Night of the Hunted (1980)

En kvinna i nattlinne dyker upp längs med en landsväg mitt i natten. Hon vet att hennes namn är Elysabeth men utöver det är hennes minne blankt. En känsla säger henne dock att hon är rädd för någonting. En ung man vid namn Robert tar med henne hem till sin lägenhet i stan men det dröjer inte länge innan Elysabeth glömt var hon är och vem han är, varje händelse försvinner medan de sker. Det enda vaga minne hon lyckats bevara är ett namn, Véronique. Robert och Elysabeth älskar med varandra och när han sedan går till jobbet kommer en doktor vid namn Francis och hans assistent Solange och tar henne med tillbaka till en klinik belägen i en skyskrapa. Där finns fler som Elysabeth, med sina inren fyllda med rädslan och förtvivlan och med ett minne som sakta förtvinar bort. Det är inte bara minnet som försvinner hos de drabbade utan de förlorar även kontrollen över sin balans, rörelser och panikanfall gör dem farliga för sig själva och omgivningen. Elysabeths instinkt säger henne att hon måste fly, men inte innan hon hittar sitt starkaste och enda minne - Véronique.

”Det är som om jag är oskuld. Som om jag älskar med någon för första gången. Min kropp har glömt allt som hänt innan detta. Kom, ta mig.”

Jean Rollin är en regissör som definitivt inte tilltalar den stora publiken. Jag har sagt det många gånger och jag kommer förmodligen att fortsätta att tjata om det men jag älskar verkligen den numera avlidna fransmannens filmer. De är fascinerande skapelser som inte liknar någonting annat. Hans Night of the Hunted eller La Nuit des Traquées som är filmens originaltitel skiljer sig något från flera av hans andra skapelser, mest genom att inte ha blodtörstiga varelser med vassa framtänder i huvudrollen. Night of the Hunted har jämförts av många med David Cronenbergs filmer där människans inre står i centrum men det är dock de enda likheter jag kan hålla med om. Rollin skapar sin egen vision av en katastrof som gått fel, i en ödslig värld där gatorna är tomma, och det är inte förrän under filmens sista halvtimme som vi får reda på den bakomliggande orsaken. För att vara en film av Rollin är Night of the Hunted en ganska rakt berättad historia, utan att för den delen förlora de flesta av regissörens kännetecken.

”Det enda vi kan göra är att röra vid oss själva. Det är vår enda njutning. Det enda vi inte glömmer.”

I centrum som den förvirrade Elysabeth står den vackra fransyskan Brigitte Lahaie och hon är anledning nog att se Night of the Hunted. Lahaie är perfekt i huvudrollen och visar här att hon klarar av så mycket mer än att bara ligga med benen isär. Night of the Hunted är en vacker film både att titta och att lyssna på. Allt är estetiskt snyggt och den vackra och stämningsfulla musiken lägger en vemodig ton över filmen. Mänsklig kontakt står i fokus och även fast det frikostigt exponeras naken hud symboliserar den någonting fint och livsviktigt istället för att enbart fungera i exploateringssyfte. De förtvivlade varelserna vars enda dämpning av det inre kaoset stillas genom att röra vid varandra, är snyggt utfört och Rollin visar ytterligare en gång vilken gedigen regissör han var. Den drömska atmosfären, den poetiska dialogen och hans varsamma kamera som studerar skådespelarna och dess omgivningar är mästerlig. Det händer inte särskilt mycket i Night of the Hunted och den tar tid på sig med att ge en förklarning men som vanligt när det kommer till regissörens filmer blir jag uppslukad och nästan hypnotiserad. Det förekommer en och annan våldsamhet i form av sax i ögat och eldstrider som hjälper till att påskynda händelseförloppet men det är Rollins varsamma och egensinniga kännetecken som ännu en gång håller mig trollbunden. Jag kan inte få nog av hans filmer och varje gång jag sätter mig ner för att ta del av någon av hans många skapelser för första eller för femte gången, känner jag mig som en pojke på julafton.