Thinner (1996)

Smällfeta Billy lyckas äntligen visa sina framfötter på advokatfirman när han friar den ökända maffiabossen Ginella i en rättegång. På kvällen går de ut för att fira och frugan visar sin uppskattning genom att sticka ner handen i byxorna på honom under hemresan. Det slutar i katastrof när Billy av en olyckshändelse kör ihjäl en zigenarkvinna. Rättegången resulterar i att Billy, i egenskap av goda vänner, helt frias från misstankar om brott. Lättad lämnar han byggnaden, redo att lägga allting bakom sig. Det tillåter emellertid inte den avlidna kvinnans far, den hundranio år gamla zigenarhövdingen Tadzu Lempke som överraskar Billy genom att stryka honom över kinden och viska ett enda ord – mager. Billy rasar i vikt och till en början glädjer det alla i familjen men det urartar snart och Billy inser att han nu måste betala ett högt pris för sina synder.

”What do you think? He put a curse on you? Good old-fashioned gypsy curse? Like in the shock theatre?”

Thinner bygger på en roman av Stephen King som han skrev under pseudonymen Richard Bachman. Historien skiljer sig dock markant från de tidigare böckerna som King skrev under det påhittade namnet. Bachmans historier brukar i regel vara samhällskritiska och inte innehålla några övernaturliga inslag men Thinner är en typisk Stephen King bok. I boken ger King hintar om vem Bachman egentligen är genom att nämna sig själv i ett kapitel under en konversation mellan Billy och doktor Houston. Han skriver [..] Ett slag lät du nästan som en roman av Stephen King, men det är inte alls som du tror.[..] och fortsätter på nästa sida [..] så börjar det låta lite grann som Stephen King igen, inte sant?[..] Om detta var ett frivilligt försök till att låta sina läsare inse vem han egentligen är, vet jag inte men det var i och med Thinner som det uppdagades att Richard Bachman i själva verket var Stephen King.

”Whatever we did, we don’t deserve this.”

Det tog mig två dagar att läsa Thinner och jag hade svårt att lägga den ifrån mig. Även fast den inte brukar nämnas i Stephen King sammanhang tycker jag personligen att det är en av hans bästa böcker av de jag läst hittills. Tio år efter det att boken släpptes kom filmatiseringen. För regi står mannen bakom filmer som Child’s Play och Fright Night, Tom Holland, som redan året efter fortsatte med att regissera Kings verk med miniserien The Langoliers. Holland håller sig väldigt trogen förlagan och fick till och med sin vilja igenom med att behålla bokens mörka slut, trots invändningar från testpublik och filmbolaget. Det känns dock ändå som en väldigt påskyndad version av historien och Billys trevande efter bekräftningar på sina farhågor besvaras oftast innan han ens hunnit ställa frågorna. Men vad kan man förvänta sig när trehundra sidor förvandlas till nittio minuter? Filmatiseringen får helt enkelt ses som en snabbgenomgång av boken.

Thinner är relativt nedtonad på våldsamheter men makeupeffekterna är å andra sidan riktigt bra och Billys förvandling från överviktigt matvrak till spinkigt skelett är imponerande. Skådespeleriet är okej fast Robert John Burke (som väser som Clint Eastwood) och Joe Mantegna är bra i de största rollerna. De är egentligen de enda två i filmen som löper linan ut i sina rollporträtt då de resterande känns som nedtonade varianter av figurerna i romanen. Den (o)frivilliga humorn är ganska tröttsam och Billys mimik passar inte alls tillsammans med karaktären. Det förändras dock efter en stund men det är synd att en mörkare ton inte låg över filmen så som det gör i boken. Resultatet blir en medelmåttig Stephen King (denna gång dyker han upp som apotekaren Bangor) filmatisering, om än en ganska tråkig sådan. Filmerna är oftast bättre om man inte har läst böckerna och så är även fallet med Thinner.

The Running Man (1987)

Framtidens Amerika har kollapsat och år 2017 (det står 2019 på filmomslaget) har jordens tillgångar sinat och blivit en bristvara. De fattiga lever under vedervärdiga förhållanden och de rika frossar i lyx. Media dirigeras med en hjärnhand och allt censureras efter de nya normerna regeringen bestämmer. En sadistisk tv-show (en våldsam variant av TV4s Gladiatorerna) under namnet The Running Man är omåttligt populär och invånarna blir hjärntvättade av bolaget ICS med programledaren Damon Killian i spetsen, som styr programmet och dess innehåll.

Polisen Ben Richards vägrar att lyda order när han blir kommenderad att kallblodigt avrätta en grupp hungriga medborgare under ett upplopp. Han fängslas under falska anklagelser och blir satt i arbete i ett fångläger. Tillsammans med några kamrater lyckas de fly och Ben beger sig till sin brors lägenhet i hopp om att undkomma lagens korrumperade män. Hans bror är sedan länge borta och istället bor den argsinta spanjorska Amber Mendez i lägenheten. Ben tar henne som gisslan i hopp om att kunna fly utomlands men rymningsförsöket misslyckas och han blir infångad. Programledaren Killian har kommit på den geniala idén att låta straffade fångare delta i The Running Man och Ben blir tvingad till att ställa upp som deltagare. Tillsammans med hans två vänner William och Harold (även Amber blir inkastad i spelet efter det att hon gjort sig skyldig till stöld) blir de levande måltavlor i ett spel på liv och död. Om de vinner får de tillbaka sin frihet, om de förlorar mister de sina liv. Hack i hälarna jagar mördarmaskiner dem som djur och deras chans för att överleva minskar för varje sekund.

… Minus 100

och nedräkningen har BÖRJAT…

The Running Man är väldigt löst baserad på en roman av Stephen King som denne skrev under pseudonymen Richard Bachman. Boken (vars svenska översättning är Den Flyende Mannen) och filmen har inte mycket gemensamt förutom vissa händelseförlopp och några av karaktärernas namn. Kings roman var en mycket spännande paranoia-thriller som såg kritiskt på samhällets framtid. Någonstans i boken skriver King att ”Han upptäckte att han satt och bet sig i läpparna och tvingade sig själv att sluta med det”. Precis så kände jag boken igenom och jag avverkade de tvåhundratjugosex sidorna inom loppet av två dagar. I boken är Ben Richards en man i trettioårsåldern som lever i fattigdom. Hans fru är tvungen att prostituera sig och deras blott arton månader unga dotter ligger svårt sjuk i lunginflammation. För att rädda familjens ekonomiska situation och deras dotter från en säker undergång ställer han upp i tv-underhållningen Den Springande Mannen. För varje timme han håller sig vid liv får familjen etthundra dollar och om han klarar sig i en månad vinner han en miljard dollar. Ben flyr från stad till stad och byter förklädnader och identiteter och fattiga medborgare som tröttnat på hur samhället styrs erbjuder honom hjälp, andra försöker att mörda honom för att själva tjäna en hacka. Filmatiseringen är en helt annan historia, en lövtunn sådan med muskelberget Arnold Schwarzenegger i huvudrollen som Ben Richards.

“You're lucky he didn't kill you, too. Or rape you, then kill you. Or kill you, then rape you.”

The Running Man, i händerna på regissören Paul Michael Glaser är ren underhållning, hjärndöd sådan. 1980-talet kunde inte vara mer påtagligt än här. Det riktigt osar eran med elektronisk musik, det fruktansvärda klädmodet och frisyrerna som innehåller tillräckligt mycket hårspray för att permanent kunna ta kål på ozonlagret. Det är en testosteronfylld actionrökare som hela tiden håller mig skamligt underhållen och levererar allt jag kan önska mig från genren. Arnold Schwarzenegger är perfekt i huvudrollen (även fast han inte är en nästan två meter lång och spinkig figur som i boken) och han levererar så många oneliners att i stort sett all hans dialog består av sådana. Jag har nog aldrig sett en film som innehåller lika många käcka ordvitsar och som är så extremt usla på ett högst tillfredställande och komiskt vis. The Running Man är förhållandevis våldsam och blodet sprutar ofta och länge åt alla håll. Elakingarna som är hack i häl på Arnold och hans vänner är riktigt festliga påhitt. Vi får bekanta oss med Buzzsaw (en motorsågssvingande mc-knutte), Fireball (en flygande tosing med eldkastare), pensionerade Captain Freedom (som liknar Freddy Mercury), Subzero (en ishockeyspelare med sylvass klubba) och sist med inte minst Dynamo (en operasångare i julgransbelysning).  The Running Man går inte att jämföra med förlagan som är en strålande Stephen King-historia. Men som en fristående film lyckas den däremot leverera förbannat underhållande action och det är en av mina favoritfilmer med Arnold i huvudrollen. Detta är fan så mycket mer underhållande än årets kioskvältare på liknande tema, The Hunger Games. Dessutom försöker filmen inte ta sig själv på för stort allvar utan väljer istället att ge publiken totalt hjärndöd underhållning, precis så som jag vill ha det.

Stephen King - Roadwork (1981)

”Vindrutetorkarna svepte fram och tillbaka med regelbunden rytm och nedanför dem rann snön, som defrostern hade förvandlat till slask, som tårar.”

Barton George Dawes är fyrtio år gammal och lever ett stilla liv någonstans i Amerika, tillsammans med sin fru Mary. De har varit gifta i tjugo år och Barton har jobbat lika många år på tvätteriet Blue Ribbon (samma tvätteri som händelserna i The Mangler utspelar sig) där han sakta klättrat upp till toppen som chef. Barton och Mary har haft en tuff tid bakom sig. De förlorade sitt första barn vid födseln och deras andra vid tio års ålder. Hemadressen har varit på Crestallen Street i snart fjorton år och de tar en dag i taget.

”Vad vill ni ha, Dawes? Sprängämnen, svarade han.”

En dag blir det för mycket för Barton. Inte bara hans arbetsplats utan även deras hem ska rivas till grunden då en motorväg ska byggas genom staden. De blir tvungna att flytta till en närliggande förort men Barton vägrar. Han säger upp sig från sitt jobb och köper i hemlighet vapen. Han konsumerar mer och mer alkohol och beter sig alltmer oresonabelt. Snart lämnar Mary honom och han bli ensam kvar i deras dödsdömda hus. Barton får ett utflyttningsdatum av vägverket men han har inga planer på att rätta sig efter det. Barton tänker stanna kvar i sitt hem, till varje pris.

”Kanske, om han var full och slocknade, skulle den bränna upp honom med. Det skulle vara slutet på hela den här ömkliga röran.”

Det har dragits paralleller mellan Stephen Kings Roadwork och Joel Schumachers film Falling Down. Det är inte särskilt konstigt då de har mycket gemensamt. Båda historierna handlar om män som tröttnar på samhällets normer och gör revolt, med våld. Jag föredrar Falling Down.

”Jag vet inte. Jag gillar dig, men det är som om något plågar dig. Jag kan inte förklara det. Det är som om du är på väg att göra nåt riktigt vansinnigt.”

Roadwork, eller Vägbygge som är den svenska översättningen är den tredje boken i serien böcker skrivna under Stephen Kings pseudonym Richard Bachman. Det är den tionde boken jag läser av King och hittills den sämsta. Det är inte en dålig bok men det händer alldeles för lite för att hålla mitt intresse uppe och de trehundra sidorna tog nästan en vecka att ta sig igenom. Ibland är det dock riktigt bra, som hans möte med den unga Oliva eller nyårsfesten som ger honom nya insikter med hjälp av meskalin. Tyvärr är det Bartons tankegångar, dränkta i alkohol, som tar upp bokens största del och efter ett tag håller de mig inte längre engagerad.

”Han höll det i handen och såg på det styva, vita tjänstekuvertet, med sinnet fyllt av nästan alla de dåliga känslor en människa kan ha: Förtvivlan, hat, rädsla, ilska, saknad.”

I Roadwork berättar huvudpersonen att han gillar Max von Sydow (svensk kost med för den delen vilket jag inte kan förstå) och går därför för att se The Exorcist på biografen. Det måste ju betyda att King själv tycker om honom och kanske var det därför som von Sydow blev erbjuden och accepterade att spela huvudrollen i filmatiseringen Needful Things, tolv år efter det att Roadwork blev publicerad.

”Det fanns ingenting som höll honom kvar utom en vidrig tvångsföreställning. Ingen fru och bara ett spöke till barn, inget jobb och ett hus som snart inte skulle vara något hus mer. Han hade pengar på fickan och en bil som var betald. Varför satte han sig inte i den och åkte iväg?”

Bachmans romaner (i alla fall de tre första) är mer jordnära än mycket annat som King skriver under eget namn. De tar upp saker som faktiskt kan hända i samhället om en människa blir pressad för mycket och till slut får nog. De tar upp psykisk ohälsa och meningslösheten i samhället som invånarna ständigt blir matade med. Det handlar om masskonsumtion i absurdum i The Long Walk (recension HÄR) där vinnaren av Maratonmarschen får sitt liv berikat med allt han kan önska sig under resten av sin existens medan de andra deltagarna förlorar sina liv. Bachmans första roman Rage (som jag recenserar HÄR) bär många likheter med Roadwork. Rage var en studie i en ung människas destruktiva nedåtspiral och det är Roadwork med fast det är inte alls lika bra. Det känns segt och utdraget medan Rage var en bok jag mer eller mindre sträckläste. I varje fall är det skönt att ibland ta en paus från djävulsfigurer, vampyrer, telekinesi eller hemsökta hotell och då är Richard Bachman ett alldeles förträffligt alternativ.

Stephen King - The Long Walk (1979)

”Maratonmarschen var en av dessa saker som levde på apokryfiska historier, amuletter, legender.”

Hundra unga män i varierande åldrar (som inte får överstiga 18 år) deltar varje år, den 1 maj i Maratonmarschen. Det är en lång färd som tar sin början i Maine och avslutas inte förrän nittionio av dem är döda och bara en vinnare återstår. Inga raster är tillåtna och om man saktar in för mycket utdelas en varning, efter tre får man ett skott i huvudet. Soldater med den mystiska Majoren i spetsen följer deras minsta rörelser i detalj och varje misstag registreras. Amerikas befolkning följer med spänning det livsavgörande spelet och satsar sina pengar i hopp om rikedom. Priset för vinnaren av marschen är att få sina innersta önskningar uppfyllda under resten av livet och det finns ingen silver- eller bronsmedalj, bara vinna eller försvinna.

”Hela marschen föreföll bara vara ett enda stort frågetecken som tornade upp sig framför honom. Han försökte intala sig att en sådan här företeelse måste ha någon djup mening. Så måste det naturligtvis vara.”

Vi får under närmare trehundra sidor följa den sexton (inte sjutton som det står på bokomslaget) år gamla Ray Garraty (och mer eller mindre anonyma deltagare som sakta och olustigt blir till nära vänner) som blir tilldelad nummer 45 och kallas för ”Maines hopp” av åskådarna. De många deltagarna kämpar för att inte bli för beroende av varandra, De inser snart att även fast bara en av dem kommer att vinna måste de samarbeta för att göra situationen uthärdlig.

”Om jag vinner det här, ska jag aldrig gå mer.”

Det är oklart om anledningarna till varför de tävlande överhuvudtaget anmälde sitt intresse för Maratonmarschen då inga av dem verkar ha några direkta mål med åtagandet. Det kan vara spänning, frustration, likgiltighet men det spelar egentligen ingen roll då The Long Walk i mångt och mycket är en studie i mänsklig beteende. Under tiden de går i raska mak tampas ungdomarna med tankar kring livet, rätt och fel, rädslan och likgiltigheten inför döden och sakta börjar de se det lilla och de betydelsefulla delarna i livet som man ofta tar för givet. De börjar se saker och ting ur ett nytt perspektiv och känslan av att vara odödlig försvinner allt mer för varje timme som går. Triviala och vardagliga saker tas inte längre för givet. Små saker som en skiva vattenmelon, ett leende på läpparna eller ett rungande skratt blir till det primära, det nödvändiga lilla i det stora hela.

”Om du var tvungen att göra om det här en gång till…om du visste att du kunde komma så här långt och fortfarande vara på benen…skulle du göra det?”

Historier av detta slag har gjorts tidigare, där det är en mot alla, alla mot en och det är ett populärt ämne att ta upp. Det har gjorts mängder av filmer och böcker på liknande tema med ungdomar i huvudrollerna som kämpar för sin överlevnad. Lord of the Flies är ett bra exempel, Battle Royale ett annat. Idag är ämnet mer populärt än någonsin med böckerna och filmerna om Hungerspelen. Stephen Kings tillvägagångssätt är dock unikt och jag vet inte om det har gjorts på samma vis tidigare, i så fall har det gått mig helt förbi. Stephen King skrev emellertid en snarlik berättelse i The Running Man, men det är en annan historia.

”…Maratonmarschen är rena rama mordet…”

The Long Walk eller Maratonmarschen som är den svenska översättningen, var Stephen Kings andra roman under pseudonymen Richard Bachman och kom ut 1979 (i Sverige 1987). Enligt King var The Long Walk den första roman han skrev och han började så tidigt som åtta år innan det att Carrie (min recension av filmen kan ni läsa HÄR) blev publicerad med att skriva på boken. Många anser att The Long Walk är ett av Kings bästa verk men jag vet inte riktigt om jag kan hålla med. The Long Walk är mångt och mycket en enda lång förflyttning från punkt a till b och det är inte så mycket som händer där emellan. Det är en bra historia om hopp och längtan och det är intressanta begrundningar men de flesta av karaktärerna förblir anonyma och det är inte mycket till bakgrunder från varken spelet eller personerna, vilket jag kan tycka är lite synd. Som debutroman (om det nu stämmer) är det dock en väldigt imponerande skapelse och jag känner redan nu att det är en bok jag kommer att läsa igen i framtiden. Frank Darabont som ligger bakom Stephen King filmatiseringarna The Woman in the Room, The Shawshank Redemption, The Green Mile och The Mist (recension HÄR) har köpt rättigheterna till boken för en möjlig filmversion och även fast de båda fängelsefilmerna inte tillhör favoriterna hos mig kan han mycket väl vara den perfekta mannen för en bra och värdig filmatisering. The Long Walk är inget mästerverk (även fast boken växer mer och mer för varje gång jag tänker på den) men det är absolut nödvändig Stephen King läsning.

HÄR kan ni läsa min recension av Stephen Kings första bok under psuedonymen Richard Bachman -  Rage.

Stephen King - Rage (1977)

”Det stinker om din mun, sa han eftertänksamt. Och det stinker om din själ också.”

Det är onsdag morgon på Placervilles gymnasium i Maine. Allt är som vanligt tills det plötsligt slår slint i huvudet på den 17-åriga Charles Decker. Efter en incident som nästan kostat skolans kemilärare livet blir Charles relegerad från skolan. Han sätter fyr på sitt skåp och beger sig mot klassrum 16 med en skarpladdad pistol.

”Jag försöker bara säga att amerikanska ungdomar lever under ett hårt tryck från våldet, både det verkliga och det påhittade.”

Under en eftermiddag får vi ta del av en ung killes tankar och funderingar. Vi får vara med om när allt som kan gå fel går fel och när det brister för en ung man med framtiden framför sig. Det tänks tillbaka på en möjlig barndom där fadern är alkoholiserad, systern blivit rånmördad och fastern blivit innebränd. Skolans rektor konstaterar, tillsammans med kuratorn, att Charles är en djupt störd individ. Vi får ta del av möjliga faktorer som kan ha utlöst nedåtspiralen av destruktivitet och som slutar med ond bråd död.

”Det finns ingen mödom som är seg nog att stå emot den moderna psykiatrins vältränade kuk.”

Rage var ett av Stephen Kings första skrivna verk. Det dröjde dock till 1977 innan King kunde publicera den då romanen till en början blev refuserad. När King nått framgång med Carrie, Salem’s Lot och The Shining fick han äntligen möjligheten att ge ut boken. King valde att publicera den under pseudonym och Rage blev den första i en rad böcker under namnet Richard Bachman. Det dröjde tio år innan boken gavs ut i Sverige, ungefär lika lång tid som det tog King att bli ertappad och avslöjad som mannen bakom Bachmans verk.

”Jag hade tagit livet av henne, jag hade blåst ut livslågan hos henne, satt en kula i huvudet på henne så att algebran runnit ut.”

Under timmarna som Charles håller en klass gisslan efter att han skjutit ihjäl två lärare passar han på att berätta sitt livs historia för klassen. Utan att ge några konkreta förklaringar till sitt beteende berättar han om misslyckade sexualdebuter och missöden i hemmet. Samtidigt dömer han ut eleverna och ger dem roller han själv tycker stämmer överens med deras personligheter. Charles spelar ut dem mot varandra, samtidigt som han får dem att öppna upp sina inre och det är svårt att ibland veta om det är fiktion eller verklighet och om det är elevernas egna ord eller Charles tankegångar som beskrivs.

”Han kastade henne på sängen bredvid mig och jag såg att hon var död, och det var då jag vaknade och skrek. Med erektion.”

Stephen King visar tidigt i sin karriär vilken duktig författare han är och hans känsla för detaljer finns redan här. Små till synes obetydliga händelser visar sig ha stor betydelse i bokens sista del. Beskrivningen av vardag, skolans ritualer och tonårselevers typiska beteenden är slående och känns nästan surrealistiska när de fruktansvärda händelserna börjar utspela sig.

”Det är sista gången jag kan minnas att jag känt mig riktigt lycklig.”

Rage beskriver en situation som skakat världen vid flera tillfällen. Stephen King valde att förbjuda nytryck av hans roman efter det att han fått ta emot kritik och att folk ansåg att boken kunde uppmana ungdomar till att begå liknande dåd. Dessutom har boken funnits i skåp och blivit nämnd som inspirationskälla hos ynglingar som utfört snarlika våldshandlingar. Jag kan förstå varför King valt att inte ge ut boken längre men på samma gång är det synd då det är en mycket bra roman. Jag läste raskt igenom den och jag skulle gärna vilja veta mer om Charles Decker. Om man ska finna syndabockar kan man hitta dem överallt i böcker och i filmer men någonstans måste människor börja ta sitt eget ansvar för sina handlingar. Det finns ingenting som bevisar att våldsdåd inte skulle begås om inte våldet i filmen och litteraturen existerade. Om fallet var så skulle det vara mycket enkelt att ställa världens alla orättvisor till rätta.