The Black Scorpion (1957)

”It’s a gigantic scorpion!”

Ett vulkanutbrott vid den lilla staden San Lorenzo i Mexiko ödelägger allt i sin väg. Två geologer slår ihop sina kloka huvuden och planerar en expedition för att utreda saken närmare. I en övergiven lada finner de ett spädbarn och inte långt därifrån vid en demolerad bil ligger en lagens mans livlösa kropp. Kollegorna beger sig till San Lorenzo för att försöka få klarhet i vad som har hänt. Invånarna är livrädda och det visar sig att flera försvunnit spårlöst och befolkningen är övertygade om att en demonisk varelse ligger bakom. Geologerna åker tillbaka till området där de stöter på Señorita Alvarez som tar med dem till sina ägor. Vulkanutbrottet visar sig ha släppt lös uråldriga skorpioner som vuxit till enorma proportioner och nu är de på väg till Mexico City.

”…but what’s the tequila for? Well, in your country, I believe you call it a coffee break.”

Det är pang på rödbetan från starten. Av den oändliga drösen av liknande filmer från eran har jag aldrig tidigare varit med om ett sådant driv i en film. Det händer saker nästan hela tiden och här behöver vi inte vänta två tredjedelar in i filmen innan vi blir presenterade för de gigantiska monstren. Skorpionerna ser verkligen hur häftiga ut som helst med sina dreglande käftar med sylvassa tänder och skrikande läten (som är de samma som användes i Them!). Då budgeten ibland verkar ha sinat presenteras de vid vissa tillfällen som svarta skuggor men det funkar bra då de ser ut som ansiktslösa dödsbringare. Specialeffekterna är beundransvärda för sin tid och förutom de imponerande skorpionerna får vi se larven och spindeln som blev borttagna från King Kong tjugotre år tidigare. Filmens slutsekvens som kan vara något av det mest underhållande jag sett i någon av de snarlika filmerna från 1950-talet bär många likheter med King Kong och för en gångs skull känns slutet inte påskyndat. Musiken är som vanligt härligt överdramatiserad och allt det som hör genren till finns här. Den vackra kvinnan som en av våra hjältar blir kära i, vetenskapsmannen med sina galna teorier och utlägg och förstås de gigantiska varelserna. Det är lite kul att The Black Scorpion utspelar sig i Mexiko och att det är amerikanarnas tur att komma på besök. Det görs väldigt klart för oss att det är mexikanare vi har att göra med då de flesta har stora hattar och en skäggprydd överläpp. Dialogen är förbannat kul med en fantastiskt avspänd humor och en oseriös kärlekshistoria som pricken över iett. The Black Scorpion hamnar lätt på min fem i topp när det kommer till monsterfilmer från 1950-talet och den får mig att känna mig som en ung grabb igen, med näven i popcornskålen och de tefatsstora ögonen riktade mot den lilla tjocktvn.