Lèvres de Sang aka Lips of Blood (1975)

På en fest ser Frédéric ett foto som påminner honom om sin barndom. Fotot föreställer ruiner och barndomsminnen börjar spelas upp där han som 12 årig pojke möter en kvinna klädd i vitt som låter honom spendera natten bland ruinerna. Innan gryningen skickas han iväg då hans mor letar efter honom. Frédéric förälskar sig i kvinnan och när han springer där ifrån ropar han je t’aime. Han blir besatt av fotot och frågar runt på festen om någon vet var fotot är taget. Modern är inte lika lyrisk över Frédérics besatthet och varnar honom för den farliga natten. Han lyckas lokalisera fotografen som är mitt upp i en fotosession med en naken skönhet. Fotografen vägrar berätta vart fotot är taget då hon fått pengar för att hålla sin mun stängd. Det krävs dock inte mycket övertalning och de bestämmer träff vid midnatt på stadens akvarium och hon lovar att då förtälja namnet på platsen. Under sin väntan går Frédéric på bio och ser Jean Rollins Le Frisson des Vampires trots att bioaffischen utanför visar planschen för en annan Rollin-film, La Vampire Nue. På biografen ser han samma kvinna som han förälskade sig i som ung och följer efter henne. Han följer henne in på en kyrkogård och ner i en gravkammare där det står två kistor. När han öppnar dem finner han skrikande fladdermöss men i själva verket släpper han lös fyra vackra och väldigt lättklädda vampyrer. När han anländer till akvariet vid utsatt tid stöter han på en mystisk man och den kvinnliga fotografen ligger livlös. Det verkar som om någon gör allt i sin makt för Frédéric inte ska återvända till ruinerna.

Jag läser titt som tätt recensioner där folk avfärdar Jean Rollins filmer som sega skitfilmer och jag kan verkligen inte förstå varför då jag fortfarande inte sett en enda dålig film av karln. Kanske är det av samma anledning som jag själv ratade honom när mitt intresse för skräckfilm utanför Amerikas gränser tog sin början. Jag var intresserad av Lucio Fulci, Ruggero Deodato och Dario Argento, för att bara nämna några få och jag ville se blodutgjutning, så ofta och så brutalt som möjligt. Jag testade Fascination (recension HÄR) men tröttnade snabbt och det dröjde säkert tio år innan jag besökte fransmannens filmer igen, då med ett öppet sinne och ett inte lika stort intresse för blood, guts and gore. Det fungerade utmärkt och idag anser jag honom som en av mina absoluta favoritregissörer. Lèvres de Sang eller Lips of Blood som filmen är mer känd som är ytterligare ett bevis på vilken fantastisk regissör han var. Hans drömlika atmosfärer, poetiska framtoning och vackra lättklädda kvinnor är unik, även för sin tid då det kom mängder av liknande filmer. Rollins filmer är så mycket mer än bara exploitation som många verkar avfärda dem som. För att vara en film regisserad av Rollin är Lèvres de Sang en ganska rakt berättad historia och inte alls lika flummig som många av hans andra filmer är. Lèvres de Sang är sparsam på dialog och håller ett långsamt tempo men är fylld med vackra kvinnor, en skön atmosfär och fantastiska miljöer. Allt ser som vanlig väldigt estetiskt snyggt ut. Rollin dyker själv upp på en kort visit och faller snabbt offer för de vackra kvinnornas sylvassa tänder. Nu när jag sett några filmer av mannen börjar jag se samband och röda trådar i hans skapelser. Olycklig kärlek, identitetssökande och utanförskap är ständigt återkommande teman. Dessutom kände jag igen stranden där slutscenen utspelar sig, det är samma strand som inleder hans La Rose de Fer (recension HÄR). Lèvres de Sang är inte min favoritfilm från Rollins katalog men det betyder inte att den inte är förbannat bra, för det är den. Jean Rollin håller mig fortfarande trollbunden och hans filmer stannar kvar hos mig långt efteråt och likt en drog vill jag bara ha (se) mer.

La Morte Vivante aka The Living Dead Girl (1982)

Tre män dumpar tunnor med kemiskt avfall i anslutning till en gravkällare. När de väl är där passar de på att skända gravarna och stjäl smycken tillhörande en avliden mor och dotter. Ett jordskalv gör så att en av tunnorna trillar i marken och börjar läcka ut i jorden. Dottern, vars namn är Catherine, väcks till liv samtidigt som det kemiska avfallet fräter sönder ansiktet på en av männen, de andra två förlorar sina liv med hjälp av Catherines sylvassa naglar.

Tack vare ett löfte från länge sedan där Catherine och hennes barndomsvän Helene förenade blod med varandra och lovade varandra evig vänskap, dras hon till sitt forna hem, ett gigantiskt slott som nu är till försäljning. Det dröjer inte länge innan Helene ringer till slottet och får ljudet från en gammal speldosa som svar. Hon associerar genast melodin med Catherine, som varit död i två år och beger sig dit. I slottet finner hon två nakna och skändade kroppar. Catherine, uppstigen från de döda, är inte sig lik och det enda som verkar göra henne lycklig är människoblod.

”Mitt liv och min död ligger här”

Jag har alltid gillat Jean Rollin utan att egentligen sett särskilt mycket av honom. Jag tycker om att läsa om honom och hur hans filmer beskrivs. Jean Rollin är mest känd för sina långsamma och atmosfärsfyllda vampyrfilmer med lättklädda kvinnor. La Morte Vivante eller The Living Dead Girl som den är mest känd under är undantagsvis ingen vampyrfilm, inte heller en zombiefilm utan en vacker historia om skuld och evig förälskelse. Det är vackert filmat och miljöerna är fantastiska. Filmens sparsamma och sorgsna soundtrack lägger ett djupt vemod över filmen. Jean Rollin filmar poesi och får mig att vilja se mer av denna fantastiska regissör. 

The Grapes of Death (1978)

Elisabeth och hennes väninna är på väg till Spanien. De kommer dock inte särskilt lång då de bli attackerade av en kille som ser riktigt kass ut. Elisabeth flyr för livet och hamnar mitt ute på den franska landsbygden. Där stöter hon på konstiga figurer som alla ser lika skabbiga ut som mannen på tåget. Anledningen visar sig vara att vinskörden blivit förorenad av dåligt besprutningsmedel. De som dricker vinet förvandlas till aggressiva zombies. 

The Grapes of Death eller Les Raisins de la Mort som är dess originaltitel, känns inte som en renodlad zombierulle. Jean Rollin skapar en drömliknande saga med superb atmosfär. Det snygga fotot, de varierande kameravinklarna och den stämningsfulla musiken kompenserar den aningen tunna historien. Å andra sidan är det väl inte djupa personporträtt eller en tung story man är ute efter om man tycker om denna typ av film. 

Jag får mersmak av Rollin och förstår att det kanske är dags att ta itu med hans vampyrfilmer. Jag vet att jag sett några av dem men det spelar ingen roll. Jag kommer att se dem igen och njuta. Jean Rollins filmer är ögongodis och jag rekommenderar dom varmt!

John Ajvide Lindqvist

John Ajvide Lindqvist’s böcker är en fröjd för ögat. Hans starka personporträtt och detaljerade iakttagelser av Sverige, gör att man sväljer historierna om allt från vampyrer och zombies till extrema beteenden hos tonårsflickor, rakt av.
Ett tiotal sidor är allt som krävs, sedan är man fast. Han beskriver de oftast mycket trasiga karaktärerna så väl att du kan se dem framför dig. Du känner sympati, fast de många gånger inte förtjänar det. I mina ögon är det en stor skrivkonst.

Fösta boken jag läste var Hanteringen av odöda, där stockholmare får besök av deras avlidna. Efter det visste jag att Ajvide var min kopp te.

Människohamn var mitt nästa val. Den var så välskriven, så detaljerad. Om det inte vore för de 100 sista sidorna skulle den utan tvekan ha rankats som bland det bästa jag läst.

Låt den rätte komma in, såg jag filmatiseringen utav på en fullsatt biograf i Minneapolis, USA. Det var intressant, med tanke på att det förmodligen bara var jag i hela publiken som behärskade språket.
Jag älskade den. Historien, fotot, skådespeleriet, allt var i perfekt harmoni. Det tyckte amerikanarna med.
När jag sedan läste romanen med samma namn var filmen inte lika bra. Nyckelpersoner och händelser var helt borttagna eller ändrade till det mer godhjärtade slaget. Boken däremot är hans helt klart bästa.

Nyligen läste jag senaste romanen Lilla stjärna, på tre dagar. Det var inte hans främsta verk, men den var spännande och lika säregen som hans tidigare. På ett annat sätt. De övernaturliga dragen var nästan helt borttagna och språket var mycket mer drivet. Våldet var till min förtjusning mer grafiskt, vilket inte känns så konstigt med tanke på de många referenser till italiensk och amerikansk våldsfilm boken igenom.

Varje gång jag avslutar en Ajvide bok känns det tomt. Jag vill stanna kvar i Ajvide-land. Kvar har jag novellsamlingen Pappersväggar att läsa. Men vad händer sen? Han får helt enkelt sätta sig ner och skriva en ny roman, fortare är kvickt!
Avslutningsvis väljer jag att citera min flickvän. Hon beskriver boken Lilla stjärna så bra!
”Språket är verktyget som för berättelsen framåt, borrmaskinen är verktyget som avslutar den”.