Six Feet Under: Season 1-5 (2001-2005)

Six Feet Under var en av de första serier från HBO som jag såg i ett svep efter det att det sista avsnittet sändes i augusti 2005. Jag blev hänförd av hur en serie kunde få mig att känna så mycket på en och samma gång. Sedan Six Feet Under har jag kastat mig över i stort sett allt som HBO har producerat och de har sällan gjort mig besviken men Six Feet Under är ändå min absoluta favorit. Nu har jag sett hela serien igen.

”Everything. Everyone. Everywhere. Ends.”

Familjen Fischer återförenas när fadern i familjen avlider i en bilolycka. Äldsta sonen Nate bestämmer sig för att stanna kvar för att hjälpa sin lillebror David med familjeföretaget, begravningsbyrån Fischer and Sons. Familjen Fischer är långt ifrån den perfekta amerikanska familjen. Drogmissbruk, sjukdom, destruktiva förhållanden och givetvis döden fyller deras vardag. Six Feet Under målar inte upp en drömbild av det amerikanska samhället och vågar ställa svåra frågor utan att ge några definitiva svar. Av seriens sextiotre avsnitt känns inte ett enda överflödigt. Som vanligt när det kommer till kvalitativa dramaserier så tar det ungefär en säsong innan man fullt ut förstår hur bra det egentligen är, sedan är det svårt att slita sig.

Allt känns genuint och äkta och med undantag för Brendas psykotiska bror Billy och Claires självupptagna lärare Olivier är alla inblandade otroligt sympatiska karaktärer, trots sina många brister. Mamma Ruth som får agera modersfigur till alla män som kommer in i hennes liv är lika neurotisk som hon är godhjärtat och försöker hela tiden finna den sanna lyckan i tillvaron. Storebror Nate blir familjens klippa som efter ett liv fyllt av kvinnor och fest ger sig iväg på en rastlös resa genom livet. Lillebror David har efter ett kraschat äktenskap äntligen insett sin sexuella läggning och träffar polisen Keith som hjälper honom att bli bekväm i sin nya identitet, samtidigt som David försöker gå alla runtomkring honom till mötes. Minstingen Claire pluggar foto och revolterar mot allt som är rätt och korrekt och motvilligt introduceras hon till vuxenlivet. Det finns mängder av karaktärer som figurerar i serien med varierande utsträckning och det är lätt att hitta flera vilka du finner likheter med dig själv och folk i din omgivning. Six Feet Under är otroligt välskriven och förtjänar en stabil plats över de bästa serier som någonsin har gjorts. Har du inte sett Six Feet Under tidigare kan du skatta dig lyckligt lottad, vi andra kan plocka fram serien och återbekanta oss igen. Six Feet Under är tv-underhållning när den är som bäst.

Misery (1990)

Ett snöoväder försätter den populära författaren Paul Sheldon i trubbel när han kraschar bilen och förlorar medvetandet. Han vaknar upp med brutna ben i sjuksköterskan och hans största beundrare Annie Wilkes hus ute i ödemarkerna, någonstans i Colorado. Godhjärtade Annie hjälper Paul så gott hon kan i väntan på att snön ska försvinna så han kan vårdas på ett sjukhus. Detta är givetvis lögn och Paul förstår snart att Annie är en skvatt galen psykopat som inte har några som helst intentioner att låta honom gå tillbaka till sitt gamla liv. När Annie dessutom får reda på att Paul tagit livet av sin populära romanfigur Misery slår det slint i huvudet och Annie tvingar honom att återuppliva karaktären. Hon köper en skrivmaskin och samtidigt som Annie går allt längre in i sitt mörker smattrar Paul på tangenterna i sitt nya hem för att hålla sig vid liv. 

”I’m your number one fan.”

Stephen King summerar sin historia ganska bra tidigt in i boken: ”Han befann sig långt upp i Klippiga bergen, mitt i vintern, han var hos en kvinna som var sjuk i huvudet, en kvinna som hade gett honom dropp när han var medvetslös, en kvinna som hade ett till synes obegränsat förråd av läkemedel, en kvinna som hade talat om för honom att det inte fanns någon annan där.” Misery är ett psykologiskt kammarspel mellan två personer och många gånger tänker jag på Roman Polanskis Death and the Maiden när filmen utspelar sig framför mina ögon. Nu når inte Misery samma höjder som Polanskis mästerverk men jag gillar Kings bok väldigt mycket och filmatiseringen skulle inte ha varit någonting om det inte vore för Kathy Bates och James Caan. Det hör inte till vanligheterna att filmatiseringarna av Kings böcker vinner några prestigepriser men inte helt otippat blev Bates belönad med en oscar för sitt porträtt av den labila Annie. Både Bates och Caan är lysande i sina roller och då filmen hänger mycket på trovärdiga och bra skådespelare istället för groteska specialeffekter, kunde det hela inte ha blivit mycket bättre. Filmatiseringen är rejält nedtonad på våldsamheter för att inte skrämma iväg publiken och Misery är som många andra King-filmer - en light variant av romanen. Boken är mycket mörkare och brutalare både i ord och sak och jag kan inte annat än att sakna sekvensen med gräsklipparen eller det alternativa tillvägagångssättet när Paul har varit olydig (filmens version till tonerna av Månskenssonaten glömmer man dock inte heller bort i första taget). Vad Misery däremot lyckas med är att vara ett praktexempel på när Stephen Kings skapelser blivit lyckat överförda till film.

”Nobody knows you’re here. And you better hope nothing happens to me. Because if I die... you die.”

Rob Reiner vet hur man ska regissera Kings verk framgångsrikt vilket han tidigare har visat med en av de få filmatiseringarna som faktiskt är bättre än förlagan, Stand by Me. Händelseförloppet är såklart påskyndat och vissa saker har strukits och andra har tillkommit. Manusförfattaren William Goldman valde till och med att introducera oss för en helt ny karaktär som, även fast hon spelas av en fantastisk Frances Sternhagen, känns ganska onödig. Romanen beskriver en författares skrivprocess (med alla dess motgångar och utvecklingen som leder till en färdig produkt) i sin mörka historia och det är klart att man drar paralleller till King själv. King, som vägrat att prata om inspirationen för sin roman på över tjugo år medgav till slut att den handlade om hans egen hantering av sitt drogmissbruk. I filmatiseringen är det dock inte alls lika mycket fokus på just det och även fast karaktären Paul lider i filmen är det ingenting mot vad han gör både på in- och utsidan i boken. Det är mycket Pauls tankegångar som är bokens styrka och även fast manipulationen och uppgivenheten skildras bra i filmen är det inte riktigt samma sak när det överförs till duken. Annie känns inte heller lika psykotisk i filmen utan är här en "ganska" sansad kvinna med god hygien istället för en rugguggla med en toalettstols andedräkt. Titeln i sig är dubbelbottnad som de flesta säkert förstår och både romanfiguren (vars äventyr vi får följa i boken) och ordets betydelse går som en röd tråd genom hela skapelsen. Som vanligt refererar King till sig själv även denna gång genom att i förbifarten nämna Overlook Hotel och dess galna säsongsskötare som försökte mörda sin familj och det är alltid lika kul att uppmärksamma för alla oss Stephen King nördar. Misery är en välspelad och spännande film som levererar många intensiva ögonblick till tonerna av dramatisk musik. Det låter mycket som de kompositioner Hitchcock använde sig av i sina bästa filmer och ibland tänker jag även på Harry Manfredinis gnisslande oljud från Friday the 13th. Det var länge sedan jag såg Misery och boken läste jag nyligen för första gången och även fast jag gillar dem båda skarpt är boken som vanligt bättre än filmen.

The Stand (1994)

Allt började som en vanlig förkylning men förvandlades snabbt till ett dödligt virus som spred sig genom landet likt en löpeld. Inom loppet av några dagar föll nittionio procent av jordens befolkning offer för den dödliga influensan. Den kvarstående procenten får kämpar för sin överlevnad och längs deras färd, genom ett ödelagt Amerika, sluter de samman och bildar två läger. I Nebraska befinner sig Abagail Freemantle, en djupt religiös 106 årig kvinna vars sista uppgift i livet blir att agera språkrör åt Gud själv. Genom drömmar samlar hon de kvarstående människorna som fortfarande tror på godheten och tillsammans bygger de upp ett nytt samhälle i Colorado som får namnet Frizonen. Samtidigt i Las Vegas lockar Randall Flagg, den svarte mannen, till sig en arme av undersåtar, vars enda funktion är att förgöra allt som är gott. Det är dags att välja sida i den slutgiltiga kampen mellan gott och ont.

”Folks around these parts call me Mother Abagail. I’m 106 years old and I still make my own bread.”

The Stand släpptes 1978 och blev Stephen Kings fjärde publicerade roman. Det var en tungviktare och bokförlaget tvingade King att korta ner boken rejält. Tolv år senare fick han chansen att släppa The Stand så som det var tänkt från början, en nästan 1300 sidor lång historia om det ständigt återkommande temat på ondska och godhet. Förutom de adderade fyra hundra sidorna gjordes förändringar i boken och karaktärer och personer som Madonna, Freddy Krueger, Tom Cruise och Predator vävdes in i historien för att känslan av nutid skulle förstärkas. Vid ett tillfälle sitter Stu och Tom och tittar på Rambo 4, tjugoåtta år innan det att Sylvester Stallone bestämde sig för att återuppliva den gamle actionhjälten. 1994 gjordes filmatiseringen och resultatet blev en sex timmar lång miniserie, uppdelad på fyra delar. Det blev det andra (av många) samarbetet mellan King och filmregissören Mick Garris, efter det att de jobbat tillsammans med Kings första manus som var skapat direkt för den stora duken, Sleepwalkers. 

”- Oh. I never even introduced myself, did I? Pleased to meet you Lloyd. Hope you guessed my name.

- Huh?

- Oh, nothing. Just a little classical reference. Actually, my name is Flagg, Randall Flagg.”

The Stand som vi känner bättre till under namnet Pestens Tid var ett tidskrävande projekt att sätta igång och till en början var jag inte säker på att jag skulle fullfölja det, men det förändrades väldigt kvickt. Jag drogs snabbt in i historien och under lite mer än en veckas tid var romanen det enda som upptog min tankeverksamhet då jag inte befann mig på jobb. Miniserien har jag sett vid flera tillfällen tidigare och jag har alltid tyckt väldigt mycket om den. Nu i efterhand är den inte lika bra men den är väldigt trogen förlagan och precis som med tv-versionen av The Shining (som jag recenserar HÄR) är det på gott och ont.

”- The bride cometh to the bridegroom as a flame to the wick of the lamp.

- Is that the bible?

- Danielle Steel, I think.”

Miniserien inleds smått lysande med Blue Öyster Cult’s Don’t Fear the Reaper, samtidigt som döden sveper genom landet och lämnar ett fallerande USA bakom sig. The Stand har otroligt många karaktärer och även fast inte miniserien har lika många som boken är det ibland svårt att komma ihåg vem som är vem. Som vanligt när det kommer till filmatiseringar är en del händelseförlopp och karaktärer ändrade. Det är dock inte något jag stör mig på och de få förändringarna som har gjorts fungerar bra. Det enda jag saknar är Trashmans möte med psykopaten The Kid, utvecklingen hos den till en början mordiska pojken Joe och de mer galna tendenserna hos Harold. Skådespeleriet är rakt igenom mycket bra med undantag för två insatser. Det första är Corin ”Parker Lewis” Nemec. Jag hatar Corin Nemec och här är han precis lika värdelös som vanligt. Han motsvarar inte alls den bilden som jag får av Harold i boken och dessutom så har filmteamet valt att kladda dit prickar i ansiktet på honom som ska föreställa finnar och de försvinner och återuppstår lite hur som helst. Det ser verkligen urlöjligt ut. Det andra problemet är Molly Ringwald som spelar Frannie. Jag hatar henne också. Det är svårt att förstå att hon har en lyckad skådespelarkarriär bakom sig. Hennes otroligt irriterande röstläge retar gallfeber på mig. Resten sköter sig utmärkt. Jag har alltid tyckt om Rob Lowe, Gary Sinise och Miguel Ferrer och det är ett utmärkt val att använda Ray Walston i rollen som den gamle mannen Glen Bateman. Jamey Sheridan (i härligt ful hockeyfrilla) är perfekt i rollen som smilfinken Flagg, även fast det djävulsliknande utseendet som han har allt som oftast i seriens sista del, känns onödigt. Vi vet ju redan vad han ska symbolisera, eller hur? Jag hade helt glömt bort att Ed Harris och Kathy Bates medverkade och även fast de inte har mycket speltid har de små men viktiga roller. Stephen King dyker som vanligt upp i en lite större roll än tidigare och det gör även regissörerna Tom Holland och Sam Raimi. Jag kan rada upp den ena skådespelarinsatsen efter den andra men då skulle jag fylla ytterligare en sida så jag stannar här och konstaterar istället att i det stora hela är det riktigt bra. Att The Stand är en tv-produktion märks tydligt men det är absolut ingenting som stör. Effekterna är väl sisådär men de drabbade influensaoffren är väldigt effektiva och man kan nästan känna doften av ruttnande människokött genom tv-skärmen. Överlag är det mesta väldigt bra iscensatt. The Stand lyckas förmedla det fruktansvärda 1990-talsmodet alldeles utomordentligt. Pottfrisyrer, minst två storlekar för stora klädesplagg och byxor som är uppdragna till armhålorna gör sig ännu en gång påminda. Det ser verkligen fånigt ut och jag försöker förtränga att jag själv en gång i tiden klädde mig och såg ut på det viset.

The Stand är en mastig miniserie att ta sig igenom och likaså romanen men det blir aldrig tråkigt eller utdraget. De religiösa aspekterna blir (särskilt i boken) ibland lite tröttsamma och Mor Abagail (som ser ut som E.T.) är väl inte världens mest intressanta figur. Bortser man från detta är The Stand en klassisk historia om kampen mellan gott och ont och det märks tydligt att King blivit inspirerad av Tolkiens trilogi om Härskarringen. Tack vare intressanta karaktärer som den dövstumma Nick Andros och hans förståndshandikappade vän Tom Cullen, misslyckade rockstjärnan Larry Underwood, den tickade bomben Harold Lauder, vilsna Nadine Cross, ynkryggen Lloyd Henreid och pyromanen Trashman håller The Stand hela tiden mitt intresse uppe. I boken visar Stephen King vilken fingertoppskänsla han har när det kommer till detaljer och vissa partier är bland det bästa han har skrivit. Hans skildring av Trashmans färd mot Las Vegas, Stu och Toms julfirande och framförallt hans beskrivning av när pesten sprider sig från person till person och från stad till stad är makalöst bra. M-Å-N-E, så stavas ’det här är en förbannat bra historia’ men boken är bättre, mycket bättre.