Lady in a Cage (1964)

Turen är verkligen inte på fru Cornelia Hilyard’s sida. Höften återhämtar sig efter ett fall och när sonen Malcolm reser ifrån henne kapsejsar en elledning och lämnar Cornelia fången i en hiss mellan nedan- och ovanvåningen i hennes hus. Som extra grädde på moset har staden drabbats av en värmebölja och alla är utomhus för att fira den fjärde juli. Ingen hör hennes rop på hjälp förutom en alkoholiserad uteliggare som bryter sig in på jakt efter alkohol, utan en tanke på att hjälpa den försvarslösa kvinnan. Istället stjäl han en brödrost och säljer den på närmaste pantbank och svänger inom sin partner för att få hjälp med att tömma huset på fler värdesaker. Utanför väntar dock tre uppmärksamma slynglar som gör sig redo för att få ta del av bytet. Cornelias mardröm har bara börjat…

”Take it all. You can have anything you want. Take anything you want, take anything you want, but in the name of humanity, help me get out of this horrible cage.”

Lady in a Cage har varit för mig helt okänd tills för ungefär ett år sedan då jag av en slump stötte på den i ett sammanhang som jag nu glömt bort. Ända sedan dess har jag hållit utkik efter filmen och äntligen dök den upp bland de många utgångna titlar som filmbolaget Warner Bros bränner ut på dvd under en begränsad tid. Lady in a Cage är ett tidigt bidrag till terror- eller home invasion filmen och även fast den är filmad i svartvit känns det inte som en skapelse från sextiotalet. Det är en, för sin tid, brutal rulle som inte visar någon form av medmänsklighet från de inblandade. Figurerna som bryter sig in i den inspärrade kvinnans hus är skoningslösa människor som inte drar sig för någonting. Tonen som Lady in a Cage sätter är på många sätt före sin tid. Idag är det standard i liknande filmer att inkräktarna tar livet av de oskyldiga husägarna bara för att de kan och till synes helt utan någon anledning. När alkisen frågar ledaren i gänget som bryter sig in i huset om allt är ett skämt och om han verkligen tänker döda dem och i så fall varför får han till svar att det är bara för att de råkar vara där. Detta är frågeställningar filmer som Funny Games och The Strangers på senare år gjort till ett kännetecken för genren. Lady in a Cage innehåller även den smått retarderade gängmedlemmen som låter sig styras hur som helst precis som i I Spit on Your Grave eller The House on the Edge of the Park samt den kvinnliga medhjälparen som bär flera likheter med kvinnan i The Last House on the Left. Lady in a Cage är, precis som samtida The Sadist, på många sätt en viktig föregångare för hela terrorfilmsgenren.

”We’re gonna kill you, pop. All of you. You and the pig. And the human being.”

Lady in a Cage drar igång nästan omedelbart efter det att de supersnygga och tuffa förtexterna har tagit slut. Många gånger känns Lady in a Cage som en exploitationfilm och levererar skoningslöst agerande från de kompromisslösa slöddren. Ibland gränsar det till överspel men filmen lyckas hålla balansgången utan att tippa över till kalkon och blir istället en nervpirrande thriller, en än idag högaktuell sådan. Vi får se många coola kameraåkningarna och hastiga inzoomningarna och blir dessutom serverade en riktigt bra vändning mot slutet. Lady in a Cage är förmodligen mest känd för att ha en ung James Caan i en av sina första långfilmsroller som den skrupellösa gängledaren Randall. Han gör ett bra jobb men det gör alla som är involverade. Sötnosen Jennifer Billingsley ser jag gärna i fler filmer och det är lite synd att hennes roller till största del förpassades till tv-serier. Filmens riktiga stjärna är dock den idag nästan hundra år gamla Olivia de Havilland som med två oscarsstatyetter under bältet spelar ut hela sitt register.  Filmens första halva går åt till att se hur hon tampas med sin situation i den låsta hissen. Vi får höra hennes tankar när hon inte pratar högt för sig själv och hennes limiterade utrymme, vilket hon beskriver som en sluten kista, blir allt mer påtagligt klaustrofobisk när ropen på hjälp till slut enbart förvärrar situationen. Sista halvan är en hård historia där uslingarna till en början håller sig dolda för kvinnan men som sedan släpper alla hämningar och löper amok på varandra och inredningen. Lady in a Cage är en bortglömd pärla som överraskade och imponerade stort på mig. Det är en riktig höjdare!

Misery (1990)

Ett snöoväder försätter den populära författaren Paul Sheldon i trubbel när han kraschar bilen och förlorar medvetandet. Han vaknar upp med brutna ben i sjuksköterskan och hans största beundrare Annie Wilkes hus ute i ödemarkerna, någonstans i Colorado. Godhjärtade Annie hjälper Paul så gott hon kan i väntan på att snön ska försvinna så han kan vårdas på ett sjukhus. Detta är givetvis lögn och Paul förstår snart att Annie är en skvatt galen psykopat som inte har några som helst intentioner att låta honom gå tillbaka till sitt gamla liv. När Annie dessutom får reda på att Paul tagit livet av sin populära romanfigur Misery slår det slint i huvudet och Annie tvingar honom att återuppliva karaktären. Hon köper en skrivmaskin och samtidigt som Annie går allt längre in i sitt mörker smattrar Paul på tangenterna i sitt nya hem för att hålla sig vid liv. 

”I’m your number one fan.”

Stephen King summerar sin historia ganska bra tidigt in i boken: ”Han befann sig långt upp i Klippiga bergen, mitt i vintern, han var hos en kvinna som var sjuk i huvudet, en kvinna som hade gett honom dropp när han var medvetslös, en kvinna som hade ett till synes obegränsat förråd av läkemedel, en kvinna som hade talat om för honom att det inte fanns någon annan där.” Misery är ett psykologiskt kammarspel mellan två personer och många gånger tänker jag på Roman Polanskis Death and the Maiden när filmen utspelar sig framför mina ögon. Nu når inte Misery samma höjder som Polanskis mästerverk men jag gillar Kings bok väldigt mycket och filmatiseringen skulle inte ha varit någonting om det inte vore för Kathy Bates och James Caan. Det hör inte till vanligheterna att filmatiseringarna av Kings böcker vinner några prestigepriser men inte helt otippat blev Bates belönad med en oscar för sitt porträtt av den labila Annie. Både Bates och Caan är lysande i sina roller och då filmen hänger mycket på trovärdiga och bra skådespelare istället för groteska specialeffekter, kunde det hela inte ha blivit mycket bättre. Filmatiseringen är rejält nedtonad på våldsamheter för att inte skrämma iväg publiken och Misery är som många andra King-filmer - en light variant av romanen. Boken är mycket mörkare och brutalare både i ord och sak och jag kan inte annat än att sakna sekvensen med gräsklipparen eller det alternativa tillvägagångssättet när Paul har varit olydig (filmens version till tonerna av Månskenssonaten glömmer man dock inte heller bort i första taget). Vad Misery däremot lyckas med är att vara ett praktexempel på när Stephen Kings skapelser blivit lyckat överförda till film.

”Nobody knows you’re here. And you better hope nothing happens to me. Because if I die... you die.”

Rob Reiner vet hur man ska regissera Kings verk framgångsrikt vilket han tidigare har visat med en av de få filmatiseringarna som faktiskt är bättre än förlagan, Stand by Me. Händelseförloppet är såklart påskyndat och vissa saker har strukits och andra har tillkommit. Manusförfattaren William Goldman valde till och med att introducera oss för en helt ny karaktär som, även fast hon spelas av en fantastisk Frances Sternhagen, känns ganska onödig. Romanen beskriver en författares skrivprocess (med alla dess motgångar och utvecklingen som leder till en färdig produkt) i sin mörka historia och det är klart att man drar paralleller till King själv. King, som vägrat att prata om inspirationen för sin roman på över tjugo år medgav till slut att den handlade om hans egen hantering av sitt drogmissbruk. I filmatiseringen är det dock inte alls lika mycket fokus på just det och även fast karaktären Paul lider i filmen är det ingenting mot vad han gör både på in- och utsidan i boken. Det är mycket Pauls tankegångar som är bokens styrka och även fast manipulationen och uppgivenheten skildras bra i filmen är det inte riktigt samma sak när det överförs till duken. Annie känns inte heller lika psykotisk i filmen utan är här en "ganska" sansad kvinna med god hygien istället för en rugguggla med en toalettstols andedräkt. Titeln i sig är dubbelbottnad som de flesta säkert förstår och både romanfiguren (vars äventyr vi får följa i boken) och ordets betydelse går som en röd tråd genom hela skapelsen. Som vanligt refererar King till sig själv även denna gång genom att i förbifarten nämna Overlook Hotel och dess galna säsongsskötare som försökte mörda sin familj och det är alltid lika kul att uppmärksamma för alla oss Stephen King nördar. Misery är en välspelad och spännande film som levererar många intensiva ögonblick till tonerna av dramatisk musik. Det låter mycket som de kompositioner Hitchcock använde sig av i sina bästa filmer och ibland tänker jag även på Harry Manfredinis gnisslande oljud från Friday the 13th. Det var länge sedan jag såg Misery och boken läste jag nyligen för första gången och även fast jag gillar dem båda skarpt är boken som vanligt bättre än filmen.

Eraser (1996)

Snuten John Kruger jobbar inom vittnesskyddsprogrammet Witsec som ”raderare”. Han utplånar hotade människors identiteter och ger dem nya. Lee Cullen har bestämt sig för att försöka sätta dit sina chefer på företaget Cyrez som experimenterar med högteknologiska vapen. Världens mest kraftfulla automatvapen skulle ha sålts till militären men är nu till salu på den svarta markanden till högstbjudande. John får i uppdrag att radera Lee och hålla henne vid liv fram tills rättegången mot det mäktiga företaget. Det är lättare sagt än gjort då det finns en mullvad inom polisväsendet och de kan inte längre lita på någon förutom varandra.

J: Har du sett någon film med Arnold Schwarzenegger då?
E: Ja, Robocop!
J: Nej, det är Peter Weller.
E: Men den yippee ki-yay motherfucker.
J: Nej det är Bruce Willis. Vet du vem Arnold Schwarzenegger är överhuvudtaget?
E: Ja, han är guvernör i Texas.
J: Nej han var guvernör i Kalifornien.

Konversation mellan mig och min sambo om vilken film vi skulle se. Det slutade med att jag såg Eraser själv.

Arnold Schwarzenegger är på tapeten igen, efter en avslutad tjänst som guvernör för Kalifornien, med den nya The Expendables 2 som innehåller i stort sett varenda actionskådis som var populär på 1980 och 1990-talet. Utöver The Expendables 2 har Arnold ytterligare fem titlar på gång enligt imdb och efter att ha sett trailern till The Last Stand är det en välkommen comeback. Det var länge sedan jag såg en Schwarzenegger-film men igår morse, med huvudet fyllt av avdunstande alkohol, bestämde jag mig för att återbesöka Eraser. Eraser är regisserad av mannen bakom den bästa A Nightmare on Elm Street uppföljaren och den smått lysande nyinspelningen av The Blob (originalet recenserar jag HÄR). Vi pratar förstås om Chuck Russell. När man ser en Schwarzenegger-film vet man precis vad man har att vänta sig och Eraser är inget undantag. Det är en typisk actionrökare med full fart framåt och mycket pangpang där en flygplansscen och ett zoobesök imponerar mest. För en gångs skull slipper vi någon töntig sidekick som kläcker ur sig idiotiska kommentarer och Schwarzeneggers motspelerska Vanessa Williams är en bra kontrast till vår muskulösa hjälte. Birollerna är också bra där James Caan och James Coburn är mest nämnvärda. Det är fullt ös från början till slut och det blir aldrig tråkigt eller för mycket av det goda. Eraser är inget mästerverk inom genren men är mycket bättre än många andra samtida actionfilmer.