The Burning Moon (1992)

Det fanns en tid i mitt liv då allt jag brydde mig om när det kom till film var blood, gore and guts. Det var också då mitt intresse för skräckfilm startade på allvar, när jag såg hur långt man kunde tänja gränserna för vad man kan och vad man inte kan visa. Nu är den tiden förbi och stil och atmosfär går före splatter. Med det menar jag inte att jag avskyr splatterfilmer, ibland kan jag bli sugen på att frossa i ultravåld, och väldigt bra exempel finns. Oftast tycker jag dock bara att de är påfrestande och olidligt långa. Olaf Ittenbachs andra film The Burning Moon anses av många vara ett überbrutalt och ondskefullt mästerverk så efter ett tag kunde jag inte hålla mig längre utan köpte filmen och igår fick jag chansen att ta del av detta stycke tysk splatterhistoria.

Peter (Olaf Ittenbach i egen hög person) är ett motbjudande slödder med kass klädsmak och en tråkig attityd. Han går på en arbetsintervju men det går väl sådär och det slutar med att han ber arbetsgivaren att fara åt helvete. Han och hans lika osympatiska polare spenderar dagen men att supa och slåss tills Peter till slut får nog och åker hem. Där är rollerna omvända och hans pappa pryglar upp honom när han vägrar att passa sin lillasyster. Efter många om och men går han med på att agera barnvakt men först så går han till sitt rum för att skjuta heroin. Hög som ett hus går han upp till sin systers sovrum och berättar två godnattsagor för henne och det är inga trevliga berättelser.

Den första är ”Julia’s Love”.

Massmördaren Cliff Parker som har 21 liv på sitt samvete flyr från ett mentalsjukhus och ökar antalet offer till 24. Han lyckas på något obegripligt sätt stämma träff med unga och naiva Julia som tror sig älska honom utan att tidigare ha träffat honom. Efter ett radioinslag inser hon att hon har att göra med en sadistisk psykopat och springer där ifrån. Ivrig som hon är råkar Julia glömma sin plånbok med sin hemadress i Cliffs stulna bil. Efter det att Cliff huggit huvudet av en prostituerad åker han hem till Julia för att fullborda sin date.

Peters lillasyster vill inte höra fler sagor men det skiter Peter i och berättar en ny, ännu mer våldsam historia vid namn ”The Purity”.

Året är 1957 (fast alla klär sig och ser ut som det var 1987) och en präst våldtar och mördar en ung kvinna och håller sedan i hennes begravning. Prästen fortsätter med sina våldsdåd tills han inte orkar leva med det längre och tar sitt liv. Befolkningen i den lilla staden är övertygade om att det är byfånen Justus som ligger bakom de fruktansvärda dåden och betalar en kille vid namn Frank en massa pengar för att få ett slut på eländet. Frank beger sig till Justus gård och slår ihjäl honom med en stor hammare men Justus återuppstår från de döda. Han skriver 666 i blod på Franks husfasad och skickar honom rakt ner till helvetet.

The Burning Moon har ett rykte om sig att vara en ond och sadistisk skapelse. Det kanske den var för 20 år sedan men idag chockerar den inte mig i alla fall. Det har hänt mycket de senaste 20 åren inom filmbranschen och vad som en gång inte var okej att visa är nu nemas problemas. Dessutom har vi ingen filmcensur att bry oss om. The Burning Moon har länge varit svåråtkomlig och något av en raritet tills för ett tag sedan då svenska Njutafilms släppte den. Filmen hade oddsen emot sig då jag som jag tidigare nämnt är ganska trött på splatterfilm. Dessutom har jag stora svårigheter med det tyska språket. Det låter alldeles för argsint. Ge mig franska och spanska filmer vilken dag som helst i veckan men inte tyska. The Burning Moon är en arg skapelse så här passar det utmärkt. Filmen är lågbudget och är inspelad på video som gör att den ser amatörmässig och trist ut. Alla skådespelare är under all kritik och de flesta ser dessutom fruktansvärda ut. Dialogen tänker jag inte ens gå in på. Musiken låter som soundtracket från The Terminator. Historieberättande är väl inte (när det kommer till denna film i alla fall) Olafs starka sida och med undantag för ett par uppfinningsrika kameravinklar så ser det ganska taffligt ut. Vad som däremot är Olafs starka sida är specialeffekter. Till en början är det inte särskilt imponerande men efter en stund frossas det i utslitna ögon, sprängda huvuden och sönderkluvna kroppar. För att vara en amatörfilm är detta mycket bättre än det mesta som gjordes med samma budget från samma tid. Olaf lyckas med små medel och hinkvis med blod att skapa en film som faktiskt håller mitt intresse uppe under närmare 100 minuter. Det trodde jag aldrig men kanske det har att göra med att detta inte är en splatterfilm med glimten i ögat utan här serveras vi ond bråd död där allt är nattsvart. Filmens drömsekvenser och barndomstrauman är effektiva och också de snyggaste sekvenserna i filmen. Bäst utförd är överfallsscenen på den stackars kvinnan i inledningen av ”The Purity” som är svår att titta på och för ovanlighetens skull känns realistisk. Under filmens slutscen i helvetet märks tydligt Ittenbachs kärlek för framförallt Lucio Fulci och här hålls det verkligen inte tillbaka på våldet, det är en orgie i blod som tar upp filmens sista del. 

Den första och enda Olaf Ittenbach-film jag sett tidigare är Legion of the Dead som jag såg när den kom ut på VHS. Mitt enda minne från filmen vara att jag tyckte att det var häftigt att de hade 18års gräns på en film hemma i Sverige och hyrde förstås den direkt. Utöver det har jag inte ett minne från filmen. The Burning Moon kommer förmodligen inte heller att lämna några bestående minnen hos mig och filmen ger mig inte mersmak för Olaf Ittenbach. Någon skrev att om man tittade på The Burning Moon tillsammans med sin flickvän så skulle det förmodligen betyda att man är singel när filmen tagit slut. Tur att jag har en så förstående flickvän!