Hets (1944)

Läraren i latin, den sadistiska Caligula styr sina elever med en hjärnhand och sprider terror i klassrummet. Särskilt utsatt är Jan-Erik Widgren och när det är två månader kvar innan studentens lyckliga dagar börjar ljuda på skolgården, blir han anklagad för fusk. I samma veva träffar han tösen Bertha (som jobbar i stadens cigarrbutik) då han hittar henne berusad och uppskakad en sen kväll och hjälper henne hem. Jan-Erik vet inte vad han vill få ut av sitt liv och hans oförstående far och problematiska nyfunna kärlek sätter käppar i hjulet för hans lycka. Dessutom är Caligula fast besluten om att göra den unga mannens tid i skolan till ett levande helvete.

”Det finns något som heter hjärta, glädje, älskvärdhet och förståelse. Men det har du jädrar inte så mycket av att en loppa kan bli mätt ens! Om du vore ensam och enastående vore det inte så eländigt. Men du finns i alla skolor och överallt! Människoplågare, det är vad du är!”

Två år innan Ingmar Bergman regidebuterade fick han sitt manuskript till Hets sålt till SF och en av Sveriges viktigaste och mest betydelsefulla filmkarriärer tog sin början. Förutom att stå för filmens manus så agerade den då tjugosex år gamla Bergman regiassisten åt Alf Sjöberg. Hets pendlar skickligt mellan drama och psykologisk thriller. De skrämmande skuggorna som plågar unga Bertha och sekvenserna under lektionerna när Caligula utstuderat lunkar runt i klassrummet med pekpinnen i högsta hugg, är klassiska. Stig Järrel är lysande i rollen som den ondskefulla sidan av läroverket och detta balanseras på ett tillfredställande sätt av den godhjärtade kollegan som är Caligulas raka motsats och som står på elevernas sida. Hets gav inte bara Bergman en spark rätt in i filmhistorien utan även Alf Kjellin som spelar Jan-Erik, fick efter det att Hollywood sett honom agera, en karriär i Amerika. Kjellin är riktigt bra i rollen som den plågade Jan-Erik, som hellre vill spela fiol och dyka rakt in i armarna på en kvinna han älskar av hela sitt hjärta, än att spendera tid i en skola som inte ger honom någon tillfredsställelse. Hets är långt från en typisk Bergmanfilm men det är ett viktigt kapitel i hans karriär och en än idag förvånansvärt fräsch historia som även fast den inte är särskilt aktuell håller intresset uppe från början till slut.

Djävulens Öga (1960)

Den tjugo år gamla trolovade oskulden Britt-Marie har givit Satan en vagel i ögat. Om hon går obefläckad in i äktenskapet får det oöverskådliga konsekvenser. Himlen kommer att hurra och fler unga kvinnor kommer att följa Britt-Maries exempel. Detta får ju verkligen inte ske så Satan skickar kvinnotjusaren Don Juan till jorden för att styra upp situationen.

”En kvinnas oskuld är en vagel i Djävulens öga.” - Irländskt ordspråk

Nu är det nästan en månad sedan jag såg en Ingmar Bergman-film senast men efter det att jag spenderade gårdagens eftermiddag tillsammans med den vackra och fascinerande dokumentären Liv & Ingmar så kom suget tillbaka. Jag har lite svårt för Bergmans komedier, även fast det finns de exempel som jag finner väldigt underhållande och Djävulens Öga visade sig vara ytterligare ett av dem. Djävulens Öga innehåller ingen påfrestande humor som var t.ex. För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor’s stora problem. Det är en finurlig liten film som inte är direkt rolig men en otroligt charmig skapelse där Satan och hans många anhängare visar sig vara riktiga lustigkurrar. Djävulens Öga kom samma år som den oscarsbelönade Jungfrukällan så inte helt otippat hamnade den lite i skymundan.

”Bara den som älskar kan veta något om kärleken.”

Filmen är indelad i tre akter (presenterade av Gunnar Björnstrand), kväll, natt och morgon – vilket är tiden Don Juan har på sig att förföra Britt-Marie innan han skickas tillbaka ner till helvetet igen. Don Juans betjänt Pablo passar även han på att stilla sina kärleksbehov tillsammans med den lika kärlekssuktande prästfrun Renata, fullt medveten om att Djävulens vakande ögon finns överallt. Helvetet är snyggt iscensatt i ett ståtligt palats med de evigt brinnande flammorna utanför fönstren. Djävulens Öga innehåller en bra skara skådespelare. Stig Järrel spelar Satan, Allan Edwall en ettrig djävul, Jarl Kulle Don Juan, Bibi Andersson oskulden Britt-Marie men den som verkligen stjäl showen är Nils Poppe som spelar kyrkoherden och pappa till Britt-Marie. Jag tror inte jag har sett en Poppe-film sedan middagsmatinéerna på TV 1 och 2 under det tidiga nittiotalet hemma hos min farmor på somrarna. Poppe är Djävulens Ögas största behållning. Han är riktigt bra i sitt porträtt av pappan, maken och kyrkoherden som älskar varenda liten stund av livet och förundras av alla tecken som kan tänkas komma från ovan. Han tror det bästa om sina medmänniskor och hans enda svaghet är att han tycker om att ta sig en sup ibland i smyg. Sakta inser han emellertid att han har släppt in djävulens sändebud i sitt hem och detta öppnar hans ögon för det och dem han omedvetet har försakat. Bergman visar gång på gång att han är förbaskat bra på att skriva intelligenta manus och dialog och Djävulens Öga är sannerligen inget undantag.

Hamnstad (1948)

Första gången som Gösta träffar Berit så har hon precis försökt att begå självmord genom att kasta sig i det iskalla havet nere vid hamnen. Gösta har återvänt hem efter att ha spenderat åtta år till sjös och flyttar in hos en polare och tar jobb nere i hamnen. En kväll på ett dansställe så träffar Gösta Berit igen och de blir kära i varandra. Berit är emellertid ängslig för det överhängande hotet av att hennes elaka mor ska skicka tillbaka henne till uppfostringsanstalten där hon tillbringat den största delen av sitt liv. Livrädd för att Gösta ska få reda på hennes problematiska uppväxt som så många gånger satt käppar i hjulet för hennes lycka håller hon det inom sig, tills det blir ohållbart och sanningen måste komma fram…

”Jag vill vara fri! Men ingen begriper hur jag längtar efter att få vara mig själv och sköta mig själv.”

Hamnstad är en tidig Bergmanfilm som sällan nämns i hans sammanhang. Det känns inte som en typisk film av regissören men mycket av det som kännetecknar honom finns här. Hamnstad är en historia om uppoffringar, vänskap och problematisk kärlek och till min förtjusning så var filmen överraskande bra. Som vanligt så tar Bergman upp, för den tiden tabubelagda ämnen såsom engångsligg, självmord, psykisk ohälsa, abort och äktenskapsproblem och aldrig känns det tillkonstlat. Personerna svär och till och med en hastig nakenscen överrumplar en timme in i filmen. Den till en början bombastiska och dramatiska musiken känns missanpassad men den lägger en skön stämning över filmen, inte minst i inledningsscenen. Bengt Eklund och Nine-Christine Jönsson gör väldigt bra ifrån sig, något de bevisar i Göstas utbrott i lägenheten eller när Berit förtäljer sitt livs historia för sin chockade partner. Hamnstad börjar problematiskt och ju längre filmen går desto mer problematiskt blir det, fram till det hoppfulla slutet. Hamnstad är mörk och brutal i sin ton, i varje fall för att vara från fyrtiotalet, och den visade sig vara en positiv överraskning som säkerligen kan uppskattas av både vanligt folk och Bergmanentusiaster.

Sommarlek (1951)

Den tjugoåtta år gamla balettdansösen Marie är aktuell i uppsättningen av Svansjön. När det är dags för generalrepetition får hon ett paket levererat till sig innehållandes en dagbok, skriven av hennes ungdomskärlek Henrik. Hon tar färjan över till skärgården där deras två månader korta men blommande kärleksaffär utspelade sig tretton år tidigare, innan historien fick ett tragiskt slut…

”Dagar som pärlor – runda, glänsande, trädda på gyllene tråd. Dagar till bredden fyllda av lek och smek. Nätter i vakna drömmar. När sov man? Inte fanns det tid att sova.”

En kärlekshistoria signerad Ingmar Bergman är sällan en lycklig skapelse rakt igenom, Sommarlek är inget undantag. Bergman tar upp problematiken i kärleken och vågar ruska om ordentligt, summeringen är aldrig ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar” och det är ganska befriande att få bevittna ibland. Jag är svag för romantiska komedier och drama men det finns få som slår huvudet på spiken så som Bergman gör. I Sommarlek lyckas regissören med att få med den ungdomliga kärleken och den vuxna melankolin i en tillfredsställande blandning och Sommarlek är Bergmans första film där han själv tyckte att han kunde behärska sitt yrke som regissör ordentligt. Sommarlek är en rakt berättad historia, utan en massa onödiga sidohistorier och krusiduller och Maj-Britt Nilsson och Birger Malmsten övertygar i sina roller som det älskande paret. Maries berättarröst leder oss från början till slutet av historien genom att läsa Henriks skrivna dagbokssidor och de otroligt vackra och sagolika skärgårdsmiljöerna i sommarskrud är fantastiska att få ta del av. Sommarlek är inte en av Bergmans bästa filmer men det är i alla fall ett alldeles förträffligt drama om livet, döden och kärleken med en mycket tillfredsställande summering. Om du av någon konstig anledning måste välja att bara se en Bergmanfilm som utspelar sig i skärgården så rekommenderar jag emellertid Sommaren Med Monika.

Tystnaden (1963)

Systrarna Ester och Anna och pojken Johan är på väg hem. Under hemresan blir Ester sjuk och de tvingas stanna på ett hotell någonstans i Europa i en liten stad vid namn Tiimoka. Uttråkad av systrarnas tystnad och uppenbara ogillande gentemot varandra beger sig pojken på upptäcktsfärd i det stora hotellet, beväpnad med leksakspistol och en hungrig nyfikenhet.

”Jag satt och såg på det där paret som älskade. Sen gick jag in på baren, och mannen följde med mig. Vi visste inte vart vi skulle ta vägen, så vi gick in i kyrkan. Där låg vi med varandra i ett mörkt hörn bakom tjocka pelare. Där var i alla fall inte så varmt.”

Tystnaden är den avslutande delen i Ingmar Bergmans trilogi om tron på Guds existens och även den bästa delen i serien. Såsom i en Spegel och Nattvardsgästerna bär flera likheter med varandra med Tystnaden är någonting helt annat. Det är en febrigt surrealistisk drömlik historia, sprängfylld med atmosfär. Gillar man David Lynchs filmer så tycker man med allra största sannolikhet om Tystnaden då det känns som om Lynch hämtat en hel del inspiration från Bergmans mästerverk.

”Vad det är skönt med dig. Vad det är skönt att vi inte förstår varann.”

Bergman ville göra en film med minimalistiskt användande av dialog, hans annars så karaktäristiska styrka i sina filmer. Tystnaden gör verkligen själ för sin titel, antalet repliker ligger på strax under fyrtio. Omgivningar och dess ljud, karaktärernas kroppsuttryck får stå för upplevelsen istället, det är en fascinerande sådan. Tystnaden är en sexuellt laddad historia som på många håll ansågs pornografisk när den gjorde entré på biograferna runtom i världen. På vissa ställen gick det så långt att det stod utskrivet på affischerna när de oanständiga scenerna skulle äga rum. Tystnaden är emellertid allt annat än pornografi, någonting som svenskarna förstod och filmen håvade hem tre guldbaggar nittonhundrasextiotre för bästa film, regi och kvinnliga huvudroll. Ingrid Thulin är väldigt bra i rollen som Ester men Gunnel Lindblom förtjänar lika mycket beröm för sin roll som Anna. Det går inte att skriva om Tystnaden utan att nämna Sven Nykvist då hans svartvita foto får ta upp ännu mer utrymme när Bergman tonat ner sin annars så underfundiga och skickliga dialog. Mer fokus har gått åt snygga kameravinklar och hela upplevelsen är fängslande. Möjligheterna till samtal hindras då de befinner sig i ett land vars språk de inte känner till och filmens tre huvudpersoner umgås med sig själva på enskilt håll. Systrarnas har angränsande rum men de pratar knappt med varandra och så fort de vistas tillsammans gör sig det tillbakahållna hatet gentemot varandra sig alltmer påmint innan det till slut exploderar. Ester begraver sin dödsångest i spritflaskan och Anna flyr det varma hotellrummet in i armarna på en okänd man för att söka tröst. Visst fan så är Tystnaden en dyster skapelse men inte alls så tung som man kan tro. Den kvalar lätt in bland mina favoriter av Bergmans filmer.

Nattvardsgästerna (1963)

Sedan prästen Tomas fru dog för fyra år sedan har hans tro på Gud alltmer bleknat. Under nattvarden har trasiga människor samlats i Mittsunda kyrka för att finna tröst, en tröst Tomas inte längre kan ge. När han själv behöver svar har Guds röst tystnat och hans bitterhet och förtvivlan smittar av sig på människorna i hans närhet. Hur ska han kunna predika de heliga orden när han inte själv tror på dem?

”Vi lever i vår enkla vardag. Fasansfulla upplysningar tränger in i tryggheten. Sammanhangen blir så överväldigande och Gud blir så avlägsen. Jag känner mig så maktlös. Jag vet inte vad jag ska säga.”

Nattvardsgästerna är verkligen inte en lätt film att ta till sig. Ingmar Bergmans andra del i trilogin om tron på Guds existens är en blytung skapelse, en av de mörkaste och deppigaste filmerna han gjort i sin karriär. På samma gång är det en otroligt vacker film. Sven Nykvists lyckades skapa en lampa som tog bort skuggorna och fångade novemberljusets kalla och gråa sken och fotot är minst sagt imponerande. I samband med att SVT gjorde en storsatsning på Bergman och hans filmer 2003 så såg jag många av hans skapelser för första gången. Nattvardsgästerna var den sista jag såg, efteråt kände jag mig totalt känslodränerad och det dröjde flera år innan jag såg en Bergmanfilm igen. Nu har den gått över tio år och men jag har fortfarande starka minnen från filmen. Nattvardsgästerna är nog den film av regissören som av personliga skäl har påverkat mig mest och som tjugotreåring så var det för mycket att ta in på en och samma gång. Det är fortfarande en jobbig film att sitta igenom men som Bergman säger själv så är Nattvardsgästerna en väldigt modig film.

”Gud, varför har du övergivit mig?”

I Bergmans introduktion av filmen så berättar han hur han tänkte innan han gjorde Nattvardsgästerna. Han var trött på att fokusera på att publiken skulle gå nöjda och belåtna från biograferna. ”Jag ska strunta i att vara inställsam och skriva om problematiken som sysselsätter mig. Inte ett ögonblick, inte en minut så ska det vara insmickrande. Nu berättar jag den här historien precis som jag föreställer mig den.” Jo, jag tackar jag. Med Nattvardsgästerna visar Bergman ingen som helst barmhärtighet mot tittaren. Det är en oerhört tung och deprimerande film, till och med för att vara Bergman. Alla involverade ser slitna och livströtta ut, ingen ler eller skrattar – de utstrålar ingen som helst glädje. Långa och smärtsamma scener avlöser varandra och allt är kallt, mörkt och dystert. Dialogen är otroligt tung, fylld av hjälplöshet och förtvivlan och Bergmans egen dödsångest skiner igenom som aldrig förr. Kyrkan är en mäktig plats, oavsett om man är troende eller inte men den lilla kyrkan i Mittsunda är inget ställe jag skulle vilja sätta min fot i. Gunnar Björnstrand är strålande i rollen som prästen som Gud har övergivit och det var länge sedan jag såg en sådan totalt dränerad och utsliten karaktär på tv-skärmen. Ingrid Thulin som spelar lärarinnan som obesvarat älskar Tomas är svår att inte känna medlidande för, inte minst under det brutalt ärliga brevet till Tomas som hon läser upp framför en helt stillastående kamera. Max von Sydow är utmärkt som mannen som går i självmordstankar efter det att han märker hur världen allt mer går åt helvete och Allan Edwall (som är slående lik Mikael Persbrandt) visar ännu ett bevis på sin storhet i birollen som den förtidspensionerade kyrkohjälpredan. Nattvardsgästerna är som sagt inte en lätt film att sitta igenom och man bör vara rejält mentalt förberedd innan man ger sig i kast med denna koloss av ångest. Bergman visste verkligen hur han skulle överföra sina inre demoner till den vita duken!

Såsom i en Spegel (1961)

Karin är nyss hemkommen från sjukhuset där hon blivit behandlad för samma sinnessjukdom som sin nu avlidna moder led av. På en avlägsen och tillsynes folktom ö spenderar hon en kortare tid tillsammans med sin make Martin, pappa David och lillebror Minus. Familjen och Karin vet att hennes sjukdom med allra största sannolikhet inte kommer att kunna botas och samtidigt som Karin förlorar greppet om verkligheten allt mer så kommer de resterande familjemedlemmarnas förtryckta känslor upp till ytan.

”Hennes sjukdom är hopplös – med tillfälliga ljusningar. Jag har anat det länge, men vissheten är likafullt nästan outhärdlig. Till min skräck märker jag min nyfikenhet. Driften att registrera förloppet – att koncist notera hennes gradvisa upplösning. Att utnyttja henne.”

Såsom i en Spegel är Ingmar Bergmans första film som är inspelad på Fårö. Det är inte svårt att förstå varför Bergman förälskade sig i platsen. De oerhört vackra och samtidigt spöklika omgivningarna förstärks av Sven Nykvists alltid lika förtrollande foto. Såsom i en Spegel är den första delen i vad som brukar kallas för trilogin om tron på Guds existens. Bergman själv avfärdar i SVTs dokumentär att Såsom i en Spegel, Nattvardsgästerna och Tystnaden skulle ha en koppling till varandra och menar på att anledningen till att de ses som en trilogi var för att det var inne att göra filmer om tre på den tiden.

”Man kan inte leva i två världar. Man måste välja. Jag orkar inte gå från den ena till den andra och tillbaka igen.”

Filmens titel är taget från bibelcitatet "Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte.” och precis som majoriteten av Bergmans filmer så belyser han även här att livet är tufft, förbannat tufft ibland. Just detta gör att så många av Bergmans skapelser är tidlösa dokument som trots att de har många år på nacken fortfarande bearbetar frågeställningar som alltid kommer att vara aktuella och relevanta. Såsom i en Spegel inleds hoppfullt med en tillsynes lycklig familj som just tagit ett middagsdopp i havet men snart inser vi att det är allt annat än en lycklig samling personer som vi ska få lära känna lite bättre de kommande nittio minuterna. Bergman beskriver ett sjukdomsförlopp där fokus inte bara är på den sjuka kvinnan Karin utan vi får även se effekten av sjukdomen på dem som står henne närmast. Alla söker faderns uppmärksamhet som i sin tur plågas av oerhörda skuldkänslor för sin egen egoism och för att inte räcka till.

”Min sjukdom var som drömmar, men det här måste vara verkligheten.”

Filmens fyra skådespelare sköter sig alla alldeles utmärkt men Harriet Andersson är den som skiner mest. Hon levererar här kanske sitt livs roll och hon är fullständigt strålande som den kollapsande Karin. Såsom i en Spegel är oerhört välskriven och dialogen är både tankeväckande och ibland nästan poetisk i sin framtoning. Filmen drog inte helt otippat hem en oscar för bästa utländska film då Såsom i en Spegel är Bergman när han är som bäst. Det är vemodigt och tungt och det klassiska stycket av Bach som spelas med jämna mellanrum lyckas förmedla samma melankoli i toner som vi redan ser i agerandet och de skuggdränkta omgivningarna. Såsom i en Spegel är ännu ett mästerverk signerat en av Sveriges i särklass skickligaste regissörer genom tiderna.

Sommaren Med Monika (1953)

Monika och Harry träffas på ett fik en dag och kommer underfund med att de är ganska lika varandra. De arbetar på trista jobb och har det problematiskt hemma. Det dröjer inte länge förrän de blir blixtförälskade och flyr storstadens alla måsten och tråkigheter och spenderar en passionerad sommar tillsammans i skärgården. Deras förhållande blir emellertid inte riktigt vad de hade tänkt sig.

”Vi måste nog tycka väldigt mycket om varann. Tror du inte det?”

Det är härligt att bli påverkad av någonting. Hela tiden dyker det upp nya saker som får en att viga en hel del tankekraft åt någonting nytt. Ingmar Bergman har fått ta upp mycket av min dyrbara filmtid de senaste veckorna och ju mer filmer jag ser eller ser om av regissören, desto mer faller jag pladask för hans skapelser. Idag spenderade jag förmiddagen med att traska runt i Bergmans fotspår i Helsingborg där han var teaterchef under två år i mitten av fyrtiotalet. Jag hittade också två filmer jag letat efter en längre tid och en av dom var Sommaren Med Monika som är en av regissörens filmer (jag inte sett tidigare) som jag allra mest har velat se.

”Det är fan vad stan är snygg. Tänk att det alltid är lika kul att se den.”

Sommaren Med Monika skapade rabalder på sin tid genom att visa upp en spritt språngandes naken, då tjugoett år gammal Harriet Andersson i hennes första stora filmroll. Hemma i Sverige var censuren snabba med att plocka fram saxen medan i USA så blev effekten tvärtom och extra nakenscener spelades in och klipptes in i filmen. Än idag är Sommaren Med Monika den Bergmanfilm som flest amerikanare har sett. Tittar man på Sommaren Med Monika idag så finns det ingenting i filmen som är det minsta chockerande, däremot var den väldigt före sin tid och historien har sedan dess inspirerat flera filmskapare genom åren. Sommaren Med Monika känns inte särskilt förlegad utan håller riktigt bra för att vara över sextio år gammal och helheten och agerandet från Lars Ekborg och Harriet Andersson känns väldigt trovärdigt. Borta är sliskiga klichéer och tramsigheter och Bergman ger tittaren en mogen approach på ungdomlig kärlek och passion. De båda ynglingarnas (hon 17 år, han 19 år) naiva flykt från den trista vardagen och deras uppvaknande när livet kommer ikapp dem, är en intressant resa och Bergman hinner till och med få med lite actionladdade sekvenser under filmens nittio minuter. För att vara en film från femtiotalet så är den fullproppad med svordomar och för den tiden omoraliskt och opassande uppförande men idag så är några fan, satan och en naken kvinnokropp ganska oskyldigt. Sommaren Med Monika är ett bra exempel på när ett romantiskt drama görs rätt. Den var inte alls vad jag hade föreställt mig och även fast filmen tar upp ett tufft ämne så är det inte en tung Bergmanfilm, det är däremot en väldigt mogen och stundtals otroligt charmig skapelse som till största del utspelar sig i oerhört vacker skärgårdsmiljö. Det känns som om det var ungefär här som Bergman hittade sin personliga signatur som skulle komma att prägla hans filmer de resterande femtio åren. Sommaren Med Monika är ett viktigt kapitel i Bergmans historia och ett måste för dem som är intresserade av bra svensk film.

För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor (1964)

Den ryktbara musikkritikern Cornelius beger sig till cellomästaren Felix sommarresidens för att avsluta sin biografi om den store musikern. Väl där visar det sig stört omöjligt att få ett enskilt samtal med maestron utan istället får Cornelius nöja sig med att prata med Felix många kvinnor, som alla ger sin egen bild av den kvinnotjusande mästaren.

”Varje likhet mellan denna film och den s.k. verkligheten måste vara ett missförstånd.” Så inleds Ingmar Bergmans första färgfilm, en komedi indelad i fyra kapitel vilken inleds och avslutas med cellomästaren Felix död. För manus står regissören själv, tillsammans med kompisen Erland Josephson och vad som på pappret verkar lovande visar sig istället vara en besvikelse.

”Här i huset finns inga hemligheter som är hemliga.”

För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor är inte en av Bergmans kändaste filmer och efter att ha sett den för första gången så förstår jag varför, den är helt enkelt inte särskilt bra. Filmens största problem är Jarl Kulle som här spelar musikkritikern Cornelius. Han är otroligt enerverande och han levererar det ena töntigare utspelet efter det andra. Det blir alldeles för mycket ”trilla på bananskal humor” och hela upplevelsen känns mest högljudd och tölpig. Vid enstaka tillfällen skiner dock Bergmans känsla för humor igenom som när textraden ”i anledning av censurfaran skildras kärleksakten på följande sätt” och ett efterföljande dansnummer får ersätta den pågående sexakten mellan Kulle och Andersson. Någon rädsla för censuren verkar dock Bergman inte ha då det några minuter senare dyker upp ett blottat kvinnobröst i all hast och det gör just den scenen roligare än vad den egentligen är. Bibi Andersson är emellertid strålande i rollen som den förföriska Humlan och likaså Allan Edwall som spelar cellomästarens impressario Jillker. Edwalls utspel är förövrigt det enda i För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor som faktiskt lockar till skratt. Utseendemässigt däremot så ser För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor väldigt bra ut. Scenografin är ursnygg, musiken skön och Sven Nykvists foto är förstås väldigt vackert. En fyrverkerisekvens är otroligt effektfull men i det stora hela så är För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor inte mer än en parentes i Bergmans filmkatalog. Regissören har tidigare visat att han kan hantera komedin strålande i t.ex. Sommarnattens Leende eller i den sista episoden i Kvinnors Väntan. För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor är endast intressant för de mest inbitna Bergman-beundrarna.

Scener Ur Ett Äktenskap (1973)

”Jo… men sånt får man bara tänka – inte säga.”

Johan och Marianne har varit gifta i tio år. Johan är docent vid psykotekniska institutionen och Marianne jobbar som advokat med familjerätt som specialitet. Tillsammans har de två döttrar, Eva och Karin. Deras förhållande inleddes inte med kärlek vid första ögonkastet utan efter varsitt kapsejsat förhållande var de båda lite tilltufsade och ensamma och föreslog då att de skulle hålla ihop. Det har de alltså gjort under tio år och portionsvis börjar de förstå att deras äktenskap inte riktigt är vad de hade tänkt sig. Paret glider allt längre bort från varandra och när Johan kommer hem en dag för tidigt för att prata med sin hustru kommer samtalsämnet som en blixt från klar himmel. Johan har träffat en ny kvinna som han åker till Paris med och en utdragen process av lidande och förakt inleds, tills bara det oundvikliga finns kvar – skilsmässa.

”Förr trodde vi inget kunde hända oss, nu vet vi att vad som helst kan hända.”

Ingmar Bergmans Scener Ur Ett Äktenskap slog ner som en bomb i det svenska samhället när den gjorde entré i tv-apparaterna nittonhundrasjuttiotre. Det blev genast en otrolig succé, både hemma i Sverige och i utlandet. Scener Ur Ett Äktenskap var Bergmans första tv-serie och än idag räknas den som en milstolpe i svensk tv-historia. Serien är indelad i sex kapitel på en total speltid på nästan fem timmar. Efter seriens otroliga framgång kortades den även ner till en kortare bioversion, men den skippar vi att ta upp här. Bergman förstod vikten av att det krävdes tid att berätta om någonting så smärtsamt som en skilsmässa och den långa speltiden innehåller inte en enda överflödig minut. Under tio år så får vi följa Johan och Marianne. Från att det börjar knaka i fogarna hos deras bekanta tills det att deras eget äktenskap börjar luckras upp. Det är inte en helt enkel upplevelse att ta till sig och det är omöjligt att inte bli berörd och själv börja fundera på eventuella likheter i ens egna brustna förhållanden. Det var precis vad tv-tittarna gjorde och enligt Bergman själv så ökade skilsmässorna i Sverige efter det att Scener Ur Ett Äktenskap hade slutat sändas. Det gick så långt att privatpersoner ringde hem till regissören för att få råd om sina egna äktenskap och Bergman fick till slut skaffa ett hemligt telefonnummer.

”Jag tar hellre den ensamheten än att fortsätta i ett kärlekslöst äktenskap.”

Bergman sätter ribban högt redan i första avsnittet och visar tittaren vad den har att vänta sig. Vi blir introducerade för Johan och Mariannes olyckliga vänner Peter (Jan Malmsjö) och Katarina (Bibi Andersson) som under en middagsbjudning når sitt ultimata botten i äktenskapet. Även Mariannes mamma berättar under seriens sista avsnitt om sitt eget kärlekslösa äktenskap. I centrum står dock Erland Josephson och Liv Ullmann som är fullkomligt fenomenala i sina roller som Johan och Marianne. Man kan riktigt känna deras smärta och tillsynes oändligt långa kris och även fast serien utspelar sig under tio år så känns det inte som mycket har förändrats mellan de olika avsnitten. Kvävd gråt, öppen gråt, djupa suckar och sömnlösa nätter fyller parets dagar och hela upplevelsen är en lång emotionell berg och dalbana.

”Jag tror inte att man kan leva ensam och stark. Man måste ha nån att hålla i hand.”

Ett äktenskap är inte alltid en dans på rosor och det har Bergman slagit fasta på. Han levererar en mogen inblick i två människors mest privata stunder och för varje scen som går så vänder han alltmer ut och in på deras söndervittrande äktenskap. Scener Ur Ett Äktenskap är förstås inte en särskilt upplyftande skapelse och efter varje avsnitt så känner man sig i ärlighetens namn aningen känslodränerad men det är viktiga frågor som Bergman tar upp, utan att ge tittarna några lösningar eller svar. Även fast barnen finns med i periferin så visas de aldrig i bild och nästan all fokus går åt föräldrarnas problem. Scener Ur Ett Äktenskap utspelar sig oftast i ett och samma rum och tagningarna är långa och närgångna men inte en enda gång förlorade jag fokus. Dialogen är knivskarp och Josephson och Ullmann levererar den med sådan trovärdighet att man skulle kunna tro att det är självupplevt. Scener Ur Ett Äktenskap är en rejäl urladdning av det konventionella äktenskapet och en fullkomligt strålande analys av en av livets allra största kriser. Precis som med Fanny & Alexander så kan jag inte förstå varför det var nödvändigt med en kortare version av någonting som är så här bra. Efter sista avsnittet när Bergman för sista gången berättade för tittaren vilka som medverkat och gjort vad i serien, samtidigt som en vacker Sven Nykvist-bild från Fårö fick agera bakgrund ville jag fortfarande se mer av Johan och Marianne. Scener Ur Ett Äktenskap är utan tvekan en av de absolut bästa tv-produktionerna från Sverige någonsin.

Kvinnors Väntan (1952)

Fyra kvinnor är gifta med fyra bröder. Under tiden de väntar på att bröderna ska anlända till sommarhuset, där de alla ska fira sin semester tillsammans, börjar kvinnorna berätta historier från deras förhållande för varandra.

”Jag älskar honom med en passion som är både svart och röd.”

Ingmar Bergmans Kvinnors Väntan nämns sällan i regissörens sammanhang, vilket är ganska synd. Kvinnors Väntan kan väl inte direkt räknas till en av regissörens bästa filmer men när jag nu ser den för första gången så slår det mig hur aktuell den är än idag. Filmen kan ses som en lättsam variant på ett tema Bergman skulle återkomma till med full kraft tjugo år senare i den omtumlande tv-serien Scener Ur Ett Äktenskap. Här gräver paren emellertid inte särskilt djupt i problemen utan accepterar mer eller mindre varandras brist på kommunikation. Bergman väver skickligt samman kvinnornas (och männens) olika förhållanden och rundar av med att den yngre generationen (en av kvinnornas lillasyster) gör sitt bästa för att vända familjernas nedåtspiral.

”Vi kvinnor får försöka trösta varann. Du är inte ensam om din ensamhet.”

Kvinnors Väntan är en filmantologi bestående av tre separata historier, berättade av kvinnorna som väntar på att männen ska komma hem. Först ut är Rakel som berättar om sitt ångestladdade sommaräventyr tillsammans med sin make Eugens vän Kaj, med vilken hon går över den förbjudna gränsen. Den andra historien står Marta för och berättar för sina väninnor om hur hon under sin vistelse i Paris blev gravid och förälskade sig i Martin som bodde granne med henne i romantikens huvudstad. Som avrundning förtäljer Karin om en dråplig natt i en hiss tillsammans med sin make Fredrik, där de båda för första gången är ärliga mot varandra.

Kvinnors Väntan är en historia om svartsjuka, otrohet, kärlek och passion och under speltiden får vi ta del av mer eller mindre brustna och kompromisslösa förhållanden. Det är en film som ligger långt före sin tid och som vågar ta upp frågor som än idag är känsliga. Många gånger är det sorgset och känsloladdat fast det känns aldrig hopplöst, tvärtom. Avslutningen varslar om en ljusare framtid och filmens sista historia kommer som en frisk bris med sina träffsäkra och komiska inslag där Karin och Fredrik (utsökt spelade av Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand) ofrivilligt spenderar en natt tillsammans i en trasig hiss. Jag tycker väldigt mycket om Kvinnors Väntan och det är en perfekt paus från Bergmans tyngre filmer.

Smultronstället (1957)

Livet som doktor Isak Borg själv valde att tillbringa genom att fördjupa sig i sitt arbete inom medicinen, var till en början ett rent ekonomiskt beslut men det förvandlades sakta men säkert till en livslång passion. En passion som har fått den egoistiska, inåtvända och känslokalla farbrorn att känna sig ensam på äldre dar. Isaks livsverk har burit frukt och dagen närmar sig då han ska promoveras till jubeldoktor i Lunds domkyrka. Han tar bilen tillsammans med sin sons fru Marianne för att besöka platser som präglat hans uppväxt och förhoppningsvis hinna göra upp med sitt förflutna innan livet tar slut.

”Jubeldoktor, fy fan så dumt. Fakulteten skulle hellre utnämna mig till jubelidiot.”

Jag är verkligen ingen Bergman-expert även fast jag har sett en hel del av hans många filmer genom åren. Som tonåring tyckte jag om dem men oftast så fann jag dem svåra och alldeles för tunga för att orka med i längden. Jag har sedan dess sett om ett par av dem och det är verkligen filmer som växer och stannar kvar i tankarna långt efter varje gång jag sett dem. Vissa filmer kräver att man har nått en viss ålder för att man ska kunna uppskatta dem fullt ut och vissa filmer kräver upprepande visningar innan tittaren kan ta dem till sig och se nya nyanser och undermeningar i historierna. Så är fallet med många av Ingmar Bergmans filmer och anledningen till att de än idag fascinerar filmtittare runtom i världen.

”Det är som om jag skulle vilja säga mig själv någonting som jag inte vill höra när jag är vaken.”

”Trots att du vet så mycket så vet du ingenting”, säger Ingrid Thulin till Victor Sjöström halvvägs in i filmen och just den meningen summerar Smultronstället väldigt bra. Smultronstället handlar om att göra upp med livet och att komma till insikt och även fast det är en sorgsen film så är det på samma gång en väldigt hoppfull hyllning till livet. Bergman skrev Smultronstället med Victor Sjöström, sin stora förebild, i tankarna och utan honom skulle filmen inte ha blivit av. Sjöström gav Bergman ett enda ultimatum för att medverka och det var att han skulle vara hemma klockan fem varje dag för att dricka sitt glas med whisky. Resultatet, som blev Sjöströms sista film, är minst sagt enastående. Han är briljant i huvudrollen och han omringas av flera andra fantastiska talanger. Under resans gång stöter hans karaktär Isak på människor som påminner honom om avgörande stunder i hans liv. Kvinnan som gjort allra störst inverkan, Sara (spelad av en otroligt charmig Bibi Andersson), dyker upp i skepnad av en spontan och livsglad lifterska som precis som hans ungdoms förälskelse slits mellan kärleken till två yngre män. Många gånger är Smultronstället en hjärtvärmande berättelse som inte alls fokuserar på det ångestladdade som Bergman så många gånger förknippas med. De många tillbakablickarna binder effektivt ihop historien och det varmt humoristiska inslaget vid familjemiddagen och den nästan psykedeliska drömsekvensen är ren perfektion. Dialogen som främst hanterar tänkvärda tankegångar kring livet är fantastisk och filmen i sig, med sitt vackra foto är ändlöst vacker. Smultronstället är ett mästerverk och utan tvekan en av Bergmans absolut bästa filmer!

Sommarnattens Leende (1955)

Advokat Fredrik Egerman är gift med den unga Anne men de har under deras tvååriga äktenskap ännu inte förlustat sig med varandra. När de går på en teaterföreställning blir Anne bestört då pjäsens huvudrollsinnehavare Desirée är Fredriks före detta älskarinna. När hustrun gått och lagt sig smyger Fredrik ut för att besöka Desirée. De lämnar den nu avslutade föreställningen tillsammans men blir avbrutna av Desirées nuvarande älskare, Greve Carl-Magnus Malcolm som slänger ut Fredrik. Under natten föds en plan hos Desirée som bestämmer sig för att bjuda sina nya och gamla älskare med sina respektive på festligheter i hennes moders gods. Vad som följer är två dygn av gamla minnen, svartsjuka, rivalitet och läran om kärlekens sanna betydelse.

”Vi åkallar kärleken, ropar på den, ber om den, skriker efter den, försöker efterlikna den, tror att vi äger den, ljuger om den.”

Vi vrider tillbaka klockan till nittonhundrafemtiotalet, en tid då den svenska filmindustrin blommade och visade sig från sin kanske allra bästa sida. Ingmar Bergman var ingen nybörjare nittonhundrafemtiofem utan hade redan skrivit och regisserat filmer i snart tio år. Sommarnattens Leende höll på att ta knäcken på honom, både på ett emotionellt och på ett ekonomiskt plan. Hans förhållande med Harriet Andersson var nära sitt slut och Svensk Filmindustri meddelade honom att om inte denna film blev en succé skulle de sluta att finansiera hans verk. Så blev inte fallet utan Sommarnattens Leende blev Bergmans stora internationella genombrott och filmen blev lovordad på nästkommande års filmfestival i Cannes. Vad som sedan följde var en filmkarriär av hög rang och kanske den mest betydande i svensk filmhistoria.

”Skönare liv än det här livet det finns inte!”

Sommarnattens Leende visar Bergman från sin mer lekfulla sida där rädslan inför döden inte står i centrum, istället är det rädslan inför kärleken som får all fokus. Jag gillar Bergman skarpt men ibland är hans filmer för mycket att orka ta sig igenom. Jag tillhör inte dem som anser att Det Sjunde Inseglet är en av de bästa svenska filmer som gjorts. För mig har Fanny och Alexander, Smultronstället, Jungfrukällan och En Passion en större plats i mitt hjärta. Det är tunga filmer och då är det förlösande och avkopplande när det i inledningen till Sommarnattens Leende står ”en romantisk komedi av Ingmar Bergman” innan filmen rullar igång. Det är en film fylld med varm humor, en rolig sådan som många gånger får mig att fnissa högt. Skådespeleriet är teatraliskt och allt är överdramatiskt och det gestikuleras under och mellan replikerna. Den kvicka dialogen sjunger som poesi i öronen och är oerhört tilltalande. Sommarnattens Leende är frispråkig för sin tid och väldigt öppen med sexualiteten. Det är starka kvinnoporträtt medan männen mest beter sig som smutskastande svartsjuka barnungar som behandlar sina kvinnor som ägodelar. Det är en film som är lika aktuell idag som när den kom och även om språket är åldrat känns den inte ett dugg förlegat i sitt tankesätt. Sommarnattens Leende är ett stycke viktig svensk filmhistoria som inte bör missas av någon och det är dessutom ett utmärkt substitut för alla er som behöver en paus från den tunga sidan hos Bergman.

Night Train Murders (1975)

Night Train Murders är en italiensk ripp off på Wes Cravens Last House on the Left, som i sin tur är en ripp off på Ingmar Bergmans Jungfrukällan. Det spelar ingen roll, så länge det är ett bra koncept kan det vara värt att göra om och om igen.

Två ligister lever rövare någonstans i München. De rånar en jultomte och sliter sönder en gammal tants pälsjacka innan de hoppar på ett nattåg till Verona. Där träffar de på en överkåt, sadistisk kvinnlig resenär. Den ena av ligisterna spenderar tiden med att ha sex med henne medan den andra mest skjuter heroin.

Samtidigt sitter två unga flickor på samma tåg på väg till Verona för att fira jul med familjen. Allt är frid och fröjd tills deras vägar möts, på ett tåg där den enda vägen ut är genom fönstret.

Jag har inte sett Night Train Murders på säkert 10 år, men det är en av de där filmerna som fastnade hos mig. När sluttexterna började rulla satt jag kvar i soffan med en klump i halsen. Situationerna de unga flickorna sätts i är verkligen helvetet på jorden. Allt som kan gå fel, går fel.

Nu 10 år senare har filmen inte riktigt samma effekt på mig. Kanske beror det på att vissa av scenerna fortfarande var relativt färska i huvudet på mig. Kanske beror det på att ribban höjts rejält när det kommer till film de senaste 10 åren.

Filmen är dock fortfarande mycket bra och det är en av de bästa Last House on the Left klonerna från 70-talet.

Ennio Morricone’s musik är mycket effektiv och en av hans bästa. Han använder sig av samma grundprincip som ”Man With the Harmonica” från lysande Once Upon A Time in the West.

Vad som inte är särskilt effektivt är titelsången, A Flower’s All You Need av smörsångaren Demis Roussos, den suger rakt av. Filmens regissör, Aldo Lado säger dock i extramaterialet att Morricone rekommenderade Rousso och att han var populär på den tiden, så ”why not”?

Den fantastiskt kassa titelsången

En Passion (1969)

Jag har alltid tyckt om Ingmar Bergman, till en viss del. Att se för mycket av honom under en kort tid blir för mycket. Han ständiga tendenser att fokusera på nattsvart ångest i alla dess former, är något jag personligen klarar mig med i måttliga portioner.
En Passion såg jag för första gången under SVT: s satsning på Bergman för ca 6 år sedan. Det fanns något i den som jag tyckte mycket om och filmen har funnits i mitt undermedvetna ända sedan dess. För några månader sedan hittade jag äntligen filmen genom axelmusic, i komplett utgåva. Att den inte släppts på DVD i Sverige är helt ofattbart men MGM: s US släpp under namnet, The Passion of Anna, är mycket bra.
En Passion handlar i grund och botten om ofrivillig ensamhet. Andreas är frånskild, Anna är änka, Eva och Elis lever i en slags tvåsamhet i ensamhet.
Det är teater på film med djup dialog och starka personporträtt. Sven Nykvists foto är som vanligt mycket vackert, han lyckas fånga miljöer precis så som vi ser dem. Von Sydow, Ullman, Andersson och Josephson är alla klippt och skurna för rollerna och de små inläggen där skådespelarna berättar om sina karaktärer ger filmen ett ännu större djup. Slutscenen är mästerlig!
En svårfunnen pärla som är värd ett svenskt släpp.