Det nalkas jullov för studenterna på Dayton Hall och det är
dags att flytta ut och gå vidare. Den sjuttiofem år gamla byggnaden som
ungdomarna sedan några år tillbaka har kallat hem ska byggas om till lägenheter
och några vänliga själar hjälps åt att städa de nu öde lokalerna under de
kommande två veckorna. De hade dock inte räknat med att en blodtörstig psykopat
lurar i de dunkla omgivningarna…
”Please, help me get you out of here.”
The Dorm That Dripped Blood är en slasherfilm jag aldrig
sett tidigare men den läckra titeln har jag stött på flera gånger genom åren. Filmen
har tilldelats flera titlar där Pranks
och Death Dorm förmodligen är de
vanligaste bidragen men det var inte förrän Synapse Films för några år sedan
släppte den som filmen äntligen fick ett rättvist släpp. Nu får publiken för
första gången se regissörernas egen version av filmen där fler scener är
inkluderade och våldsdåden är längre och mer utstuderade. Med andra ord så är
Synapse Films version den du ska se om du bestämmer dig för att inhandla ett
exemplar.
”It’s alright, it’s all over. No one’s gonna
hurt you.”
The Dorm That Dripped
Blood är inte en standardslasher med dumma ungdomar i huvudrollerna som
knullar, knarkar, super och beter sig allmänt illa utan denna gång blir vi
introducerade för ett gäng yngre vuxna som på sin fritid varken gör bu eller
bä. Karaktärerna är trista, vanliga människor som gör vanliga och trista saker,
inga flippade ytterligheter här inte. The
Dorm That Dripped Blood känns lite mer “vuxen” om man nu kan kalla en
slasherfilm för det. Det är både på gott och ont. Det händer inte särskilt
mycket och våra huvudrollsinnehavare lullar mest runt och gör tråkiga saker.
Inte mycket fokus verkar gå till själva städandet av lokalerna de ska rensa ut
utan de drar mest benen efter sig, till en början helt ovetande om att en galen
mördare tar livet av deras vänner i en rasande fart. För ovanlighetens skull så
är första halvan bättre än den sista. Det är precis lagom intervall mellan
morden som på sina ställen är riktigt brutala sådana som begås med elaka
tillhyggen som spikklubbor och borrar i högsta hugg. Filmen är grå och dyster
till utseendet och det färgglada åttiotalet har ännu inte fått fäste i
filmvärlden. Musiken är ett potpurri av allt som är bra inom skräckfilmen och
den högljudda varianten av duschmusiken i Psycho varenda gång ett mord begås är
riktigt stämningshöjande. The Dorm That
Dripped Blood avslutas i en alldeles för lång och utdragen upplösning (även
fast slutslutet är smått fantastiskt) och jag kom på mig vid flera tillfällen
av att tappa fokus. Det är ingen superrulle men de lama karaktärerna och den
knappt existerande handlingen kompenseras av en rad riktigt effektiva
dödsscener. The Dorm That Dripped Blood
tillhör inte de bästa exemplaren inom slasherfilmsgenren och man kan både ha
och mista den men för samlare av genren är den väl värd att inkludera i sin
filmsamling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar