Cannibal Holocaust (1980)

När ett gäng dokumentärfilmare försvinner i Amazonas djungel lämnar professor Harold Monroe New York för att försöka hitta dem. Djupt inne i det gröna infernot finner han filmteamets barskrapade skelett och teamets filmrullar som mirakulöst har klarat sig. Harold tar med sig inspelningarna hem och vad han får se är fruktansvärt.

”Today people want sensationalism; the more you rape their senses the happier they are.”

Dagen efter att Lunds Fantastiska Filmfestival drog igång för tjugonde gången besökte den italienska regissören Ruggero Deodato festivalen där han introducerade sitt tidlösa mästerverk Cannibal Holocaust på biografen Kino. Jag anlände till Lund strax innan åtta och efter ett kort besök på en nyöppnad vinylbutik så vandrade jag till Stadshallen där Deodato befann sig för att signera prylar och träffa sina beundrare. Efter två signerade dvder och ett foto tillsammans med honom och ett kort besök på krogen så var det äntligen dags för Cannibal Holocaust. Ruggero Deodato var på plats för att prata lite om sin omtalade rulle innan mörkret la sig i salongen och jag sjönk ner i biofåtöljen. Jag hade smusslat in en fickplunta med J&B whisky och i goda vänners sällskap såg jag Cannibal Holocaust på vita duken för första gången.

“I wonder who the real cannibals are.”

Det var säkert femton år sedan jag såg filmen senast men ändå så var den färsk i minnet. Det är få filmer som har gjort ett så stort intryck på mig som Cannibal Holocaust. Första gången jag såg den så förväntade jag mig ett våldsamt djungeläventyr och var inte alls förberedd på vad som skulle utspela sig under de kommande nittio minuterna. Jag tänker inte ens ta upp de omtalade autentiska djurvåldsscenerna. De är vidriga och jag tycker inte om dem, vi lämnar det där. Cannibal Holocaust är en grym film och en omtumlande upplevelse än idag. Upplägget är banbrytande och The Blair Witch Project har mycket att tacka Cannibal Holocaust för som får alldeles för lite cred för introduktionen av found footage genren. Specialeffekterna är fortfarande bland de mest realistiska jag har sett och de skoningslösa sekvenserna som avlöser varandra är inte helt lätta att sitta igenom. Det finns nog ingen som har sett filmen som har glömt otrohetsbestraffningen, aborten, den spetsade kvinnan eller kastreringen. Cannibal Holocaust är en obarmhärtig skildring av människans ondska och även fast filmen innehåller några ljuspunkter, ofta involverade en majspipa, så är det en becksvart skapelse som har åldrats med värdighet. Det går inte att prata om Cannibal Holocaust utan att nämna Riz Ortolanis musik. Den är vansinnigt bra och pendlar skickligt mellan att vara sorgset vemodigt till skrämmande otäckt. Cannibal Holocaust är kannibalfilmernas moder och en av mina absoluta favoritfilmer. Ruggero Deodato skrev filmhistoria nittonhundraåttio. Det är en tidlös klassiker och en film som ständigt kommer att återupptäckas och chockera nya generationer av filmtittare över hela världen.