Några studenter får chansen att åka till Europa för att
bevittna en gammal ritual och Beverly, som bär ett konstigt födelsemärke på
magen, är en av de lyckliga. Den charmiga men märkbart elaka professorn
Andromolek (spelad av Bo Svenson) möter upp ungdomarna och tar med dem till ett
serbiskt läger ute i skogen där de ska spendera natten. Plötsligt blir
situationen hotfull och när lägret sätts i flammor och en av ynglingarna mister
livet flyr de resterande och hoppar ombord på ett rusande tåg i hopp om att snart
vara hemma i Los Angeles igen. På tåget börjar allt mer besynnerliga saker att
hända och Beverly blir under resans gång varse om att hon är oskulden som är
tilltänkt självaste Satan för att föda hans ondskefulla avkomma.
”Yes, the prince marked you. So that no one
else would have you first.”
Amok Train går under flera alternativa titlar där den vanligaste
är Beyond the Door III men precis som
föregångaren, Mario Bavas sista film Schock
så har den ingenting att göra med originalet. Jag har under en längre tid läst
och hört väldigt bra saker om denna annars underskattade och sällan nämnda film
så det var med stor nyfikenhet som jag tryckte på play och korkade upp en
sprillans ny flaska med tequila. Amok
Train känns som ett av de sista farvälen till den italienska skräckfilmen
som en gång dominerades av mästare som Lenzi, Deodato, Argento och Fulci men
som någon gång under åttiotalet sakta men säkert höll på att dö ut. Nu har det
ju gjorts flera bra italienska skräckfilmer efter Amok Train men inga som höll samma höga standard som de som kom
under sjuttio och åttiotalet, inte när det kommer till ultravåldsamma
specialeffekter i alla fall. Strunt samma, om Amok Train skulle vara den sista spiken i kistan så skulle de vara
en värdig avslutning på en sannerligen vild och fantastisk färd.
Det dröjer tre minuter och fjorton sekunder innan ett par
bröst dyker upp och inte många minuter efter så genomborras en kvinna av ett
järnrör och därmed sätter Amok Train
standarden för vad som komma skall. Filmen har en skön stämning rakt igenom och
känns lite som en trevlig blandning av de amerikanska åttiotalsskräckfilmerna
och Italiens egna bidrag från samma era. Amok
Train är en b-film i fina kläder och den känns inte särskilt lågbudget,
tack vare en skön stämning, effektfulla omgivningar, inte allt för taskiga
skådespelare och förbannat häftiga och imponerade specialeffekter. Filmen är
lite slö på våldsamheter till en början men när de väl sätter igång så är det
gore galore. Ansikten slits sönder, kroppar delas itu och huvuden flyger i
luften. Allt ser väldigt bra ut, till och med det skenande tåget som under dess
ondskefulla sidospår uppenbart är ett leksakståg. Det händer en massa skumma
saker hela tiden och skulle någon försöka tuta i mig att det var självaste maestro
Lucio Fulci som låg bakom filmen så skulle jag ha trott på det utan att blinka.
Amok Train besitter en nästan drömlik
känsla och den stämningsfulla och lagom mystiska musiken som aldrig upphör att
spelas är grymt effektiv. Den serbokroatiska dialogen var tyvärr inte textad på
min utgåva av filmen men istället för att det är frustrerande så bidrar det
istället till att filmen kändes ännu mer skum, på ett bra sätt förstås. Jag
gillar Amok Train skarpt och även
fast det inte är en film för alla smaker så vann den definitivt över mig på
dess sida. Tågfilmer är ju i regel väldigt bra och Amok Train är definitivt inget undantag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar