Pojken Jack Sawyer och hans sjuka mamma Lily Cavanaugh är på
ständigt resande fot, tills modern inte orkar mer och de slår sig till ro på
ett ödsligt strandhotell i Kalifornien. Lily som försörjt sig och sin son som
skådespelerska var en gång i tiden krönt till B-filmernas drottning, nu är hon
döende i cancer. När hennes tolvåriga son får nys om en parallell verklighet
där en talisman som kan rädda hans mor finns, väcks ett hopp inom Jack. Han
inleder en lång och farlig resa, en resa som tar honom via vår värld in i en
annan som bara ett fåtal känner till - Territorierna.
”Resenären Jack, gamle
Resenären Jack, Har lång, lång väg att resa, Ännu längre är vägen tillbaka.”
Stephen King och Peter Straub träffades vid flera tillfällen
på olika mässor och konventioner under sjuttiotalets slut och de blev snabbt goda
vänner. De bestämde sig ganska snart för att försöka skriva en bok tillsammans
men efter bläddrande i kalendrar insåg de att deras scheman var fullspäckade
under de närmaste fyra åren. Nittonhundraåttiofyra kom dock resultatet av deras
samarbete, en sjuhundra sidor lång berättelse om kampen mellan ont och gott –
The Talisman, eller Talismanen som vi
här hemma i Sverige kallar den.
”Så efter många veckor
och farliga äventyr, av mörker och förtvivlan; av vunna och förlorade vänner;
efter slitsamma dagar och nätter i fuktiga höstackar; efter att ha mött
mörkrets demoner (varav de hemskaste bodde i hans egen själs avgrund) – efter
allt detta var det på detta vis Talismanen kom till Jack Sawyer.”
The Talisman är en
mäktig bok på både gott och ont. Många av Stephen Kings beundrare tycker att The Talisman är en av hans bästa böcker
men det tycker inte jag. Jag har lite svårt för denna sida av King som han då
och då återkommer till i sina böcker. The
Talisman är en typisk Stephen King bok men ändå inte. Boken har en stark
yngling som tvingas växa upp och agera vuxen i tidig ålder som huvudkaraktär
men jag lyckas inte dras med i hans äventyr i de båda världarna. När det dyker
upp människor med vingar, fjantiga varulvar eller sovande törnrosor (i detta
fall hans egen mor i parallellvärlden) blir jag lätt uttråkad. Jag tyckte om
historierna om Narnia och Härskarringen (det märks tydligt att
King blivit inspirerad av både Lewis och Tolkien) när jag var liten och i filmform
uppskattar jag dem fortfarande, men böckerna orkar jag inte läsa längre. Lite
samma sak känner jag för The Talisman.
Jag skulle nog ha gillat den för tio-femton år sedan men idag skulle jag ha föredragit
att få historien berättad på den vita duken (vilket varit på tapeten ett
flertal tillfällen men alltid slutat med att idéerna runnit ut i sanden).
Jag förstår varför folk tycker så mycket om The Talisman. Det är en fin berättelse
om ondska och godhet, kärlek och hat – men framförallt om mod och hjältedåd ur
en ung pojkes synvinkel. Jag tycker om Kings bok om revolvermannen Roland, The Dark Tower 1: The Gunslinger, och
även fast jag har flera tusen sidor kvar att läsa av sviten så ser jag faktiskt
fram mot det. The Talisman har en
snarlik historia men den känns inte lika ”vuxen” eller medryckande. The Talisman är ofta väldigt bra där
vissa stopp på vägen är olidligt spännande medan andra sackar rejält och får
mig att fundera på att lägga boken åt sidan och fortsätta läsa nästa bok i
Stephen Kings gigantiska katalog istället. Någonting inom mig sa dock åt mig
att inte tänka på det viset utan att istället ge boken både en andra och en
tredje chans. Det tog mig nästan en månad att ta mig igenom The Talisman och även fast jag tycker
att boken är några hundra sidor för lång är jag, såhär i efterhand, glad att
jag gjorde det. King och Straub har lyckats skapa en imponerade bild av en
parallell värld där Amerikas befolkning figurerar i annorlunda versioner av sig
själva, så kallade tvillare, i det renässansliknande Territorierna. Tyvärr
dyker det upp irriterande figurer under resans gång där framförallt Jacks vän
Varg får alldeles för mycket fokus under mer än en tredjedel av boken. Jag
föredrar faktiskt när historien utspelar sig i Amerika och inte i Territorierna
trots att vissa element, särskilt i bokens början är skickligt uppmålade av de
båda författarna. Ondskan som är porträtterad av den sluga Morgan Sloat /
Morgan av Orris är dock ett bra påfund och hans undersåtar som dyker upp här
och var i de båda världarna är många gånger skurkar i toppklass. Trots allt som
är bra i boken tycker jag inte att The
Talisman håller riktigt i längden. Saken är den att The Talisman, tillsammans med Roadwork och faktaboken Danse Macabre är de böcker jag tyckt
minst om hittills. Jag kan inte ge den mer än en svag trea i betyg och det är
en bok som aldrig riktigt lyckas engagera mig med sin historia och det är en
bok jag förmodligen aldrig kommer att läsa igen. Jag är däremot väldigt nyfiken
på bokens uppföljare som kom sjutton år senare under namnet Black House vars historia, det lilla jag
läst om den, verkar falla mig mer i smaken. Jag har nu läst tjugoen böcker av
Stephen King under loppet av ungefär ett halvår och även fast The Talisman inte tillhör mina favoriter
går jag raskt vidare och kastar mig över hans nästa bok, Thinner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar