Species II (1998)

Astronauten Patrick (som är senator Ross son) landar tillsammans med sina två medresenärer efter 182 dagar, 11 timmar, 53 minuter och 37 sekunder på Mars. Under hemfärden förlorar jorden kontakt med dem och någonting händer på rymdfärjan, någonting som förändrar dem, särskilt Patrick. När han kommer hem har han en okontrollerad sexlust och alla kvinnor han kommer i kontakt med dör bestialiskt efter att de blivit befruktade med Patricks livsfarliga säd. Doktor Laura Baker och tuffingen Press Lenox vet redan vad det handlar om och känner igen scenariot. Motvilligt slår de sina kloka huvuden samman för att en gång för alla stoppa hotet mot mänskligheten.

”I told them not to go!”

Vackra men dödliga Natasha Henstridge är tillbaka igen, inte som Sil utan som klonen Eve. Denna gång skapad för att kunna bekämpa en möjlig invasion av kåta utomjordingar men när det kommer till män har Eve fått sin föregångares gener. Så fort hon känner närheten av sin själsfrände från yttre rymden är parning allt som snurrar i hennes huvud. Tillbaka är också Michael Madsen (som tonat ner sina käcka kommentarer och verkar gå på tomgång) och Marg Helgenberger som repriserar sina roller. Vid deras sida dyker Peter Boyle upp som tokig doktor, George Dzundza som general med ett konstigt öga och James Cromwell som senator Ross och de är som vanligt pålitliga aktörer som gör vad de kan med sina tunna rollfigurer.

”Just don’t forget that I’m human too.”

Rymdäventyret som utspelar sig på jorden fortsätter och det är ett jäkla drag i Species II. Allt är uppskruvat – våldet och sexet får mer fokus och allt är denna gång mycket farligare, mer påtagligt och slutet för mänskligheten knackar frenetiskt på dörren. För regin står ingen mindre än Peter Medak, mannen som i början av åttiotalet gav oss en av de bästa spökfilmer som gjorts, The Changeling. Handlingen är minimal men det kompenseras av kladdiga specialeffekter och massvis av naket. Species II innehåller allt en bra monsterfilm ska innehålla och även fast det kanske inte är en bättre film än Species så är den snäppet mer underhållande. Med undantag för den otroligt irriterande Mykelti Williamson som spelar en av de tre astronauterna som inte kan hejda sig när det kommer till fjantiga oneliners är Species II ett alldeles utmärkt tidsfördriv. Tempot är högt och finalen är fräck – de knappa nittio minuterna rann iväg kvickt och jag skattar mig lycklig som har de båda uppföljarna ståendes väntandes på mig i filmhyllan.

Six Feet Under: Season 1-5 (2001-2005)

Six Feet Under var en av de första serier från HBO som jag såg i ett svep efter det att det sista avsnittet sändes i augusti 2005. Jag blev hänförd av hur en serie kunde få mig att känna så mycket på en och samma gång. Sedan Six Feet Under har jag kastat mig över i stort sett allt som HBO har producerat och de har sällan gjort mig besviken men Six Feet Under är ändå min absoluta favorit. Nu har jag sett hela serien igen.

”Everything. Everyone. Everywhere. Ends.”

Familjen Fischer återförenas när fadern i familjen avlider i en bilolycka. Äldsta sonen Nate bestämmer sig för att stanna kvar för att hjälpa sin lillebror David med familjeföretaget, begravningsbyrån Fischer and Sons. Familjen Fischer är långt ifrån den perfekta amerikanska familjen. Drogmissbruk, sjukdom, destruktiva förhållanden och givetvis döden fyller deras vardag. Six Feet Under målar inte upp en drömbild av det amerikanska samhället och vågar ställa svåra frågor utan att ge några definitiva svar. Av seriens sextiotre avsnitt känns inte ett enda överflödigt. Som vanligt när det kommer till kvalitativa dramaserier så tar det ungefär en säsong innan man fullt ut förstår hur bra det egentligen är, sedan är det svårt att slita sig.

Allt känns genuint och äkta och med undantag för Brendas psykotiska bror Billy och Claires självupptagna lärare Olivier är alla inblandade otroligt sympatiska karaktärer, trots sina många brister. Mamma Ruth som får agera modersfigur till alla män som kommer in i hennes liv är lika neurotisk som hon är godhjärtat och försöker hela tiden finna den sanna lyckan i tillvaron. Storebror Nate blir familjens klippa som efter ett liv fyllt av kvinnor och fest ger sig iväg på en rastlös resa genom livet. Lillebror David har efter ett kraschat äktenskap äntligen insett sin sexuella läggning och träffar polisen Keith som hjälper honom att bli bekväm i sin nya identitet, samtidigt som David försöker gå alla runtomkring honom till mötes. Minstingen Claire pluggar foto och revolterar mot allt som är rätt och korrekt och motvilligt introduceras hon till vuxenlivet. Det finns mängder av karaktärer som figurerar i serien med varierande utsträckning och det är lätt att hitta flera vilka du finner likheter med dig själv och folk i din omgivning. Six Feet Under är otroligt välskriven och förtjänar en stabil plats över de bästa serier som någonsin har gjorts. Har du inte sett Six Feet Under tidigare kan du skatta dig lyckligt lottad, vi andra kan plocka fram serien och återbekanta oss igen. Six Feet Under är tv-underhållning när den är som bäst.

American Horror Story: Asylum (2012)

Utspelningsplatsen är mentalsjukhuset Briarcliff under det tidiga nittonhundrasextiotalet. Bortslösade liv sätts bakom lås och bom för att samhället ska slippa kännas vid dem. Briarcliff är ägd av kyrkan och styrd av Syster Jude Martin som tar ut all sin ilska på de intagna samtidigt som hon själv är betungad av skuldkänslor. Vid hennes sida står den unga och naiva Syster Mary Eunice McKee och den ondskefulla doktor Arthur Arden som utför fasansfulla experiment på patienterna, allt i vetenskapens tvivelaktiga namn. En snokande reporter vid namn Lana Winters får nys om sjukhusets senaste tillökning och försöker att få en kort intervju med den nyligen intagna Kit Walker som står anklagad för en rad bestialiska kvinnomord. När Lana inser att allt inte står rätt till på Briarcliff och att ledningen inte är guds bästa barn är det redan för sent. Hon vaknar upp fastbunden i en säng efter det att hennes älskarinna svikit henne i utbyte mot att deras smutsiga hemlighet inte når samhällets fördömande öron. Det värsta ligger emellertid framför henne och en mardröm utan dess like tar sin början.

Jag tyckte mycket om herrarna bakom Nip/Tuck's senaste skapelse - American Horror Story. När jag hörde att de fick grönt ljus för ytterligare en säsong som inte hade någonting med den första att göra blev jag till en början något skeptisk. Sedan började det dock dyka upp en rad med otroligt snygga bilder från den kommande säsongen och dessutom visade det sig att det skulle utspela sig på ett mentalsjukhus, i regi av nunnor och att en mördare vid namn Bloody Face skulle spela en viktig roll. Självklart höjdes mina förväntningar kollosalt men det dröjde inte många minuter innan jag förstod att American Horror Story: Asylum inte skulle göra mig besviken.

”Just remember. If you look in the face of evil, evil’s going to look right back at you.”

Precis som med The Wire, vilken jag såg klart under föregående vecka, tänkte jag bara nöja mig med en kort notis om vad jag tyckte och tänkte kring American Horror Story: Asylum men jag insåg ganska snabbt att det krävdes fler bokstäver än så. Den första säsongen hade en bra berättad historia om ett spökhus och denna gång är det ett mentalsjukhus med dess intagna och anställda som står i centrum. Många av de skådespelare som var med i den första säsongen är med även denna gång, fast som andra karaktärer. Huruvida de har någon koppling till sina karaktärer i Asylum eller inte vet jag inte då jag inte har säsong ett färsk i minnet men det är möjligt. Jessica Lang är som vanligt strålande, här som den skuldbelagda nykristna Syster Jude men de som imponerar mest är trots allt den djävulsbesatta Syster Mary Eunice och den skogstokiga Dr Arden, vetenskapsmannen som kanske/kanske inte har rötter i det forna nazityskland. Den skarpa dialogen kunde lätt ha blivit tröttsam och klichéfylld men här slår de ofta huvudet på spiken med sitt makabra tonfall. Seriens skapare Ryan Murphy och Brad Falchuk har lyckats få med en imponerande blandning av skräckens alla element. Utomjordingar, galna vetenskapsmän, monster, exorcismutförande präster, nekrofiler, kåta nunnor, ondskefulla barn, seriemördare med allehanda böjelser, nazister, djävulen och självaste döden är bara några av de karaktärer som döljer sig i seriens tretton avsnitt. Självklara förebilder som The Exorcist, The Texas Chain Saw Massacre, Frankenstein och till och med One Flew Over the Cuckoo’s Nest är uppenbara men de känns sällan plagierade, däremot förvånansvärt fräscha, engagerande och ibland till och med nyskapande.

Efter första avsnittet blev jag helt uppslukad och såg halva säsongen i ett svep. Det är väldigt intensivt och händelseförloppet rör sig framåt i ett rasande tempo utan att det känns rörigt eller att vi blir serverade för mycket (eller för lite) av det goda. Att seriens avsnitt klockar in på runt fyrtio minuter hjälper förstås och i slutändan känns det som om jag just blivit serverad en nio timmar lång men lysande skräckfilm. Den fristående fortsättningen faller mig mer i smaken än föregångaren och det var längesedan jag blev så oförskämt underhållen av en tv-serie. Allt är förbannat snyggt utfört och förtexterna är bland det snyggaste jag sett i en tv-serie. Seriens omgivningar är otroligt effektiva, även när den inte utspelar sig bakom de låsta dörrarna på Briarcliff. Till och med ett spontant dansnummer får mig inte att rygga tillbaka utan det kunde inte komma i en mer passande situation, dessutom är låten (som alla andra som spelas under seriens gång) lysande exempel på bra skapelser från sextiotalet. Precis som första säsongen pendlar det mellan då- och nutid där dåtiden denna gång får stå i centrum. I nästan varje avsnitt blir vi introducerade för en ny birollsfigur som får agera bakgrundhistoria till huvudpersonerna. Allt vävs ihop väldigt fint och när sista avsnittet tagit slut har de flesta av våra frågor besvarats. Jag slår handflatorna mot varandra och utbrister bravo. Det är våldsamt, stämningsfyllt och väldigt spännande och jag ser spänt fram mot seriens tredje säsong med undertiteln Coven. Den har premiär någon gång under den kommande hösten och aldrig tidigare har jag önskat att sommaren ska ta slut innan den ens har hunnit börja.

Eraser (1996)

Snuten John Kruger jobbar inom vittnesskyddsprogrammet Witsec som ”raderare”. Han utplånar hotade människors identiteter och ger dem nya. Lee Cullen har bestämt sig för att försöka sätta dit sina chefer på företaget Cyrez som experimenterar med högteknologiska vapen. Världens mest kraftfulla automatvapen skulle ha sålts till militären men är nu till salu på den svarta markanden till högstbjudande. John får i uppdrag att radera Lee och hålla henne vid liv fram tills rättegången mot det mäktiga företaget. Det är lättare sagt än gjort då det finns en mullvad inom polisväsendet och de kan inte längre lita på någon förutom varandra.

J: Har du sett någon film med Arnold Schwarzenegger då?
E: Ja, Robocop!
J: Nej, det är Peter Weller.
E: Men den yippee ki-yay motherfucker.
J: Nej det är Bruce Willis. Vet du vem Arnold Schwarzenegger är överhuvudtaget?
E: Ja, han är guvernör i Texas.
J: Nej han var guvernör i Kalifornien.

Konversation mellan mig och min sambo om vilken film vi skulle se. Det slutade med att jag såg Eraser själv.

Arnold Schwarzenegger är på tapeten igen, efter en avslutad tjänst som guvernör för Kalifornien, med den nya The Expendables 2 som innehåller i stort sett varenda actionskådis som var populär på 1980 och 1990-talet. Utöver The Expendables 2 har Arnold ytterligare fem titlar på gång enligt imdb och efter att ha sett trailern till The Last Stand är det en välkommen comeback. Det var länge sedan jag såg en Schwarzenegger-film men igår morse, med huvudet fyllt av avdunstande alkohol, bestämde jag mig för att återbesöka Eraser. Eraser är regisserad av mannen bakom den bästa A Nightmare on Elm Street uppföljaren och den smått lysande nyinspelningen av The Blob (originalet recenserar jag HÄR). Vi pratar förstås om Chuck Russell. När man ser en Schwarzenegger-film vet man precis vad man har att vänta sig och Eraser är inget undantag. Det är en typisk actionrökare med full fart framåt och mycket pangpang där en flygplansscen och ett zoobesök imponerar mest. För en gångs skull slipper vi någon töntig sidekick som kläcker ur sig idiotiska kommentarer och Schwarzeneggers motspelerska Vanessa Williams är en bra kontrast till vår muskulösa hjälte. Birollerna är också bra där James Caan och James Coburn är mest nämnvärda. Det är fullt ös från början till slut och det blir aldrig tråkigt eller för mycket av det goda. Eraser är inget mästerverk inom genren men är mycket bättre än många andra samtida actionfilmer.