Teenage Mutant Ninja Turtles (2014)

En skara brottslingar med den ondskefulla Shredder i spetsen håller New Yorks invånare i ett hjärngrepp och planerar en ödesdiger attack mot staden. Det finns emellertid några som kämpar emot och de gömmer sig i kloakerna. Tv-reportern April gör sitt bästa för att få sitt stora genombrott och när hon en kväll får en skymt av stadens beskyddare lämnas hon mållös. Muterade sköldpaddor som med hjälp av den uråldriga kampsporten ninjutsu rensar upp bland avskummen som går under namnet Fotklanen och nu är det upp till de fyra sköldpaddorna och April att rädda staden mot en  annars säker undergång.

“We were created as weapons, and we knew the world would never accept us... but one day, it would need us.”

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av serietidningshjältar. När jag var mindre så läste jag mest Kalle Anka och gamla skräckblaskor men det fanns två undantag som jag var omåttlig förtjust i, den ena var He-Man och den andra var Teenage Mutant Ninja Turtles. Tidningarna eller de tecknade serierna har jag spenderat sparsamt med tid med men när den första filmen gick upp på biograferna och sedan släpptes på vhs-kassett så blev jag tokig i de fyra sköldpaddorna. Jag och mina grannar spenderade timmar ute på gården och lekte Turtles, jag var alltid Donatello. När den andra filmen, The Secret of the Ooze kom tappade jag intresset men sedan fick jag upp ögonen för dem igen när den tredje delen dök upp några år senare. Efter det så har det inte blivit mycket Turtles. Jag har inte sett någon av dem igen på säkert tjugo år och den animerade skapelsen som kom för några år sedan brydde jag mig inte om. Nu är det dock dags för ännu en ny film och när det visade sig att min sambo var en lika stor Turtlesfantast som jag när de var heta på tapeten så bestämde vi oss för ett biobesök.

“My sons, your training is not yet complete. But you will become the warriors that legends are made of.”

Innan vi begav oss till Royalbiografen i Malmö så skummade jag igenom några av filmens recensioner och insåg snabbt att ingen verkade gilla den så det var med väldigt låga förväntningar som vi sjönk ner i biofåtöljerna. Cowabunga! Det visade sig att Teenage Mutant Ninja Turtles var mycket bättre än jag förväntat mig och jag fattar inte hur man kan ge en film som denna en etta eller tvåa i betyg. Det är långt ifrån en perfekt film och ibland blir det lite väl tramsigt och högljutt men det var länge sedan jag hade så här kul på biografen. Då Teenage Mutant Ninja Turtles är en Michael Bay-produktion (i regi av Jonathan Liebesman) så var jag beredd på att det skulle bli actionladdade sekvenser för hela slanten men det är inte alls så påfrestande som man skulle kunna tro. 3D-effekterna hjälper så klart till med att göra det hela till en fräck upplevelse och jag tror inte att jag skulle uppskatta filmen lika mycket om jag såg den hemma i tv-soffan men det känns aldrig utdraget eller kaosartat. Humorn som många gånger handlar om hur snygg Michelangelo eller kollegan Vernon (Will Arnett från Arrested Development) tycker att April är blir ibland lite påfrestande och under filmens sista tio minuter så pladdrar sköldpaddorna på lite väl mycket men bortser man från detta så finns det faktiskt en hel del småroliga sekvenser. Megan Fox känns lite blek i huvudrollen men kemin mellan henne och Arnett är lite så där lagom dumrolig. Whoopi Goldberg som är en skådis jag aldrig har tyckt om spelar här Fox chef men tack och lov så är hennes roll minimal. Teenage Mutant Ninja Turtles historia är tunn som korvspad och det finns säkert de som tycker att sköldpaddornas animerade utseende stör helhetsupplevelsen men jag kan inte annat än att känna mig som ung grabb igen och jag satt med ett flin på läpparna genom hela biobesöket. Gå in med låga förväntningar så väntar en trevlig stund på biografen. Teenage Mutant Ninja Turtles förtjänar för det mesta ett medelbetyg, ibland ett starkt sådant.