Nattvardsgästerna (1963)

Sedan prästen Tomas fru dog för fyra år sedan har hans tro på Gud alltmer bleknat. Under nattvarden har trasiga människor samlats i Mittsunda kyrka för att finna tröst, en tröst Tomas inte längre kan ge. När han själv behöver svar har Guds röst tystnat och hans bitterhet och förtvivlan smittar av sig på människorna i hans närhet. Hur ska han kunna predika de heliga orden när han inte själv tror på dem?

”Vi lever i vår enkla vardag. Fasansfulla upplysningar tränger in i tryggheten. Sammanhangen blir så överväldigande och Gud blir så avlägsen. Jag känner mig så maktlös. Jag vet inte vad jag ska säga.”

Nattvardsgästerna är verkligen inte en lätt film att ta till sig. Ingmar Bergmans andra del i trilogin om tron på Guds existens är en blytung skapelse, en av de mörkaste och deppigaste filmerna han gjort i sin karriär. På samma gång är det en otroligt vacker film. Sven Nykvists lyckades skapa en lampa som tog bort skuggorna och fångade novemberljusets kalla och gråa sken och fotot är minst sagt imponerande. I samband med att SVT gjorde en storsatsning på Bergman och hans filmer 2003 så såg jag många av hans skapelser för första gången. Nattvardsgästerna var den sista jag såg, efteråt kände jag mig totalt känslodränerad och det dröjde flera år innan jag såg en Bergmanfilm igen. Nu har den gått över tio år och men jag har fortfarande starka minnen från filmen. Nattvardsgästerna är nog den film av regissören som av personliga skäl har påverkat mig mest och som tjugotreåring så var det för mycket att ta in på en och samma gång. Det är fortfarande en jobbig film att sitta igenom men som Bergman säger själv så är Nattvardsgästerna en väldigt modig film.

”Gud, varför har du övergivit mig?”

I Bergmans introduktion av filmen så berättar han hur han tänkte innan han gjorde Nattvardsgästerna. Han var trött på att fokusera på att publiken skulle gå nöjda och belåtna från biograferna. ”Jag ska strunta i att vara inställsam och skriva om problematiken som sysselsätter mig. Inte ett ögonblick, inte en minut så ska det vara insmickrande. Nu berättar jag den här historien precis som jag föreställer mig den.” Jo, jag tackar jag. Med Nattvardsgästerna visar Bergman ingen som helst barmhärtighet mot tittaren. Det är en oerhört tung och deprimerande film, till och med för att vara Bergman. Alla involverade ser slitna och livströtta ut, ingen ler eller skrattar – de utstrålar ingen som helst glädje. Långa och smärtsamma scener avlöser varandra och allt är kallt, mörkt och dystert. Dialogen är otroligt tung, fylld av hjälplöshet och förtvivlan och Bergmans egen dödsångest skiner igenom som aldrig förr. Kyrkan är en mäktig plats, oavsett om man är troende eller inte men den lilla kyrkan i Mittsunda är inget ställe jag skulle vilja sätta min fot i. Gunnar Björnstrand är strålande i rollen som prästen som Gud har övergivit och det var länge sedan jag såg en sådan totalt dränerad och utsliten karaktär på tv-skärmen. Ingrid Thulin som spelar lärarinnan som obesvarat älskar Tomas är svår att inte känna medlidande för, inte minst under det brutalt ärliga brevet till Tomas som hon läser upp framför en helt stillastående kamera. Max von Sydow är utmärkt som mannen som går i självmordstankar efter det att han märker hur världen allt mer går åt helvete och Allan Edwall (som är slående lik Mikael Persbrandt) visar ännu ett bevis på sin storhet i birollen som den förtidspensionerade kyrkohjälpredan. Nattvardsgästerna är som sagt inte en lätt film att sitta igenom och man bör vara rejält mentalt förberedd innan man ger sig i kast med denna koloss av ångest. Bergman visste verkligen hur han skulle överföra sina inre demoner till den vita duken!

Såsom i en Spegel (1961)

Karin är nyss hemkommen från sjukhuset där hon blivit behandlad för samma sinnessjukdom som sin nu avlidna moder led av. På en avlägsen och tillsynes folktom ö spenderar hon en kortare tid tillsammans med sin make Martin, pappa David och lillebror Minus. Familjen och Karin vet att hennes sjukdom med allra största sannolikhet inte kommer att kunna botas och samtidigt som Karin förlorar greppet om verkligheten allt mer så kommer de resterande familjemedlemmarnas förtryckta känslor upp till ytan.

”Hennes sjukdom är hopplös – med tillfälliga ljusningar. Jag har anat det länge, men vissheten är likafullt nästan outhärdlig. Till min skräck märker jag min nyfikenhet. Driften att registrera förloppet – att koncist notera hennes gradvisa upplösning. Att utnyttja henne.”

Såsom i en Spegel är Ingmar Bergmans första film som är inspelad på Fårö. Det är inte svårt att förstå varför Bergman förälskade sig i platsen. De oerhört vackra och samtidigt spöklika omgivningarna förstärks av Sven Nykvists alltid lika förtrollande foto. Såsom i en Spegel är den första delen i vad som brukar kallas för trilogin om tron på Guds existens. Bergman själv avfärdar i SVTs dokumentär att Såsom i en Spegel, Nattvardsgästerna och Tystnaden skulle ha en koppling till varandra och menar på att anledningen till att de ses som en trilogi var för att det var inne att göra filmer om tre på den tiden.

”Man kan inte leva i två världar. Man måste välja. Jag orkar inte gå från den ena till den andra och tillbaka igen.”

Filmens titel är taget från bibelcitatet "Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte.” och precis som majoriteten av Bergmans filmer så belyser han även här att livet är tufft, förbannat tufft ibland. Just detta gör att så många av Bergmans skapelser är tidlösa dokument som trots att de har många år på nacken fortfarande bearbetar frågeställningar som alltid kommer att vara aktuella och relevanta. Såsom i en Spegel inleds hoppfullt med en tillsynes lycklig familj som just tagit ett middagsdopp i havet men snart inser vi att det är allt annat än en lycklig samling personer som vi ska få lära känna lite bättre de kommande nittio minuterna. Bergman beskriver ett sjukdomsförlopp där fokus inte bara är på den sjuka kvinnan Karin utan vi får även se effekten av sjukdomen på dem som står henne närmast. Alla söker faderns uppmärksamhet som i sin tur plågas av oerhörda skuldkänslor för sin egen egoism och för att inte räcka till.

”Min sjukdom var som drömmar, men det här måste vara verkligheten.”

Filmens fyra skådespelare sköter sig alla alldeles utmärkt men Harriet Andersson är den som skiner mest. Hon levererar här kanske sitt livs roll och hon är fullständigt strålande som den kollapsande Karin. Såsom i en Spegel är oerhört välskriven och dialogen är både tankeväckande och ibland nästan poetisk i sin framtoning. Filmen drog inte helt otippat hem en oscar för bästa utländska film då Såsom i en Spegel är Bergman när han är som bäst. Det är vemodigt och tungt och det klassiska stycket av Bach som spelas med jämna mellanrum lyckas förmedla samma melankoli i toner som vi redan ser i agerandet och de skuggdränkta omgivningarna. Såsom i en Spegel är ännu ett mästerverk signerat en av Sveriges i särklass skickligaste regissörer genom tiderna.

Smultronstället (1957)

Livet som doktor Isak Borg själv valde att tillbringa genom att fördjupa sig i sitt arbete inom medicinen, var till en början ett rent ekonomiskt beslut men det förvandlades sakta men säkert till en livslång passion. En passion som har fått den egoistiska, inåtvända och känslokalla farbrorn att känna sig ensam på äldre dar. Isaks livsverk har burit frukt och dagen närmar sig då han ska promoveras till jubeldoktor i Lunds domkyrka. Han tar bilen tillsammans med sin sons fru Marianne för att besöka platser som präglat hans uppväxt och förhoppningsvis hinna göra upp med sitt förflutna innan livet tar slut.

”Jubeldoktor, fy fan så dumt. Fakulteten skulle hellre utnämna mig till jubelidiot.”

Jag är verkligen ingen Bergman-expert även fast jag har sett en hel del av hans många filmer genom åren. Som tonåring tyckte jag om dem men oftast så fann jag dem svåra och alldeles för tunga för att orka med i längden. Jag har sedan dess sett om ett par av dem och det är verkligen filmer som växer och stannar kvar i tankarna långt efter varje gång jag sett dem. Vissa filmer kräver att man har nått en viss ålder för att man ska kunna uppskatta dem fullt ut och vissa filmer kräver upprepande visningar innan tittaren kan ta dem till sig och se nya nyanser och undermeningar i historierna. Så är fallet med många av Ingmar Bergmans filmer och anledningen till att de än idag fascinerar filmtittare runtom i världen.

”Det är som om jag skulle vilja säga mig själv någonting som jag inte vill höra när jag är vaken.”

”Trots att du vet så mycket så vet du ingenting”, säger Ingrid Thulin till Victor Sjöström halvvägs in i filmen och just den meningen summerar Smultronstället väldigt bra. Smultronstället handlar om att göra upp med livet och att komma till insikt och även fast det är en sorgsen film så är det på samma gång en väldigt hoppfull hyllning till livet. Bergman skrev Smultronstället med Victor Sjöström, sin stora förebild, i tankarna och utan honom skulle filmen inte ha blivit av. Sjöström gav Bergman ett enda ultimatum för att medverka och det var att han skulle vara hemma klockan fem varje dag för att dricka sitt glas med whisky. Resultatet, som blev Sjöströms sista film, är minst sagt enastående. Han är briljant i huvudrollen och han omringas av flera andra fantastiska talanger. Under resans gång stöter hans karaktär Isak på människor som påminner honom om avgörande stunder i hans liv. Kvinnan som gjort allra störst inverkan, Sara (spelad av en otroligt charmig Bibi Andersson), dyker upp i skepnad av en spontan och livsglad lifterska som precis som hans ungdoms förälskelse slits mellan kärleken till två yngre män. Många gånger är Smultronstället en hjärtvärmande berättelse som inte alls fokuserar på det ångestladdade som Bergman så många gånger förknippas med. De många tillbakablickarna binder effektivt ihop historien och det varmt humoristiska inslaget vid familjemiddagen och den nästan psykedeliska drömsekvensen är ren perfektion. Dialogen som främst hanterar tänkvärda tankegångar kring livet är fantastisk och filmen i sig, med sitt vackra foto är ändlöst vacker. Smultronstället är ett mästerverk och utan tvekan en av Bergmans absolut bästa filmer!

En Passion (1969)

Jag har alltid tyckt om Ingmar Bergman, till en viss del. Att se för mycket av honom under en kort tid blir för mycket. Han ständiga tendenser att fokusera på nattsvart ångest i alla dess former, är något jag personligen klarar mig med i måttliga portioner.
En Passion såg jag för första gången under SVT: s satsning på Bergman för ca 6 år sedan. Det fanns något i den som jag tyckte mycket om och filmen har funnits i mitt undermedvetna ända sedan dess. För några månader sedan hittade jag äntligen filmen genom axelmusic, i komplett utgåva. Att den inte släppts på DVD i Sverige är helt ofattbart men MGM: s US släpp under namnet, The Passion of Anna, är mycket bra.
En Passion handlar i grund och botten om ofrivillig ensamhet. Andreas är frånskild, Anna är änka, Eva och Elis lever i en slags tvåsamhet i ensamhet.
Det är teater på film med djup dialog och starka personporträtt. Sven Nykvists foto är som vanligt mycket vackert, han lyckas fånga miljöer precis så som vi ser dem. Von Sydow, Ullman, Andersson och Josephson är alla klippt och skurna för rollerna och de små inläggen där skådespelarna berättar om sina karaktärer ger filmen ett ännu större djup. Slutscenen är mästerlig!
En svårfunnen pärla som är värd ett svenskt släpp.