Alien 2: On Earth (1980)

Thelma studerar underjordiska grottor, dessutom har hon telepatiska talanger. Hon tar med sig pojkvännen och några kompanjoner för att fortsätta studera en grotta i öknen, någonstans i Kalifornien. Samtidigt rapporteras det om att två astronauter försvunnit spårlöst efter en misslyckad rymdexpedition och när färdmedlet anlände tillbaka till jorden var det tomt. Innan Thelma och hennes sällskap gör sig redo för att klättra ner i jordens innandöme hittar en av dem en besynnerlig blå sten som han packar ner i väskan för att studera närmare vid ett senare tillfälle. Väl nere i grottan märker de att någonting lever inuti stenen, någonting fruktansvärt…

”Where did I find it? I found it where people find things.”

Jag har inte läst många positiva saker om Alien 2: On Earth. De flesta verkar anse att den är olidligt trist och långsam men då jag varit sugen på att se den en längre tid kunde jag inte hålla mig längre när jag såg det snygga omslaget i den fantastiska videobutiken Bloodbuster i Milano. Det finns en jäkla massa filmer som är segare än den här. Saken är den att Alien 2: On Earth inte alls är särskilt långsam. Första tjugo minuterna är sprängfyllda med en massa random inslag av sämre bildkvalitet och vardagliga ting som att bowla och köra bil fyller ut speltiden och visst, det händer inte särskilt mycket men att säga att det är tråkigt är att ta i. När sällskapet efter cirka en halvtimme anländer till grottan så börjar det däremot hända grejer.

”It’s incredible. I saw her before and I swear her face was all bloody. It’s not possible.”

Jag gillar filmen som fan! Alien 2: On Earth red på vågen efter Ridley Scotts mästerverk Alien men dessa båda filmer bär inte många likheter och man kan definitivt inte kalla den för en uppföljare, inte ens en inofficiell sådan. Det är en otroligt underhållande rulle som inte är det minsta trist. Scenerna är ofta långa och utdragna men på ett nästan hypnotiskt sätt, med ett lagom creepy soundtrack i bakgrunden. Grottan är en effektfull miljö och visst lunkar de för det mesta bara runt där nere men det gjorde ju tjejerna i The Descent också och det var ju en av det årets fräschaste skräckfilmer. Mellan varven brakar dock helvetet löst och vi blir serverade en rad riktigt slafsiga goresekvenser av bästa kvalitet, precis så som jag vill ha dem i alla fall. Den första attacken i underjorden, efter en lång kameraåkning, är det bästa jag sett på länge! Visst är Alien 2: On Earth en lågbudgetfilm men det behöver ju inte betyda att det är dåligt, eller hur? Skådespelarna är väl inte de bästa (Michele Soavi dyker förresten upp) och dubbningen är allt annat än bra men sådana petitesser rör mig inte i ryggen. Jag känner en besynnerlig dragningskraft till filmen som jag inte riktigt kan sätta fingret på varför. Även fast det inte är en film för majoriteten av skräckfilmsdiggarna så ger den tittaren en lagom blandning av naket, blodiga specialeffekter och schysta omgivningar. Det dystra slutet få mig att gilla filmen ännu mer och det är definitivt en rulle jag kommer att se fler gånger i framtiden. Alien 2: On Earth är ett praktexemplar på varför jag älskar italiensk skräckfilm så mycket!