Anatomy of a Murder (1959)

Det finns många klassiska filmer som man bör ha sett om man har ett stort filmintresse. Jag försöker att beta av de jag ännu inte har haft nöjet att se, efter hand. Nu har turen kommit till Otto Premingers Anatomy of a Murder.

”You’re a funny kind of lawyer. The music, I mean. Aren’t lawyers supposed to like music? Not that kind of music. I guess that settles it. I’m a funny kind of lawyer.”

Den före detta allmänna åklagaren Paul Biegler jobbar nu som försvarsadvokat tillsammans med sin sekreterare i den lilla staden Iron City. Under en av Pauls fisketurer uppmärksammas ett brutalt mord i småstaden, där en löjtnant skjutit en man till döds efter det att hans fru blivit våldtagen. Efter en långvarig tvekan accepterar Paul slutligen erbjudandet att försvara löjtnanten. Till hjälp tar han sin alkoholiserade juridikpartner och vän Parnell. Historien innehåller många frågetecken och det blir svårare än han trodde att få juryn på sin sida när försvaret tar hjälp av en biträdande kronjurist från storstaden.

”I’m just a humble country lawyer, trying to do my best against this brilliant prosecutor from the big city of Lansing.”

Ända sedan jag såg James Stewarts filmer i Alfred Hitchcocks regi (här kan ni läsa mina recensioner av Rope och Rear Window) har jag blivit mer och mer förtjust i mannen. Stewart är en legend och en av de bästa skådespelare som existerat, så är det bara. I Anatomy of a Murder levererar han ytterligare ett knivskarpt rollporträtt som mycket väl kan vara hans bästa. Duke Ellingstons (som dyker upp i en kort scen tillsammans med Stewart) musik är lika klassisk som filmen och den fungerar perfekt ihop med bildspelet. Förutom Stewart är filmen fullproppad med bra skådespelare och många av dem gjorde här tidiga roller. George C. Scott visar redan här vilken duktig skådis han är som den bryska kronjuristen från den stora staden och det är inte konstigt att han blev Oscarsnominerad för sin insats. Lee Remick är utmärkt i rollen som det flirtiga våldtäktsoffret, 17 år innan hon adopterade djävulens son i The Omen. Ben Gazzara imponerar som den nonchalanta löjtnanten med kort stubin och det var inte förrän filmen var slut som jag insåg att det är samma man som spelade elakingen i Road House (som jag recenserar HÄR) 30 år senare. 

”Until this is over, you’re going to be a meek little housewife with horn-rimmed spectacles. You’re going to stay away from men, juke joints, booze and pinnball machines. You’re gonna wear a skirt and low-heeled shoes. And you’re gonna wear a girdle. Especially a girdle.”

Anatomy of a Murder är en filmklassiker med ett mycket bra filmmanus (som bygger på John D. Voelkers då rykande heta roman med samma namn) och enastående rollpresentationer. Första halvan fokuserar på att samla ihop fakta medan den andra delen bedömer och väver ihop den till ett imponerande resultat. Anatomy of a Murder behöver inga återblickar i bilder eller våldsamma utbrott för att hålla publiken på sträckbänken. Det är ett rättegångsdrama som trots sin långa speltid och sina år på nacken lyckas engagera tittaren. Filmen var vågad för sin tid och tog upp ett kontroversiellt ämne som än idag är aktuellt. Det är skrämmande att faktorer som en kvinnas klädsel och om huruvida hon var berusad eller inte kan innebära ogiltigförklarning eller straffmildring i liknande fall över 50 år senare. Det är ett sorgligt faktum att vi inte lyckats komma längre än vi har gjort sedan dess. Anatomy of a Murder är en film för jazzgillare och filmfantaster. Jag rekommenderar den varmt till älskare av båda.