Eaten Alive (1977)

Jag är inte överdrivet imponerad av regissören Tobe Hoopers filmer. The Texas Chain Saw Massacre är förvisso ett mästerverk och hans filmatisering av Stephen Kings Salem’s Lot är jag väldigt förtjust i men bortsett från dessa tycker jag inte att herr Hooper tillfört någonting speciellt spännande till filmvärlden. Men vänta nu, vi ju den ständigt bortglömda Eaten Alive, en film som tåls att ge en första eller andra chans.

Långt ute på vischan i Texas träskmarker driver galningen Judd en hotellverksamhet. En ung kvinna blir utslängd från hålans horhus av bordellmamman Miss Hattie när hon inte vill ställa upp på konstiga sexlekar med de betalande kunderna. Nästan pank och utan att veta vad hon ska göra härnäst checkar hon in på Judds skabbiga hotell, utan att veta att han har en hungrig krokodil som husdjur i det kringliggande vattnet. När den unga kvinnans pappa och syster kommer för att leta efter deras försvunna familjemedlem får Judd det hett om öronen. Under tiden checkar en rad bisarra figurer in på hotellet - och de flesta av dem checkar aldrig ut igen.

”My name is Buck and I’m ready to fuck.”

Eaten Alive är en film som går under många alternativa titlar. Den hette Death Trap när jag såg den för första gången då det svenska bolaget House of Horrors släppte den på videokassett för nästan femton år sedan. När det blev klart att Robert Englund för femtioelfte gången kommer till årets upplaga av Sci Fi Mässan i Malmö kom jag att tänka på Eaten Alive, där denne dyker upp i en tidig roll som kåtbocken Buck. 

Eaten Alive är Hoopers tredje film. The Texas Chain Saw Massacre var inte regissörens debutfilm som jag fram till idag alltid trott, bara genombrottet. Hans första film Eggshells kommer jag emellertid nog aldrig att se då den inte intresserar mig något nämnvärt. Eaten Alive var en av många filmer som under åttiotalet blev klassad som en video nasty och totalförbjuds eller klipptes sönder. Nu var det längesedan detta var något problem för filmentusiasten och samtliga filmer som föll offer för detta fiasko finns nu lite varstans att få tag på i sina originalversioner. Filmbolaget Studio S släppte för några år sedan en box med några av dessa titlar tillsammans med det numera klassiska inslaget om videovåld i tv-programmet med samma namn, programmet som gjorde den svenska befolkningen vettskrämda en decemberkväll nittonhundraåttio. En av dessa filmer var Tobe Hoopers Eaten Alive. 

Eaten Alive bär många likheter med The Texas Chain Saw Massacre och många gånger infinner sig samma känsla. Mycket av detta beror på den snarlika musiken som även denna gång är skapad av regissören och Wayne Bell. Filmen spelades in i en studio någonstans i Hollywood och det är en imponerande inspelningsplats som för tankarna tillbaka till Universals gamla monsterfilmer från femtiotalet. Det gamla nedgångna hotellet och dess risiga omgivningar, ständigt indränkt i dimma och röd ljussättning sätter en speciell ton för filmen och gör det hela jäkligt snyggt i all sin enkelhet. Filmens historia kan rymmas på en pappersservett där det enda som egentligen händer är att skumma figurer, den ena konstigare än den andra, checkar in på hotellet och blir jagade av den galna Judd med en lie i högsta hugg för att avslutningsvis bli krokodilföda. Neville Brand som spelar den skvatt galna Judd är dock förbannat övertygande och framställs lite som en redneckversion av Norman Bates, fast istället för att ha sin mumifierade mamma på vinden har Judd en blodtörstig krokodil under huset. Det skriks nästan nonstop i Eaten Alive och Marilyn Burns dyker upp igen och skriker lika ihärdigt som hon gjorde i The Texas Chain Saw Massacre och det är konstigt att hon inte gick vidare och följde skaran av populära scream queens under åttiotalet. 

Eaten Alive är en billig film i grindhousestil men det hindrar den inte från att vara väldigt underhållande. Filmen håller ett rasande tempo och utspelar sig som en surrealistisk mardröm där den minimala historien möjliggör alla sorters galenskaper. Hooper beskriver den själv som ”a carnivale of insanity” i extramaterialet och där slår han huvudet på spiken. Krokodilen är ingen imponerande skapelse utan ser mest ut som en plastleksak som barnen leker med i plurret under sommaren men attackscenerna fungerar ändå förvånansvärt bra. Allt från när lien svingas till när bestens käftar tuggar i sig de olyckliga hotellgästerna känns väldigt primitiva i sann B-filmsanda. Precis som The Texas Chain Saw Massacre är Eaten Alive inspirerad av en mördare, denna gång seriemördaren Joe Ball aka The Butcher of Elmendorf. Under nittonhundratrettiotalet mördade han en rad kvinnor och det sägs att han matade deras kvarlevor till alligatorer innan han sköt sig själv i hjärtat när polisen skulle arrestera honom. Eaten Alive faller inte alla i smaken men själv tyckte jag den var mycket bättre än vad jag gjorde för femton år sedan. Eaten Alive är Tobe Hoopers nästbästa film.