La Morte Vivante aka The Living Dead Girl (1982)

Tre män dumpar tunnor med kemiskt avfall i anslutning till en gravkällare. När de väl är där passar de på att skända gravarna och stjäl smycken tillhörande en avliden mor och dotter. Ett jordskalv gör så att en av tunnorna trillar i marken och börjar läcka ut i jorden. Dottern, vars namn är Catherine, väcks till liv samtidigt som det kemiska avfallet fräter sönder ansiktet på en av männen, de andra två förlorar sina liv med hjälp av Catherines sylvassa naglar.

Tack vare ett löfte från länge sedan där Catherine och hennes barndomsvän Helene förenade blod med varandra och lovade varandra evig vänskap, dras hon till sitt forna hem, ett gigantiskt slott som nu är till försäljning. Det dröjer inte länge innan Helene ringer till slottet och får ljudet från en gammal speldosa som svar. Hon associerar genast melodin med Catherine, som varit död i två år och beger sig dit. I slottet finner hon två nakna och skändade kroppar. Catherine, uppstigen från de döda, är inte sig lik och det enda som verkar göra henne lycklig är människoblod.

”Mitt liv och min död ligger här”

Jag har alltid gillat Jean Rollin utan att egentligen sett särskilt mycket av honom. Jag tycker om att läsa om honom och hur hans filmer beskrivs. Jean Rollin är mest känd för sina långsamma och atmosfärsfyllda vampyrfilmer med lättklädda kvinnor. La Morte Vivante eller The Living Dead Girl som den är mest känd under är undantagsvis ingen vampyrfilm, inte heller en zombiefilm utan en vacker historia om skuld och evig förälskelse. Det är vackert filmat och miljöerna är fantastiska. Filmens sparsamma och sorgsna soundtrack lägger ett djupt vemod över filmen. Jean Rollin filmar poesi och får mig att vilja se mer av denna fantastiska regissör.