tisdag 24 juni 2014

Kvinnors Väntan (1952)




Fyra kvinnor är gifta med fyra bröder. Under tiden de väntar på att bröderna ska anlända till sommarhuset, där de alla ska fira sin semester tillsammans, börjar kvinnorna berätta historier från deras förhållande för varandra.

”Jag älskar honom med en passion som är både svart och röd.”

Ingmar Bergmans Kvinnors Väntan nämns sällan i regissörens sammanhang, vilket är ganska synd. Kvinnors Väntan kan väl inte direkt räknas till en av regissörens bästa filmer men när jag nu ser den för första gången så slår det mig hur aktuell den är än idag. Filmen kan ses som en lättsam variant på ett tema Bergman skulle återkomma till med full kraft tjugo år senare i den omtumlande tv-serien Scener Ur Ett Äktenskap. Här gräver paren emellertid inte särskilt djupt i problemen utan accepterar mer eller mindre varandras brist på kommunikation. Bergman väver skickligt samman kvinnornas (och männens) olika förhållanden och rundar av med att den yngre generationen (en av kvinnornas lillasyster) gör sitt bästa för att vända familjernas nedåtspiral.

”Vi kvinnor får försöka trösta varann. Du är inte ensam om din ensamhet.”

Kvinnors Väntan är en filmantologi bestående av tre separata historier, berättade av kvinnorna som väntar på att männen ska komma hem. Först ut är Rakel som berättar om sitt ångestladdade sommaräventyr tillsammans med sin make Eugens vän Kaj, med vilken hon går över den förbjudna gränsen. Den andra historien står Marta för och berättar för sina väninnor om hur hon under sin vistelse i Paris blev gravid och förälskade sig i Martin som bodde granne med henne i romantikens huvudstad. Som avrundning förtäljer Karin om en dråplig natt i en hiss tillsammans med sin make Fredrik, där de båda för första gången är ärliga mot varandra.

Kvinnors Väntan är en historia om svartsjuka, otrohet, kärlek och passion och under speltiden får vi ta del av mer eller mindre brustna och kompromisslösa förhållanden. Det är en film som ligger långt före sin tid och som vågar ta upp frågor som än idag är känsliga. Många gånger är det sorgset och känsloladdat fast det känns aldrig hopplöst, tvärtom. Avslutningen varslar om en ljusare framtid och filmens sista historia kommer som en frisk bris med sina träffsäkra och komiska inslag där Karin och Fredrik (utsökt spelade av Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand) ofrivilligt spenderar en natt tillsammans i en trasig hiss. Jag tycker väldigt mycket om Kvinnors Väntan och det är en perfekt paus från Bergmans tyngre filmer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar