The Food of the Gods (1976)

Morgan, som spelar amerikansk fotboll, tar en välförtjänt paus och åker tillsammans med sin lagkamrat Davis och deras PR-kille Brian till en ö ”långt från Manhattans teknologi”. Morgans pappa sa till hon honom när han var liten att: ”En dag hämnas jorden på människan för miljöförstöringen. Låt människan fortsätta skräpa ner så kommer naturen att göra uppror. Det blir ett helvetes uppror”. Hans pappa kunde inte ha mer rätt för det dröjer inte länge innan gigantiska getingar attackerar och tar livet av Davis. Morgan beger sig för att hämta hjälp men blir istället även han attackerad, fast av enorma höns. Han verkar inte särskilt chockad eller upprörd över detta utan besöker istället en äldre kvinna som bor i stugan bredvid hönshuset. Hon och hennes man har matat hönsen med en konstig sörja (de själva döpt till FOTG) som gjort att de växt till ofantliga proportioner. Visst, getingarna, hönsen och till och med maskarna blir farliga när de ätit av tantens sörja men de är ingenting om man jämför med de jättelika och aggressiva råttorna som snart växer i både antal och storlek.

Bert I. Gordon är mannen bakom den gamla favoriten Earth vs. the Spider från 1958. Han fortsatte under 1970-talet att göra filmer om djur som av någon anledning växte sig gigantiska (därav sitt smeknamn Mr. Big) och The Food of the Gods är en av dessa. Filmen är löst baserad på en novell av H.G. Wells men jag har svårt att tro att det finns många likheter. Både musiken och tekniken att använda en berättarröst känns igen från Gordon’s tidigare filmer och det ger mig en känsla av välbehag. Det är pang på rödbetan från filmens start och under 20 minuter så har det hänt mer än under en hel film av denna sort. Man kan ju tro att filmen ska tappa fart efter en så intensiv inledning men icke sa nicke, den fortsätter att vara underhållande i sann B-films manér. Jag hade låga förväntningar och visst är filmens kritik mot behandlingen av moder jord på en 7-årings nivå men oj vad amusant det är!