Misery (1990)

Ett snöoväder försätter den populära författaren Paul Sheldon i trubbel när han kraschar bilen och förlorar medvetandet. Han vaknar upp med brutna ben i sjuksköterskan och hans största beundrare Annie Wilkes hus ute i ödemarkerna, någonstans i Colorado. Godhjärtade Annie hjälper Paul så gott hon kan i väntan på att snön ska försvinna så han kan vårdas på ett sjukhus. Detta är givetvis lögn och Paul förstår snart att Annie är en skvatt galen psykopat som inte har några som helst intentioner att låta honom gå tillbaka till sitt gamla liv. När Annie dessutom får reda på att Paul tagit livet av sin populära romanfigur Misery slår det slint i huvudet och Annie tvingar honom att återuppliva karaktären. Hon köper en skrivmaskin och samtidigt som Annie går allt längre in i sitt mörker smattrar Paul på tangenterna i sitt nya hem för att hålla sig vid liv. 

”I’m your number one fan.”

Stephen King summerar sin historia ganska bra tidigt in i boken: ”Han befann sig långt upp i Klippiga bergen, mitt i vintern, han var hos en kvinna som var sjuk i huvudet, en kvinna som hade gett honom dropp när han var medvetslös, en kvinna som hade ett till synes obegränsat förråd av läkemedel, en kvinna som hade talat om för honom att det inte fanns någon annan där.” Misery är ett psykologiskt kammarspel mellan två personer och många gånger tänker jag på Roman Polanskis Death and the Maiden när filmen utspelar sig framför mina ögon. Nu når inte Misery samma höjder som Polanskis mästerverk men jag gillar Kings bok väldigt mycket och filmatiseringen skulle inte ha varit någonting om det inte vore för Kathy Bates och James Caan. Det hör inte till vanligheterna att filmatiseringarna av Kings böcker vinner några prestigepriser men inte helt otippat blev Bates belönad med en oscar för sitt porträtt av den labila Annie. Både Bates och Caan är lysande i sina roller och då filmen hänger mycket på trovärdiga och bra skådespelare istället för groteska specialeffekter, kunde det hela inte ha blivit mycket bättre. Filmatiseringen är rejält nedtonad på våldsamheter för att inte skrämma iväg publiken och Misery är som många andra King-filmer - en light variant av romanen. Boken är mycket mörkare och brutalare både i ord och sak och jag kan inte annat än att sakna sekvensen med gräsklipparen eller det alternativa tillvägagångssättet när Paul har varit olydig (filmens version till tonerna av Månskenssonaten glömmer man dock inte heller bort i första taget). Vad Misery däremot lyckas med är att vara ett praktexempel på när Stephen Kings skapelser blivit lyckat överförda till film.

”Nobody knows you’re here. And you better hope nothing happens to me. Because if I die... you die.”

Rob Reiner vet hur man ska regissera Kings verk framgångsrikt vilket han tidigare har visat med en av de få filmatiseringarna som faktiskt är bättre än förlagan, Stand by Me. Händelseförloppet är såklart påskyndat och vissa saker har strukits och andra har tillkommit. Manusförfattaren William Goldman valde till och med att introducera oss för en helt ny karaktär som, även fast hon spelas av en fantastisk Frances Sternhagen, känns ganska onödig. Romanen beskriver en författares skrivprocess (med alla dess motgångar och utvecklingen som leder till en färdig produkt) i sin mörka historia och det är klart att man drar paralleller till King själv. King, som vägrat att prata om inspirationen för sin roman på över tjugo år medgav till slut att den handlade om hans egen hantering av sitt drogmissbruk. I filmatiseringen är det dock inte alls lika mycket fokus på just det och även fast karaktären Paul lider i filmen är det ingenting mot vad han gör både på in- och utsidan i boken. Det är mycket Pauls tankegångar som är bokens styrka och även fast manipulationen och uppgivenheten skildras bra i filmen är det inte riktigt samma sak när det överförs till duken. Annie känns inte heller lika psykotisk i filmen utan är här en "ganska" sansad kvinna med god hygien istället för en rugguggla med en toalettstols andedräkt. Titeln i sig är dubbelbottnad som de flesta säkert förstår och både romanfiguren (vars äventyr vi får följa i boken) och ordets betydelse går som en röd tråd genom hela skapelsen. Som vanligt refererar King till sig själv även denna gång genom att i förbifarten nämna Overlook Hotel och dess galna säsongsskötare som försökte mörda sin familj och det är alltid lika kul att uppmärksamma för alla oss Stephen King nördar. Misery är en välspelad och spännande film som levererar många intensiva ögonblick till tonerna av dramatisk musik. Det låter mycket som de kompositioner Hitchcock använde sig av i sina bästa filmer och ibland tänker jag även på Harry Manfredinis gnisslande oljud från Friday the 13th. Det var länge sedan jag såg Misery och boken läste jag nyligen för första gången och även fast jag gillar dem båda skarpt är boken som vanligt bättre än filmen.