, han lyckas fånga miljöer precis så som vi ser dem. Von Sydow, Ullman, Andersson och Josephson är alla klippt och skurna för rollerna och de små inläggen där skådespelarna berättar om sina karaktärer ger filmen ett ännu större djup. Slutscenen är mästerlig!
En svårfunnen pärla som är värd ett svenskt släpp.