För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor (1964)

Den ryktbara musikkritikern Cornelius beger sig till cellomästaren Felix sommarresidens för att avsluta sin biografi om den store musikern. Väl där visar det sig stört omöjligt att få ett enskilt samtal med maestron utan istället får Cornelius nöja sig med att prata med Felix många kvinnor, som alla ger sin egen bild av den kvinnotjusande mästaren.

”Varje likhet mellan denna film och den s.k. verkligheten måste vara ett missförstånd.” Så inleds Ingmar Bergmans första färgfilm, en komedi indelad i fyra kapitel vilken inleds och avslutas med cellomästaren Felix död. För manus står regissören själv, tillsammans med kompisen Erland Josephson och vad som på pappret verkar lovande visar sig istället vara en besvikelse.

”Här i huset finns inga hemligheter som är hemliga.”

För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor är inte en av Bergmans kändaste filmer och efter att ha sett den för första gången så förstår jag varför, den är helt enkelt inte särskilt bra. Filmens största problem är Jarl Kulle som här spelar musikkritikern Cornelius. Han är otroligt enerverande och han levererar det ena töntigare utspelet efter det andra. Det blir alldeles för mycket ”trilla på bananskal humor” och hela upplevelsen känns mest högljudd och tölpig. Vid enstaka tillfällen skiner dock Bergmans känsla för humor igenom som när textraden ”i anledning av censurfaran skildras kärleksakten på följande sätt” och ett efterföljande dansnummer får ersätta den pågående sexakten mellan Kulle och Andersson. Någon rädsla för censuren verkar dock Bergman inte ha då det några minuter senare dyker upp ett blottat kvinnobröst i all hast och det gör just den scenen roligare än vad den egentligen är. Bibi Andersson är emellertid strålande i rollen som den förföriska Humlan och likaså Allan Edwall som spelar cellomästarens impressario Jillker. Edwalls utspel är förövrigt det enda i För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor som faktiskt lockar till skratt. Utseendemässigt däremot så ser För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor väldigt bra ut. Scenografin är ursnygg, musiken skön och Sven Nykvists foto är förstås väldigt vackert. En fyrverkerisekvens är otroligt effektfull men i det stora hela så är För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor inte mer än en parentes i Bergmans filmkatalog. Regissören har tidigare visat att han kan hantera komedin strålande i t.ex. Sommarnattens Leende eller i den sista episoden i Kvinnors Väntan. För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor är endast intressant för de mest inbitna Bergman-beundrarna.