För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor (1964)

Den ryktbara musikkritikern Cornelius beger sig till cellomästaren Felix sommarresidens för att avsluta sin biografi om den store musikern. Väl där visar det sig stört omöjligt att få ett enskilt samtal med maestron utan istället får Cornelius nöja sig med att prata med Felix många kvinnor, som alla ger sin egen bild av den kvinnotjusande mästaren.

”Varje likhet mellan denna film och den s.k. verkligheten måste vara ett missförstånd.” Så inleds Ingmar Bergmans första färgfilm, en komedi indelad i fyra kapitel vilken inleds och avslutas med cellomästaren Felix död. För manus står regissören själv, tillsammans med kompisen Erland Josephson och vad som på pappret verkar lovande visar sig istället vara en besvikelse.

”Här i huset finns inga hemligheter som är hemliga.”

För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor är inte en av Bergmans kändaste filmer och efter att ha sett den för första gången så förstår jag varför, den är helt enkelt inte särskilt bra. Filmens största problem är Jarl Kulle som här spelar musikkritikern Cornelius. Han är otroligt enerverande och han levererar det ena töntigare utspelet efter det andra. Det blir alldeles för mycket ”trilla på bananskal humor” och hela upplevelsen känns mest högljudd och tölpig. Vid enstaka tillfällen skiner dock Bergmans känsla för humor igenom som när textraden ”i anledning av censurfaran skildras kärleksakten på följande sätt” och ett efterföljande dansnummer får ersätta den pågående sexakten mellan Kulle och Andersson. Någon rädsla för censuren verkar dock Bergman inte ha då det några minuter senare dyker upp ett blottat kvinnobröst i all hast och det gör just den scenen roligare än vad den egentligen är. Bibi Andersson är emellertid strålande i rollen som den förföriska Humlan och likaså Allan Edwall som spelar cellomästarens impressario Jillker. Edwalls utspel är förövrigt det enda i För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor som faktiskt lockar till skratt. Utseendemässigt däremot så ser För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor väldigt bra ut. Scenografin är ursnygg, musiken skön och Sven Nykvists foto är förstås väldigt vackert. En fyrverkerisekvens är otroligt effektfull men i det stora hela så är För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor inte mer än en parentes i Bergmans filmkatalog. Regissören har tidigare visat att han kan hantera komedin strålande i t.ex. Sommarnattens Leende eller i den sista episoden i Kvinnors Väntan. För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor är endast intressant för de mest inbitna Bergman-beundrarna.

Kvinnors Väntan (1952)

Fyra kvinnor är gifta med fyra bröder. Under tiden de väntar på att bröderna ska anlända till sommarhuset, där de alla ska fira sin semester tillsammans, börjar kvinnorna berätta historier från deras förhållande för varandra.

”Jag älskar honom med en passion som är både svart och röd.”

Ingmar Bergmans Kvinnors Väntan nämns sällan i regissörens sammanhang, vilket är ganska synd. Kvinnors Väntan kan väl inte direkt räknas till en av regissörens bästa filmer men när jag nu ser den för första gången så slår det mig hur aktuell den är än idag. Filmen kan ses som en lättsam variant på ett tema Bergman skulle återkomma till med full kraft tjugo år senare i den omtumlande tv-serien Scener Ur Ett Äktenskap. Här gräver paren emellertid inte särskilt djupt i problemen utan accepterar mer eller mindre varandras brist på kommunikation. Bergman väver skickligt samman kvinnornas (och männens) olika förhållanden och rundar av med att den yngre generationen (en av kvinnornas lillasyster) gör sitt bästa för att vända familjernas nedåtspiral.

”Vi kvinnor får försöka trösta varann. Du är inte ensam om din ensamhet.”

Kvinnors Väntan är en filmantologi bestående av tre separata historier, berättade av kvinnorna som väntar på att männen ska komma hem. Först ut är Rakel som berättar om sitt ångestladdade sommaräventyr tillsammans med sin make Eugens vän Kaj, med vilken hon går över den förbjudna gränsen. Den andra historien står Marta för och berättar för sina väninnor om hur hon under sin vistelse i Paris blev gravid och förälskade sig i Martin som bodde granne med henne i romantikens huvudstad. Som avrundning förtäljer Karin om en dråplig natt i en hiss tillsammans med sin make Fredrik, där de båda för första gången är ärliga mot varandra.

Kvinnors Väntan är en historia om svartsjuka, otrohet, kärlek och passion och under speltiden får vi ta del av mer eller mindre brustna och kompromisslösa förhållanden. Det är en film som ligger långt före sin tid och som vågar ta upp frågor som än idag är känsliga. Många gånger är det sorgset och känsloladdat fast det känns aldrig hopplöst, tvärtom. Avslutningen varslar om en ljusare framtid och filmens sista historia kommer som en frisk bris med sina träffsäkra och komiska inslag där Karin och Fredrik (utsökt spelade av Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand) ofrivilligt spenderar en natt tillsammans i en trasig hiss. Jag tycker väldigt mycket om Kvinnors Väntan och det är en perfekt paus från Bergmans tyngre filmer.

Sommarnattens Leende (1955)

Advokat Fredrik Egerman är gift med den unga Anne men de har under deras tvååriga äktenskap ännu inte förlustat sig med varandra. När de går på en teaterföreställning blir Anne bestört då pjäsens huvudrollsinnehavare Desirée är Fredriks före detta älskarinna. När hustrun gått och lagt sig smyger Fredrik ut för att besöka Desirée. De lämnar den nu avslutade föreställningen tillsammans men blir avbrutna av Desirées nuvarande älskare, Greve Carl-Magnus Malcolm som slänger ut Fredrik. Under natten föds en plan hos Desirée som bestämmer sig för att bjuda sina nya och gamla älskare med sina respektive på festligheter i hennes moders gods. Vad som följer är två dygn av gamla minnen, svartsjuka, rivalitet och läran om kärlekens sanna betydelse.

”Vi åkallar kärleken, ropar på den, ber om den, skriker efter den, försöker efterlikna den, tror att vi äger den, ljuger om den.”

Vi vrider tillbaka klockan till nittonhundrafemtiotalet, en tid då den svenska filmindustrin blommade och visade sig från sin kanske allra bästa sida. Ingmar Bergman var ingen nybörjare nittonhundrafemtiofem utan hade redan skrivit och regisserat filmer i snart tio år. Sommarnattens Leende höll på att ta knäcken på honom, både på ett emotionellt och på ett ekonomiskt plan. Hans förhållande med Harriet Andersson var nära sitt slut och Svensk Filmindustri meddelade honom att om inte denna film blev en succé skulle de sluta att finansiera hans verk. Så blev inte fallet utan Sommarnattens Leende blev Bergmans stora internationella genombrott och filmen blev lovordad på nästkommande års filmfestival i Cannes. Vad som sedan följde var en filmkarriär av hög rang och kanske den mest betydande i svensk filmhistoria.

”Skönare liv än det här livet det finns inte!”

Sommarnattens Leende visar Bergman från sin mer lekfulla sida där rädslan inför döden inte står i centrum, istället är det rädslan inför kärleken som får all fokus. Jag gillar Bergman skarpt men ibland är hans filmer för mycket att orka ta sig igenom. Jag tillhör inte dem som anser att Det Sjunde Inseglet är en av de bästa svenska filmer som gjorts. För mig har Fanny och Alexander, Smultronstället, Jungfrukällan och En Passion en större plats i mitt hjärta. Det är tunga filmer och då är det förlösande och avkopplande när det i inledningen till Sommarnattens Leende står ”en romantisk komedi av Ingmar Bergman” innan filmen rullar igång. Det är en film fylld med varm humor, en rolig sådan som många gånger får mig att fnissa högt. Skådespeleriet är teatraliskt och allt är överdramatiskt och det gestikuleras under och mellan replikerna. Den kvicka dialogen sjunger som poesi i öronen och är oerhört tilltalande. Sommarnattens Leende är frispråkig för sin tid och väldigt öppen med sexualiteten. Det är starka kvinnoporträtt medan männen mest beter sig som smutskastande svartsjuka barnungar som behandlar sina kvinnor som ägodelar. Det är en film som är lika aktuell idag som när den kom och även om språket är åldrat känns den inte ett dugg förlegat i sitt tankesätt. Sommarnattens Leende är ett stycke viktig svensk filmhistoria som inte bör missas av någon och det är dessutom ett utmärkt substitut för alla er som behöver en paus från den tunga sidan hos Bergman.