Requiem for a Vampire (1971)

Två clowner och en man flyr från rättvisan och under en vild biljakt blir mannen skjuten. Bakom sminket döljer sig två unga vackra kvinnor som eldar upp bilen och den skottskadade mannen och beger sig iväg mot säkrare omgivningar. De strövar runt på landsbygden, förför en kioskgubbe och tar en tupplur på en kyrkogård som slutar med att den ena kvinnan nästan blir levande begravd innan de hittar ett gammalt slott som är omgivet av fladdermöss. Utmattade tar de av sig kläderna och älskar med varandra men blir avbrutna när de hör tonerna av orgelmusik. De beger sig mot ljudet och finner sig snart fångna i ett näste för vampyrer.

”Alla stigar leder till tornet. Vi är fångade.”

Jag älskar Jean Rollins filmer! De är otroligt snygga och lämnar mig alltid lika hänförd. Hans filmer kunde lätt ha blivit pretentiös konstnärlig dynga men istället förvandlar han allt han rör vid till vackra, erotiska skapelser som dryper av atmosfär. Requiem for a Vampire är inget undantag, den innehåller allt som kännetecknar Rollin. Vackra förföriska och ofta nakna kvinnor, en övergiven landsbygd, vildvuxna kyrkogårdar, gamla ruiner med dödskallar utplacerade lite varstans och kanske det han är mest känd för – vampyrer.

”Älska med mig innan du går in i tornet. Jag vill älska med dig för första och sista gången, innan det skymmer.”

Requiem for a Vampire har inte en lika luddig historia som många av Rollins andra filmer, även fast den inte ger sig helt tillkänna förrän under den sista halvtimmen. Filmens första halva är väldigt sparsam med dialog och allt rör sig långsamt framåt och det händer egentligen inte särskilt mycket under filmens gång men ändå håller den mig trollbunden. Allt är otroligt vackert och den sköna musiken som pendlar mellan klassiskt och flummig progg är i perfekt harmoni. Ljussättningen och färgskalorna är utsökta och under den långa men otroligt snygga sekvensen i källaren där motbjudande män förlustar sig på fastkedjade nakna kvinnor är Rollin i sitt esse. Requiem for a Vampire är precis min typ av vampyrfilm, det är långt från vad vi är vana vid idag och det faller förmodligen inte dagens generation i smaken. Jag har sagt det många gånger tidigare men jag säger det igen – Jean Rollins filmer är poesi för ögonen. Även fast den inte tillhör mina favoriter så är Requiem for a Vampire en behagligt erotisk saga för vuxna och är ett måste i filmsamlingen.

Night of the Hunted (1980)

En kvinna i nattlinne dyker upp längs med en landsväg mitt i natten. Hon vet att hennes namn är Elysabeth men utöver det är hennes minne blankt. En känsla säger henne dock att hon är rädd för någonting. En ung man vid namn Robert tar med henne hem till sin lägenhet i stan men det dröjer inte länge innan Elysabeth glömt var hon är och vem han är, varje händelse försvinner medan de sker. Det enda vaga minne hon lyckats bevara är ett namn, Véronique. Robert och Elysabeth älskar med varandra och när han sedan går till jobbet kommer en doktor vid namn Francis och hans assistent Solange och tar henne med tillbaka till en klinik belägen i en skyskrapa. Där finns fler som Elysabeth, med sina inren fyllda med rädslan och förtvivlan och med ett minne som sakta förtvinar bort. Det är inte bara minnet som försvinner hos de drabbade utan de förlorar även kontrollen över sin balans, rörelser och panikanfall gör dem farliga för sig själva och omgivningen. Elysabeths instinkt säger henne att hon måste fly, men inte innan hon hittar sitt starkaste och enda minne - Véronique.

”Det är som om jag är oskuld. Som om jag älskar med någon för första gången. Min kropp har glömt allt som hänt innan detta. Kom, ta mig.”

Jean Rollin är en regissör som definitivt inte tilltalar den stora publiken. Jag har sagt det många gånger och jag kommer förmodligen att fortsätta att tjata om det men jag älskar verkligen den numera avlidna fransmannens filmer. De är fascinerande skapelser som inte liknar någonting annat. Hans Night of the Hunted eller La Nuit des Traquées som är filmens originaltitel skiljer sig något från flera av hans andra skapelser, mest genom att inte ha blodtörstiga varelser med vassa framtänder i huvudrollen. Night of the Hunted har jämförts av många med David Cronenbergs filmer där människans inre står i centrum men det är dock de enda likheter jag kan hålla med om. Rollin skapar sin egen vision av en katastrof som gått fel, i en ödslig värld där gatorna är tomma, och det är inte förrän under filmens sista halvtimme som vi får reda på den bakomliggande orsaken. För att vara en film av Rollin är Night of the Hunted en ganska rakt berättad historia, utan att för den delen förlora de flesta av regissörens kännetecken.

”Det enda vi kan göra är att röra vid oss själva. Det är vår enda njutning. Det enda vi inte glömmer.”

I centrum som den förvirrade Elysabeth står den vackra fransyskan Brigitte Lahaie och hon är anledning nog att se Night of the Hunted. Lahaie är perfekt i huvudrollen och visar här att hon klarar av så mycket mer än att bara ligga med benen isär. Night of the Hunted är en vacker film både att titta och att lyssna på. Allt är estetiskt snyggt och den vackra och stämningsfulla musiken lägger en vemodig ton över filmen. Mänsklig kontakt står i fokus och även fast det frikostigt exponeras naken hud symboliserar den någonting fint och livsviktigt istället för att enbart fungera i exploateringssyfte. De förtvivlade varelserna vars enda dämpning av det inre kaoset stillas genom att röra vid varandra, är snyggt utfört och Rollin visar ytterligare en gång vilken gedigen regissör han var. Den drömska atmosfären, den poetiska dialogen och hans varsamma kamera som studerar skådespelarna och dess omgivningar är mästerlig. Det händer inte särskilt mycket i Night of the Hunted och den tar tid på sig med att ge en förklarning men som vanligt när det kommer till regissörens filmer blir jag uppslukad och nästan hypnotiserad. Det förekommer en och annan våldsamhet i form av sax i ögat och eldstrider som hjälper till att påskynda händelseförloppet men det är Rollins varsamma och egensinniga kännetecken som ännu en gång håller mig trollbunden. Jag kan inte få nog av hans filmer och varje gång jag sätter mig ner för att ta del av någon av hans många skapelser för första eller för femte gången, känner jag mig som en pojke på julafton.

Lèvres de Sang aka Lips of Blood (1975)

På en fest ser Frédéric ett foto som påminner honom om sin barndom. Fotot föreställer ruiner och barndomsminnen börjar spelas upp där han som 12 årig pojke möter en kvinna klädd i vitt som låter honom spendera natten bland ruinerna. Innan gryningen skickas han iväg då hans mor letar efter honom. Frédéric förälskar sig i kvinnan och när han springer där ifrån ropar han je t’aime. Han blir besatt av fotot och frågar runt på festen om någon vet var fotot är taget. Modern är inte lika lyrisk över Frédérics besatthet och varnar honom för den farliga natten. Han lyckas lokalisera fotografen som är mitt upp i en fotosession med en naken skönhet. Fotografen vägrar berätta vart fotot är taget då hon fått pengar för att hålla sin mun stängd. Det krävs dock inte mycket övertalning och de bestämmer träff vid midnatt på stadens akvarium och hon lovar att då förtälja namnet på platsen. Under sin väntan går Frédéric på bio och ser Jean Rollins Le Frisson des Vampires trots att bioaffischen utanför visar planschen för en annan Rollin-film, La Vampire Nue. På biografen ser han samma kvinna som han förälskade sig i som ung och följer efter henne. Han följer henne in på en kyrkogård och ner i en gravkammare där det står två kistor. När han öppnar dem finner han skrikande fladdermöss men i själva verket släpper han lös fyra vackra och väldigt lättklädda vampyrer. När han anländer till akvariet vid utsatt tid stöter han på en mystisk man och den kvinnliga fotografen ligger livlös. Det verkar som om någon gör allt i sin makt för Frédéric inte ska återvända till ruinerna.

Jag läser titt som tätt recensioner där folk avfärdar Jean Rollins filmer som sega skitfilmer och jag kan verkligen inte förstå varför då jag fortfarande inte sett en enda dålig film av karln. Kanske är det av samma anledning som jag själv ratade honom när mitt intresse för skräckfilm utanför Amerikas gränser tog sin början. Jag var intresserad av Lucio Fulci, Ruggero Deodato och Dario Argento, för att bara nämna några få och jag ville se blodutgjutning, så ofta och så brutalt som möjligt. Jag testade Fascination (recension HÄR) men tröttnade snabbt och det dröjde säkert tio år innan jag besökte fransmannens filmer igen, då med ett öppet sinne och ett inte lika stort intresse för blood, guts and gore. Det fungerade utmärkt och idag anser jag honom som en av mina absoluta favoritregissörer. Lèvres de Sang eller Lips of Blood som filmen är mer känd som är ytterligare ett bevis på vilken fantastisk regissör han var. Hans drömlika atmosfärer, poetiska framtoning och vackra lättklädda kvinnor är unik, även för sin tid då det kom mängder av liknande filmer. Rollins filmer är så mycket mer än bara exploitation som många verkar avfärda dem som. För att vara en film regisserad av Rollin är Lèvres de Sang en ganska rakt berättad historia och inte alls lika flummig som många av hans andra filmer är. Lèvres de Sang är sparsam på dialog och håller ett långsamt tempo men är fylld med vackra kvinnor, en skön atmosfär och fantastiska miljöer. Allt ser som vanlig väldigt estetiskt snyggt ut. Rollin dyker själv upp på en kort visit och faller snabbt offer för de vackra kvinnornas sylvassa tänder. Nu när jag sett några filmer av mannen börjar jag se samband och röda trådar i hans skapelser. Olycklig kärlek, identitetssökande och utanförskap är ständigt återkommande teman. Dessutom kände jag igen stranden där slutscenen utspelar sig, det är samma strand som inleder hans La Rose de Fer (recension HÄR). Lèvres de Sang är inte min favoritfilm från Rollins katalog men det betyder inte att den inte är förbannat bra, för det är den. Jean Rollin håller mig fortfarande trollbunden och hans filmer stannar kvar hos mig långt efteråt och likt en drog vill jag bara ha (se) mer.

Fascination (1979)

Fascination börjar med en långsam kameraåkning över en gammal tavla och det är precis vad Jean Rollins filmer är, filmkonst.

Ett gäng tjuvar stjäl guld från en man. När en av tjuvarna föreslår att han ska åka till London för att beräkna värdet på bytet och sedan mötas en månad senare för att dela upp guldet så sätter sig de andra på tvären. Han tar en kvinna som gisslan och flyr med guldet. Kvinnan lyckas smita och snart så har mannen sina forna kumpaner i hälarna. Han kommer till ett gigantiskt slott som han bryter sig in i. På slottet befinner sig två vackra kvinnor som säger sig vara kammarjungfru och sällskapsdam till slottets ägare, som är i Paris på besök till nästkommande dag. Mannen bestämmer sig för att stanna tills det blir mörkt. Kvinnorna förför och manipulerar Mark, som de vet att han heter utan att han har presenterat sig, och snart så har han inte överhanden längre. Utanför slottet så väntar hans gamla kumpaner för att ta tillbaka deras guld och kvinnorna i slottet börjar bete sig allt märkligare. De gör allt i deras makt för att få Mark att stanna kvar i slottet. Kvinnorna väntar gäster och vid midnatt ska någonting inträffa.

”Var på er vakt, döden förklär sig ibland i förförelsens skrud.”

Jag tycker verkligen om Jean Rollins filmer och än så länge har jag inte blivit besviken på hans verk. För varje film jag ser så tycker jag om dem mer och mer och han har kommit att bli en av mina favoritregissörer. Jag vet inte varför jag inte sett Fascination tidigare men nu är det min nya favoritfilm av Rollin och definitivt en film jag kommer att bekanta mig med flera gånger igen i framtiden. Som vanligt när det kommer till Rollin är allt otroligt snyggt. Ingen kan fånga den kvinnliga skönheten som Rollin. Brigitte Lahaie som jobbat med Rollin tidigare i bland annat The Grapes of Death (recension HÄR) har aldrig sett bättre ut och är perfekt i den lättklädda rollen som Eva, en av de två kvinnorna på slottet. Rollin har en enorm känsla när det kommer till att blanda sensuell erotik och skräck i en smakfull blandning utan att det blir snuskigt, inget fel i det men här känns hans vision av lesbiska kvinnor med smak för blod helt rätt. Han filmar den kvinnliga kroppen lika varsamt som en vinylnörd hanterar sina lp-skivor. Även i Fascination är filmspråket och dialogen poetisk, utan att den blir töntig och den sparsamma dialogen lämnar rum åt den drömska atmosfären. De vackra omgivningarna och den trollbindande musiken får mig att önska att filmen aldrig ska ta slut.

Förväntar ni er en traditionell vampyrfilm med vassa tänder, silverkors och vitlök så har ni kommit helt fel. Fascination är definitivt ingen vanlig vampyrfilm, eller skräckfilm heller för den delen. Filmen är inte särskilt våldsam eller blodig men det kompenserar den istället med vackra kvinnor, en otrolig atmosfär och filmsekvenser som stannar kvar i huvudet. Inledningsscenen där Brigitte Lahaie och Franca Maï dansar på en bro till musiken från en grammofon och när Lahaie, endast iklädd en svart kåpa, svingar en lie är fantastiska. Detta bör ses av alla som har ett intresse för bra film. Fascination är verkligen fascinerande!

                                         Inledningen till Fascination

La Rose De Fer aka The Iron Rose (1973)

Discshop firade mina 31 jordsnurr med att ge mig ett presentkort på 50 kronor, dessutom passade de på att sänka priset på alla Njutafilms släpp av Jean Rollins filmer. Jag tog tillfället i akt och beställde de sju filmer jag ännu inte ägde av denna fantastiska regissör. La Rose De Fer eller Iron Rose som det står på filmomslaget, var en av dem.

”Ni som känner till underjorden. Hör ni mig? Ni, mina vänner. Svara mig.

 De har stängt in er med sina staket – sina kors.

 Ni är inte döden. Det är de som är döden.

 De har låst porten till kristallslottet.”

Ett ungt par träffas på en bröllopsfest och bestämmer sig för att träffas igen. De möts upp på en övergiven tågstation och leker kurragömma. Paret blir snabbt förälskade och tar sina cyklar och styr kosan mot okänd destination. Den okända destinationen blir en gammal ödslig kyrkogård i höstskrud och de bestämmer sig för att gå en promenad. Under en kärleksakt glömmer de både tid och rum och det har blivit kväll. Kyrkogården ser inte längre lika inbjudande ut. Den har blivit mörk och otäck. Paniken börjar gripa tag om det unga paret då de inser att de kanske aldrig hittar ut igen.

”Ni som går in lämnar hoppet bakom.”

Det är svårt att beskriva handlingen i La Rose De Fer då det egentligen inte händer särskilt mycket. Det är ingenting negativt då allt är estetiskt snyggt hela tiden. Scenerna är långa och utdragna och dialogen framförs som om den vore skriven som poesi. Filmen har en spöklik atmosfär och Jean Rollin tar verkligen vara på omgivningarna och använder kyrkogården som en jättelik labyrint. Till skillnad från många av Rollins andra filmer är La Rose De Fer helt och hållet befriad från blodiga scener och de nakna kvinnokropparna är få eftersom filmen egentligen endast innehåller två karaktärer.

La Rose De Fer är en svårdefinierbar film som närmast kan beskrivas som en mörk surrealistisk saga. Jean Rollin visar publiken att det inte behövs en massa pengar för att göra en bra film, allt som krävs är skaparglädje och den glädjen besitter verkligen Jean Rollin.

La Morte Vivante aka The Living Dead Girl (1982)

Tre män dumpar tunnor med kemiskt avfall i anslutning till en gravkällare. När de väl är där passar de på att skända gravarna och stjäl smycken tillhörande en avliden mor och dotter. Ett jordskalv gör så att en av tunnorna trillar i marken och börjar läcka ut i jorden. Dottern, vars namn är Catherine, väcks till liv samtidigt som det kemiska avfallet fräter sönder ansiktet på en av männen, de andra två förlorar sina liv med hjälp av Catherines sylvassa naglar.

Tack vare ett löfte från länge sedan där Catherine och hennes barndomsvän Helene förenade blod med varandra och lovade varandra evig vänskap, dras hon till sitt forna hem, ett gigantiskt slott som nu är till försäljning. Det dröjer inte länge innan Helene ringer till slottet och får ljudet från en gammal speldosa som svar. Hon associerar genast melodin med Catherine, som varit död i två år och beger sig dit. I slottet finner hon två nakna och skändade kroppar. Catherine, uppstigen från de döda, är inte sig lik och det enda som verkar göra henne lycklig är människoblod.

”Mitt liv och min död ligger här”

Jag har alltid gillat Jean Rollin utan att egentligen sett särskilt mycket av honom. Jag tycker om att läsa om honom och hur hans filmer beskrivs. Jean Rollin är mest känd för sina långsamma och atmosfärsfyllda vampyrfilmer med lättklädda kvinnor. La Morte Vivante eller The Living Dead Girl som den är mest känd under är undantagsvis ingen vampyrfilm, inte heller en zombiefilm utan en vacker historia om skuld och evig förälskelse. Det är vackert filmat och miljöerna är fantastiska. Filmens sparsamma och sorgsna soundtrack lägger ett djupt vemod över filmen. Jean Rollin filmar poesi och får mig att vilja se mer av denna fantastiska regissör. 

The Grapes of Death (1978)

Elisabeth och hennes väninna är på väg till Spanien. De kommer dock inte särskilt lång då de bli attackerade av en kille som ser riktigt kass ut. Elisabeth flyr för livet och hamnar mitt ute på den franska landsbygden. Där stöter hon på konstiga figurer som alla ser lika skabbiga ut som mannen på tåget. Anledningen visar sig vara att vinskörden blivit förorenad av dåligt besprutningsmedel. De som dricker vinet förvandlas till aggressiva zombies. 

The Grapes of Death eller Les Raisins de la Mort som är dess originaltitel, känns inte som en renodlad zombierulle. Jean Rollin skapar en drömliknande saga med superb atmosfär. Det snygga fotot, de varierande kameravinklarna och den stämningsfulla musiken kompenserar den aningen tunna historien. Å andra sidan är det väl inte djupa personporträtt eller en tung story man är ute efter om man tycker om denna typ av film. 

Jag får mersmak av Rollin och förstår att det kanske är dags att ta itu med hans vampyrfilmer. Jag vet att jag sett några av dem men det spelar ingen roll. Jag kommer att se dem igen och njuta. Jean Rollins filmer är ögongodis och jag rekommenderar dom varmt!