Body Count (1986)

Ett gäng ungdomar åker på roadtrip för att campa, kanota, åka motorcross, dricka sprit och prata snusk. De plockar upp en ung man med militäruniform längs vägen och när det visar sig att hans föräldrar äger några igenbommade stugor mitt ute i skogen bestämmer de sig för att åka dit. Det visar sig dock att stället är stängt av en anledning. Legenden säger att platsen stugorna står på är en gammal indiansk begravningsplats med en förbannelse liggande över sig och att en blodtörstig shaman mördar alla som stör friden.

”The old indian shaman. He’s out there somewhere and I’m gonna get him.”

Body Count (Camping del Terrore) är en av många gamla titlar som jag inte har sett sedan vhs-tiden. Det är faktiskt en av de få köpkassetter jag har kvar i min begränsade vhs-samling. Då ingen mindre än filmens regissör, Ruggero Deodato kommer på besök under årets upplaga av Lunds Fantastiska Filmfestival så blev jag sugen på att se om några av hans filmer. Body Count är en italiensk slasherfilm som försöker vara en amerikansk (filmen är inspelad i Abruzzo i Italien men utspelar sig i Colorado). Filmen känns dock väldigt italiensk, inte minst under mardrömssekvensen men det gör filmen desto mer underhållande. Den innehåller alla klichéer som hör genren till och levererar inte några som helst överraskningar men jag klagar inte då omotiverade nakenscener, sexfixerade ungdomar och en cool maskerad mördare är allt jag begär av en slasherfilm.

”There’s a killer out in those woods. A heartless, bloodthirsty monster.”

Body Count är en skön rulle som faktiskt var något bättre än jag minns den, även fast den inte tillför någonting nytt till genren. Den innehåller en gedigen skara skådisar i biroller som hade sin storhetstid i sjuttiotalets våldsfilmer så som David Hess, Mimsy Farmer, John Steiner, Ivan Rassimov och Charles Napier och även fast de mest tillför på sin höjd tillbakalutade porträtt så är det kul att se dem något äldre än vi är vana vid. Claudio Simonetti står för musiken och även fast vi har hört liknande toner från honom många gånger tidigare så ger den filmen en skön atmosfär. Det är allt lite synd att han inte valde att spela någonting från filmen under Goblins konsert i Köpenhamn i våras. Body Count håller ett högt tempo speltiden igenom och är sprängfylld med fantastiskt töntig dialog och utspel från de pantade ungdomarna. Tyvärr så är morden ganska mesiga och jag hade faktiskt förväntat mig lite mer från mannen som gav oss filmer som Cannibal Holocaust och Cut and Run. Body Count blir aldrig särskilt spännande eller skrämmande men det blir aldrig tråkigt och jag är glad att jag äntligen uppgraderade min gamla vhs till dvd. Det är ingen av Deodatos bästa filmer och Body Count tillhör inte mina favoriter i genren men å andra sidan så gillar jag de flesta slasherfilmerna från årtiondet. Det är en helt godkänd rulle som även fast den känns aningen avdomnad har en hög underhållningsnivå.