Jack White @ Falconer Salen, Köpenhamn 10/9 2012

Mitt förhållande till Jack White började för 12 år sedan då jag hörde The Big Three Killed My Baby och Astro för första gången. Det var förälskelse från första stund och den håller i sig än idag. Det har hänt mycket i Jack Whites karriär sedan dess. Han har startat två band, producerat och lyft fram gamla och glömda stjärnor som Loretta Lynn och Wanda Jackson, startat sitt eget skivbolag Third Man Records, spelat med i filmer, skrivit ledmotivet Another Way To Die tillsammans med Alicia Keys till Bond-filmen Quantum of Solace och nu har han inte helt otippat valt att skapa musik under sitt eget namn. Tidigare i år släppte han debutalbumet Blunderbuss och till en början var jag något skeptisk till skivan. Den var bra men inte alls som jag hoppats på, det lät som det mesta han gjort tidigare, på gott och ont. Nu har det gått några månader och skivan har växt, men det är fortfarande inte en ”instant classic” som tidningen Mojo framställde den.

Första gången jag såg Jack White live var på Roskildefestivalen 2002 med hans band The White Stripes. Tre år senare såg jag dem igen på Globens Annex i Stockholm. Året efter startade han The Raconteurs tillsammans med Brendan Benson och på samma sätt som med The White Stripes blev min första konsertupplevelse med den nystartade gruppen på Roskildefestivalen nästkommande år. Dagen efter åkte jag hem till Malmö och såg dem igen på den kortlivade parkfestivalen Accelerator. Då lyckades jag få ett kort ögonblick tillsammans med honom då han signerade kvällens spellista. Det var stort!

När jag och min sambo åkte till solen i Barcelona i början av september i år såg jag till min förtjusning att Jack White skulle spela på klubben Razzmatazz i utkanten av staden. Hela dagen gick åt till att hitta stället och när vi kom dit var vi flera timmar för tidiga. Vi åkte tillbaka till lägenhet för en välbehövd siesta för att senare återvända och lyckas inhandla två konsertbiljetter för 39 euro stycket. Jag var enormt peppad då det var sex år sedan jag såg en konsert med Jack White senast. Upplevelsen blev dock inte som jag förväntat mig då min öl blev spetsad med någonting som gjorde mitt minne blankt och min kropp ohanterbar. Som tur var hade jag en biljett till gårdagens spelning på Falconer Salen i Köpenhamn som låg och väntade på mig när jag kom hem.

Under Blunderbuss-turnén har Jack White valt att byta medmusiker under konsertens gång. Första delen har backats upp av manliga musikanter under bandnamnet Los Buzzardos och konsertens andra del av kvinnliga, under namnet The Peacocks. I Barcelona valde han uteslutande The Peacocks, igår var det Los Buzzardos tur. 

 

Lite efter klockan nio inledde Jack White en 90 minuters lång konsert med The White Stripes klassikern Dead Leaves and the Dirty Ground och publiken jublade, jag jublade och slutade aldrig. Vad som sedan följde var en hitkavalkad från hans 13 åriga karriär. Större delen av Blunderbuss spelades förstås och enstaka låtar från The Raconteurs och The Dead Weather. Däremellan passade han på att köra rariteter som hans tolkning av You Know That I Know från tributskivan The Lost Notebooks of Hank Williams. Konserten hade ett högt tempo och om man bortser från det något sega mittenpartiet (med albumets två svagaste låtar Take Me With You When You Go och I Guess I Should Go To Sleep) kunde jag inte stå still. En fantastisk countryversion av den annars överskattade Hotel Yorba, popexplosionen Steady, As She Goes, bluesonanin i Ball and Biscuit (som ingen mindre än Bob Dylan valde att framföra en duett med Jack White under en konsert i Detroit) och den bedövande vackra Blunderbuss var bara ett fåtal av kvällens underverk. När Jack White avslutade konserten med den numera klassiska Seven Nation Army kändes det nästan som om golvet skulle brista under mina fötter. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen. Jack White är det bästa som har hänt musikindustrin de senaste 20 åren och det bevisade han ytterligare en gång i gårkväll. Det ska bli intressant att se vad den blott 37-åriga mannen hittar på härnäst, det kan inte bli annat än storslaget!