Rose Red (2002)

Ingen som läser min blogg eller känner mig kan ha undgått att uppmärksamma att jag snöat in på Stephen King den senaste tiden. Hans ofta väldigt långa böcker kan vara skönt att ta en paus ifrån ibland och vad passar då inte bättre än en historia skriven av mannen i fråga, direkt för tv?

”Shirley Jackson was right. Some houses are born bad. Houses like this one. Houses like Rose Red.”

John Rimbauer lät bygga ett jättelikt hus till sin blivande maka, den tjugo år yngre Ellen under 1900-talets början. Marken där huset snart skulle stå gjorde byggnadsarbetarna galna och innan kåken, som senare fick namnet Rose Red, blev färdigbyggd inträffade en rad olyckor. Fram till 1972 försvann tjugotre personer i samband med sina vistelser på Rose Red och sedan dess har det jättelika huset hållits stängt. 30 år senare anses Rose Red vara en död cell och professor Joyce Reardon, som är besatt av den otursföljda kåken, lyckas övertala (genom att sära på benen) den sista levande i Rimbauer-släkten att öppna portarna en sista gång. Joyce tar med sig ett team bestående av sex personer med olika psykologiska talanger för att utföra experiment och för att se om Rose Red fortfarande hemsöks av paranormala fenomen. Efter att ha legat i dvala under många år vaknar Rose Red sakta till liv igen.

”If we’re quiet...if we listen...we can hear houses breathe. Sometimes in the depth of the night, we hear them groan. It’s as if they’re having bad dreams.”

Stephen King är en sagoberättare för vuxna. Det som gör honom så intressant är hans enastående berättelser som ofta snuddar vid gränsen till det övernaturliga. Hur otroliga hans historier än kan vara, sväljer vi dem rakt av och ifrågasätter aldrig huruvida de är trovärdiga eller inte. Det spelar ingen roll då han ständigt väver in de alltid lika aktuella frågeställningarna om en eller flera personers tankegångar kring sina roller i livets olika skeden. Det kan spegla sig i religion, politik, kärlek, hat, allt som lägger grunden till det ständiga sökandet efter att finna sin identitet och att kunna passa in. Ibland kan hans verk kännas som ursäkter till att berätta samma historia en gång till, och det gör han ibland men det är ur de många olika perspektiv han berättar dem som gör dem intressanta. Det känns aldrig som att han upprepar sig själv på ett negativt sätt. Sträckan från A till B är oftast mest intressant däremellan, utan att för den delen fallera i slutskedet. När hans tankar överförs till film blir de oftast inte lika lyckade. Rose Red är ett sådant exempel.

Till en början var det tänkt att Steven Spielberg skulle ha regisserat en spökhistoria och att Stephen King skulle stå för manuset, men då det drog ut på tiden försvann Spielberg från projektet och King sålde istället filmmanuset till tv-bolaget ABC. Rose Red blev en miniserie på tre avsnitt med en speltid på över fyra timmar.

En historia som detta har vi fått ta del av flera gånger tidigare och Rose Red tillför inte mycket nytt till genren, men bra spökhistorier växer inte på träd så jag välkomnar varje nytt bidrag med min fulla uppmärksamhet. Det har gjorts mycket bättre tidigare men King (som själv dyker upp i en liten roll som pizzabud) har lyckats skriva ytterligare en bra historia med ett detaljerat persongalleri som tyvärr inte blir särskilt lyckat i tv-format och jag kan tycka att det är lite synd att han inte valde att berätta sin historia i bokform istället. Karaktärerna är det dock inget fel på, om man bortser från den otroligt enerverande Matt Ross som spelar Emery, vars minspel och totala avsaknad av skådespelartalanger stör filmen och gör att all min fokus går till att önska livet ur honom. De resterande är alla bra och flera av dem känner vi igen från idag omåttligt populära serier som Two and a Half Men och Bones. Julian Sands från min ungdomsfavoritfilm Arachnophobia spelar här tankeläsaren Nick och varje gång han dyker upp i en film höjs betyget automatiskt ett snäpp. Tyvärr verkar de flesta helt sakna en bakgrundshistoria och man kan undra om King var stressad med att bli färdig eller bara valde att hoppa över vissa och presentera dom bakgrundslösa. Jag skulle vilja veta mer om Pam, Vic, Cathy och Nick. King ger oss hintar till sina tidigare romaner som t.ex. den autistiska Annies telekinesitalanger som får stora stenar att falla från skyn, likt Carrie (vars filmatisering jag recenserar HÄR) i romanen med samma namn . Emerys talanger liknar de som Danny besitter i The Shining (Kubriks film recenserar jag HÄR och tv-produktionen HÄR).

”A house is a place of shelter. It’s the body we put over our bodies.”

Som jag nämnde tidigare tillför Rose Red ingenting nytt till filmgenren och tv-produktionen känns av lång väg med sina återhållsamma specialeffekter och nästan totala avsaknad av blod. Spökenas utseenden är ganska imponerande men det är en alldeles för snäll skapelse och det blir nästan (bara nästan) lite familjefilm över det hela. Serien lyckas dock med att leverera en bra blandning av då och nu med snygga tillbakablickar från förr i tiden och då får Rose Red mig att bli lite (bara lite) nyfiken på uppföljaren The Diary of Ellen Rimbauer. Huset och dess omgivningar är perfekta och att placera det mitt i stan (Washington antar jag) ger känslan av att räddningen är nära men ändå så avlägsen, på samma gång. Tyvärr räcker det inte att det ibland är riktigt snyggt och stämningsfullt då det i nästa sekund känns oinspirerat och taffligt. De flesta klichéerna finns i Rose Red men det är å andra sidan ingenting jag kan klaga på. Seriens största problem är emellertid att det aldrig blir otäckt och det ska en bra spökfilm vara. Rose Red fungerar hyfsat om man ser den som en serie och tittar på ett avsnitt i taget (med förslagsvis en dags mellanrum) men som helhet är det inte särskilt lyckat. Det rör sig långsamt framåt och i början verkar det väldigt lovande men under seriens sista avsnitt blir alltihopa pannkaka. Det blir ointressant och jag fingrar på telefonen istället för att följa våra vänner i spökhuset. Jag tyckte aldrig om Rose Red när jag såg den för första gången och det gör jag inte nu heller. Om jag skulle vara tvungen att sätta ett betyg så skulle det bli två spöken av fem möjliga och då är jag generös.