To Catch a Thief (1955)

Den före detta juveltjuven John ”The Cat” Robie får det hett om öronen när någon imiterar hans skickliga teknik på den franska Rivieran. När rika besökare får sina dyrbara juveler stulna, pekar allt på att fasadklättraren John är i farten igen. Detta irriterar och fascinerar honom på samma gång och då han spenderat de senaste femton åren som en hederlig medborgare vill John inte att detta ska förändras. Huvudstupa kastar han sig in i en dödlig katt och råtta lek för att avslöja den riktiga tjuven och bevisa sin egen oskuld.

“Doesn't it make you nervous to be in the same room with thousands of dollars worth of diamonds, and unable to touch them?”

Jag och min sambo åker till Nice nu i veckan och när vi sökte efter filmer som utspelade sig på den franska Rivieran hittade vi Alfred Hitchcocks To Catch a Thief. Jag har sett många filmer av Hitchcock genom åren men aldrig denna. Den kom året efter de båda mästerverken Dial M for Murder och Rear Window och för att vara en Hitchcockfilm från femtiotalet är den ganska förbisedd och nämns inte särskilt ofta i hans sammanhang.

“For what it's worth, I never stole from anybody who would go hungry.”

Cary Grant och Grace Kelly (som året efter gifte sig med prinsen av Monaco) hade redan hunnit medverka i flera av Hitchcocks filmer, men inte tillsammans. Deras personkemi är helgjuten och Grant är sådär stilig som bara Grant kan vara och Kelly är vackrare än någonsin. To Catch a Thief utspelar sig i fantastiska omgivningar och de får mig att se fram mot vår resa ännu mer. Det är en ganska lättsam historia som med ett lyckat resultat blandar thriller och komedi. Humorn är lågmäld men träffsäker och Grant och Kelly kompletterar varandra utmärkt. Den unga fransyskan Danielle (Brigitte Auber) är en frisk bris i historien och ordduellen mellan trion vid flotten är störtskön. Många av Hitchcocks filmer sätter ribban väldigt högt och även de som inte kan räknas till hans mästerverk håller oftast hög standard, To Catch a Thief är en av dom. Den tillhör inte en av hans bästa skapelser men det är ändå ett bra bidrag tills hans många avtryck i filmhistorien. To Catch a Thief är en underhållande katt och råtta lek som avslutas spännande på ett hustak i mörkret. Det är omöjligt att inte tycka om en film som denna.

Dial M for Murder (1954)

Kärleken falnar mellan det gifta paret Wendice och frun Margot inleder en affär med den amerikanska deckarförfattaren Mark. Maken Tony förstår att någonting är i görningen och när nyheten slår honom som en smocka i ansikten utövar han utpressning mot en gammal skolkamrat. Mot en större summa pengar anlitar den svartsjuka maken honom att mörda sin hustru men det blir inte riktigt som Tony har tänkt sig.

Dial M for Murder är ytterligare ett bevis på att Hitchcock var ”The Master of Suspense”. Det var det första av totalt tre samarbeten med stjärnan Grace Kelly. Hon är vacker som synden och det är inte svårt att förstå varför regissören fastnade för hennes skönhet. Dial M for Murder var filmad för 3D men när filmen var färdig hade hypen lagt sig och den fick bara en limiterad premiär i originalformatet. Malmö’s biograf Spegeln visade under lördagseftermiddagen en nyrestaurerad kopia som har anpassats till dagens 3D-teknik och även fast jag har sett filmen tidigare var det som om jag såg den för första gången. Det var en intressant upplevelse även fast den inte var optimal. Ofta blev bilden suddig och skärpan var väl inte den bästa men det var otroligt roligt att se hur filmen var menad från början. Hitchcock’s medvetna vinklar för att få så mycket effekt som möjligt av tekniken är kul att se och det berömda och mästerliga ”mordförsöket” blir ännu mer effektiv när Kelly’s hand sträcker sig efter publiken för hjälp.

Många anser att Dial M for Murder är en av Hitchcocks bästa filmer men jag vet inte riktigt om jag kan hålla med. Jag gillar den skarpt men den tillhör inte mina favoriter. Filmen utspelar sig i stort sett bara i ett rum och även fast det ibland blir riktigt spännande hade den tjänat på att klippas ner med en tio minuter. Nu ska jag inte sitta här och trycka ner på en magnifik film som denna fast när en regissör som Hitchcock har spelat in så många mästerverk är det lätt att bli kräsen. Det märks tydligt att filmen är baserad på en pjäs och det skulle lätt ha kunnat bli långtråkigt men det blir det aldrig tack vare en magnifik dialog och superba skådespelarinsatser. Ray Millard (som ser ut som en plufsig James Stewart) är perfekt som maken med de mörka planerna och poliskommissarien Hubbard’s sköna humor blir en bra kontrast till mordgåtan under filmens sista halva. Jag saknar lite Bernard Herrmann’s fantastiska kompositioner då Dimitri Tiomkin inte riktigt når upp till samma höjder med sin mer lättsamma jargong (även fast den är bra på sitt vis) och den ger inte riktigt filmen det mörker den skulle ha kunnat besitta. Dial M for Murder är en smart historia som är ett måste att se om man är intresserad av regissörens filmografi och även fast den inte tillhör mina favoriter är den ett viktigt kapitel i filmhistorien och en jävligt bra film.

Rear Window (1954)

Efter en olycka sitter fotografen Jeff i en rullstol med brutet ben. Uttråkad börjar han studera sina grannar tillsammans med sjuksköterskan Stella och sin flickvän Lisa. Sakta sker små förändringar i grannskapet och Jeff blir övertygad om att ett mord har begåtts.

Alfred Hitchcock hänger på ett party

Rear Window är en av mina favoriter bland Hitchcock’s närmare 70 filmer. Grace Kelly är förtjusande och James Stewart ger som vanligt ett trovärdigt personporträtt. Peeping Tom konceptet har efter Rear Window används flitigt i filmer som Fright Night, Body Double och nu senast Disturbia. Även fast Rear Window har över 50 år på nacken innehåller den ett koncept som aldrig blir inaktuellt då människan i naturen är och har alltid varit intresserad av vad andra människor har för sig. Nu mer än någonsin om man ser på alla dessa dokusåpor.

Vid detta lag har väl de flesta redan sett Rear Window (resten av er borde skämmas). Se denna recension som en påminnelse om att det är dags att bekanta sig med den igen. Rear Window är precis lika bra varje gång jag ser den och är dessutom ett enastående bevis på att Hitchcock är en av de största regissörerna genom tiderna.